Tillbakablick på år 2021 - det handlar om överlevnad

Det är länge sedan jag kommenterade ett år. Navelskåderi brukar inte ge särskilt mycket och kuratorn tyckte att mitt liv var lätt att analysera. Men för all del.

Det började inte bra, vilket i och för sig är normaltillståndet. I januari fick hela familjen Corona, något förvånade då vi varit ytterst noga med såväl hygien och avstånd som munskydd.

Jag hostade i två dagar, men därefter hade jag i huvudsak bara hög feber kombinerat med total orkeslöshet. Lämnade jag sängen så rusade hjärtat och det var svårt att få tillräckligt med syre. Även i vila var syrehalten i blodet för låg, ibland under 90. De andra hade det på ungefär samma nivå.

Den höga febern höll i sig 3-4 veckor. När jag sedermera skulle gå ett varv i kvarteret så rusade hjärtat till 120 och syrenivåerna fortsatte vara låga. Efter ett par månader var värdena normala. Nu har det snart gått ett år och det enda som dröjer sig kvar är en förlamande trötthet. Men vi överlevde, vilket var en positiv, för att inte säga sensationell, överraskning. Lägg därtill ett par tre vaccinationssprutor så borde vi vara hyfsat rustade ett tag.

Pandemin är förstås först och främst tragisk eftersom människor dör. Den har också visat en annan något kuslig trend i tiden – en hel del lever inte i en verklighet baserad på fakta och vetenskapliga rön. De så kallade foliehattarna var fler och tokigare än jag hade kunnat föreställa mig. Alla de konspirationsteorier som florerar om vaccinet skulle man lätt kunna skratta åt om det inte vore för att de bidrar till att minska vaccinationsviljan och därmed ytterst sett leder till ökad död.

Jag är tämligen asocial så jag lider inte av karantänslivet, men jag kan sakna föredragen. Nu blev det ett par, tre föredrag ändå under hösten när det var mer öppet, men det är inte alls som förr. Därutöver blev det några historiska poddavsnitt. Under året färdigställde jag också en bok om människorna som gett namn åt stiftelsen NJ och Anna Nilssons minne. Nästa år hoppas jag kunna arrangera några för allmänheten öppna föreläsningar, men det är inte läge att lova något.

Hösten innebar också en konsert i Blomstermåla Folkets Hus med evelyne och Victor Olsson. Det var en välbehövlig upplevelse. Sommaren erbjöd också ett par miljöombyten då vi företog oss några småresor till Lund, Göteborg och Stockholm.

Julen firades tillsammans med min mor och bror. Min mor har varit mycket sjuk under året så jag är tacksam att hon orkade vara med oss.

Annars är det nog energilösheten som är den dominerande känslan från året. Å andra sidan är den så pass frustrerande att den paradoxalt nog föder en beslutsamhet att få något vettigt gjort.

Denna brist på kraft beror inte bara på sviterna efter Covid, utan också på det liv vi har haft de senaste 8-9 åren. Jag fick diagnosen utmattningsdepression för tre år sedan. Det krävdes ingen sofistikerad analysförmåga för att förstå varför. Samhället är ofta oförstående inför barn inom autismspektrat. Ingen kan föreställa sig hur det är att vara förälder när man hela tiden blir motarbetad. För att inte tala om den kamp vi tvingats föra mot skola och sociala myndigheter. Det har varit som att leva i en krigszon. Ja, denna erfarenhet är vi inte ensamma om. Tvärtom verkar det vara mer regel än undantag.

Sista halvåret har varit osedvanligt lugnt. Tyvärr mår man inte bättre av det, utan då poppar allt upp som man inte orkade fundera på när man var mitt uppe i allt. Nå, vår dotter har blivit myndig nu och trots en många gånger oförstående omgivning och en inkompetent skola och socialtjänst, så klarade vi det här. Jag skriver trots, när det borde ha varit tack vare. Men som människa är man slut. Man kan sitta flera timmar och bara stirra rakt framför sig och undra vad som egentligen hände. Bara för att man inte orkar något annat.

Min konflikt med hembygdsföreningen är något helt annat. Jag trivdes bra där så länge jag slapp tampas med människor som antingen höll på sina revir eller som var så lynniga att inget gick att förutse. Så länge jag fick jobba i lugn och ro så var föreningen en frizon för mig. Jag är ju intresserad av historia och att sprida intresse och kunskaper är en huvuduppgift. Och en förening som håller på med historia bör vara öppen, generös, inbjudande, orka med olika åsikter och vara mobbningsfri. När det blir tvärtom kan man antingen försöka få skutan på rätt kurs igen, eller så kan man hoppa i livbåten för att rädda sitt liv. Jag försökte först med det första. Vi var några som hade långt gående planer på en förändring, men pandemi, flyttar och orkeslöshet ställde till det. Jag valde till slut att hålla ett avslutningstal på årsmötet och sedan kliva ner i livbåten. Föreningens ledning orkar inte med människor med kompetens och synpunkter och jag orkar inte med trångsynthet. Bättre då att jag räddar mitt intresse för historia och går vidare på egen hand. Så jag lämnade Titanic. Sedan får man förlåta. Man ska aldrig fastna i oförsonlighet och bitterhet. Vi människor är som vi är. 

Att förlåta betyder inte att man sopar under mattan. Kränkningar ska aldrig accepteras. På årsmötet blev det helt bisarrt och surrealistiskt när en man i styrelsen följde efter mig var jag än gick i huset. Jag får nog tillstå att det är bland det mest sjuka jag varit med om. Jag blev liksom punktmarkerad som medlem i den föreningsbyggnad där jag gett 10 år av mitt liv och bidragit till föreningens lyft. Sådant kommer jag aldrig att tolerera. Jag kommer även i framtiden att ta en runda i huset ibland. Och sedan kan jag ännu inte förstå Polles totala brist på tajming när han skulle börja krångla med mig efter mitt snälla avskedstal. Han hade i och för sig suttit och blängt på mig nästan hela tiden, så jag borde ha anat att han hade något på gång, men det var verkligen okänsligt. Och hur hade han kommit över mina mejl ställda till styrelsen? Han ingår ju inte i styrelsen. Vem i styrelsen läcker mejl skrivna i förtroende till Polle? Men som sagt. Man får förlåta, men inte acceptera. Alla människor i föreningen skall bli bemötta med respekt och mänsklig värdighet.

Nästa höst kommer första numret av min lokalhistoriska årsbok som ska täcka hela kommunen. Vill du medverka med en artikel så hör av dig. Jag ser gärna flera skribenter. Överskottet från utgivningen kommer varje år att skänkas till en pålitlig organisation som bidrar till att ge människor en bättre framtid. ”Historia skapar framtid”.

Så det är med viss tillförsikt jag blickar framåt. Flera spännande projekt har påbörjats och jag ser fram emot många spännande samarbeten. Tiderna är svåra. Mer än någonsin behövs historiska kunskaper för att få sammanhang och redskap för att forma en framtid.

1945 stod silon färdig i Mönsterås hamn, efter en hel del protester eftersom många menade att den skulle skymma den traditionella utsikten. Nu är den borta, men den gamla utsikten kommer inte tillbaka. Det nya huset blir högre än silon.