These days

Det perfekta och präktiga har alltid skrämt mig. Det finns en kyla i det. Jag tror det har både med det kyrkliga och det civila att göra. Eftersom Gud är helig så tolererar han inte synden. Det var ju därför Jesus offrade sig och bar våra synder. Så långt är allt ok. Problemet var att kyrkan krävde någon slags perfekt helgelse. Det kändes i alla fall så. Då visar många människor en polerad fasad istället för att vara öppna med sina liv. Med det civila menar jag det vanliga livet där människor för att uppnå viss status bara skyltar med det vackra och döljer allt annat.

Har ibland dryftat det bristande samhällsstöd som vi med barn i autismspektrat får. Alltifrån två års väntetid till BUP (vilket inte har blivit bättre med nuvarande regering), till skolor som bara har fina ord på papper, understundom oförstående omgivning och inkompetent socialpersonal. Dessutom har jag ofta märkt en arrogans mot oss föräldrar. Det är bara barnet som räknas. Hur vi vuxna mår efter tio år utan riktigt stöd bryr de sig inte ett skit om. Vi är bara egoistiska som ens tänker så. Därtill förväntas man inte skriva öppet om sådant. Har man barn med cancer eller som sitter i rullstol är det helt ok att skriva öppet, men är det autism så ska man hålla käften. Min depression och utmattning beror i stort sett enbart på att vi inte fått något som helst stöd. De flesta hade inte orkat en månad i mina skor.

Dagens vykort (eller brefkort som det kallades på den tiden) är också ett av mina äldsta, stämplat 1902. Det var först 1905 som man fick börja skriva hälsningar på baksidan av korten. Men 1902 var det ännu framsidan som gällde. Baksidan var enbart för namn och adress. Här syns Storgatan och de fyra gamla husen som ligger mitt emot kyrkparken, de flesta uppförda i början av 1800-talet. Huset närmast i bild ser ju helt annorlunda ut idag och är längre. Huruvida man rev och byggde nytt eller byggde om vet jag inte. Närmast i bild låg apoteket, sedan telegrafstationen och därefter Åckerströms färgeri och ullspinneri.