Lekskolan på Hagagatan

Mellan hyreshusen på Hagagatan låg lekskolan. Då fanns inte den asfalterade parkeringen, utan en grusplan. Gullvivans barn gick in till höger, Blåklockans till vänster.

Vägen till lekskolan
Vi bodde på torget och lekskolan låg på Hagagatan. Det var egentligen bara att gå ner för den branta stentrappan mot Torghallen (idag Algots parkering), ta mig över Torggatan och sedan gå ett par hundra meter. Kanske följde min mor med mig första gången, men sedan gick jag själv. Det var på den tiden självklart att man som sexåring rörde sig över ganska stora vidder utan vuxet sällskap. Min mor brukar förklara det med att omvärlden inte var så farlig på den tiden. Jag tror mer på att föräldrarna inte var så överbeskyddande.

Trappan till mitt hem på torget.

Från lekskola till förskoleklass
Lekskolan var en fin tanke. Lek var ännu något legitimt som barn med fördel kunde ägna sig åt. Därför var det ingen som ifrågasatte ett lekfullt år utan genomtänkt pedagogik året innan skolstart. Jag minns att det fanns en kille på min avdelning som kunde läsa lite – Per. Det var sensationellt. Han betraktades som en lysande begåvning. Annars var det inte meningen att vi skulle lära oss läsa i lekskolan. Nej, det mesta handlade just om lek, pyssel och andra nöjen. Nu för tiden är det annorlunda – pedagogisk stress. Det heter inte längre lekskola utan förskoleklass och barnen får lära sig en hel del nyttigheter, även om vår dotter hade tur och hamnade i en lekbetonad klass. Men tendensen är tydlig. Man får inte slösa bort ett helt år på lek. Barnen skall bli effektiva BNP-producenter tidigt.

Gullvivan och Blåklockan

Min lekskola låg i ett litet hus med två avdelningar. Byggnaden finns kvar än och är ”dagis”, eller förskola som det heter nu för tiden. Lekskolans avdelningar hette Blåklockan och Gullvivan. Jag hamnade på Gullvivan. Lokalerna var säkert för små, men det reflekterade jag aldrig över.

Vad minns jag då från denna tid?

För smal

Jag hade inte gått där särskilt länge förrän de väl tyckte jag var hiskeligt smal och jag har för mig att jag tvingades prata med en tant som frågade mig om vad jag tyckte om mamma och pappa och om jag fick mat hemma. Så utstuderat och fenomenalt nedsättande. Det fanns ingen integritet som respekterades. DDR i lokalsamhället. Sanningen var att jag var spinkig, trots att jag åt helt normalt. Förunderligt hur skolväsendet alltid verkar ha brytt sig om hur barnen ser ut vare sig de är tjocka eller smala. Låt ungarna va!

Mockasinerna
Det gällde också att hantera vissa moment av praktisk natur, vilket jag då naturligtvis inte gjorde. Det första man skulle göra på morgonen var att ta på sig inneskor. Jag hade ett par mockasiner av svensk töntmodell som jag inte kunde ta på själv. Så varje dag fick fröken hjälpa mig. Ett annat mindre roligt moment var när man fick sätta sig i en ring och äta upp den medtagna frukten – i mitt fall alltid en banan. Tror att vi sjöng lite också och så skulle någon läsa upp dagens namnsdagsbarn, vilket då den läskunnige fick göra. Gillade aldrig de där ringlekarna. Minns dock ännu sången ”Vad gör du lilla råtta…” Någonstans har jag ett foto när vi sitter i ringen, men jag kan inte hitta det just nu.

Pyssel

Annars var det mycket pyssel av olika slag. Det fanns ingen ände på allt som kunde framställas. Vi fick sy, väva och snickra. Hammare och spik har aldrig legat för mig, så jag vävde, vilket jag tyckte var trevligt då det minskade skaderisken dramatiskt. Någon tanke på att det kunde framstå som feminint hade jag inte. Jag och kompisen Peo vävde så in i helsike fina grytlappar och små mattor med fina mönster.

Här pysslas det. Jag är längst till vänster.

Utelekar

Ofta lekte vi ute och jag föredrog för det mesta att leka själv, i alla fall innan jag lärde känna Peo. Fröknarna tyckte väl synd om mig och trodde att jag led av att leka ensam, vilket jag inte alls gjorde. Så ibland blev det lite tjatigt med frågor om jag inte skulle vara med på än det ena än det andra. Jag erbjöds till och med att vara med på hopprepslekar.

Mirakeldojjorna

Men bortsett från detta var det ett trivsamt år. Jag var trots allt med på en hel del. Springtävlingarna var fantastiska drabbningar, trots att jag nästan alltid kom näst sist. Roger var bäst och det var alltid han som tog initiativ till tävlingarna. Men han var en schysst grabb, så inget ont om honom. Så kom då dagen när jag skulle komma att försätta hela lekskoleklassen i chock. Jag hade fått ett par nya ljusbruna skor - mirakeldojjor. På morgonen den första dagen med de nya skorna anlände jag som vanligt till lekskolans framsida där det då var grus. I väntan på att få komma in var det alltid springtävling där mellan de omkringliggande hyreshusens gavlar. Vi pojkar ställde upp oss på rad - precis som vanligt. Alla visste att Roger skulle vinna - precis som vanligt. Klara, färdiga, gå! Och så satte vi fart. Mina nya skor gjorde att jag flög fram som en gasell. Jag kan än minnas hur skorna bet i gruset. Med tio meter kvar låg Roger och jag sida vid sida i rasande fart på väg mot Hagagatan åttas gavel. På något besynnerligt sätt lyckades jag sätta handen i väggen före Roger. Jag hade vunnit. Jag hade besegrat Roger. Jag var Mönsterås okrönte hjälte.

Segern upprepades tyvärr aldrig. Men Roger ville aldrig mer tävla på gruset, utan bara på gräset vid lekskolans baksida. Där kom jag alltid näst sist.

Oslagbara i bus

Annars var det på lekskolan jag lärde känna Peo. Sista delen av läsåret var vi ett oslagbart radarpar på Gullvivan. Vår ordinarie fröken hade ju hyfsad koll på oss, men när hon blev mammaledig så fick vi en vikarie och alla spärrar försvann. Vi var på goda grunder inte hennes favoriter.  Oslagbara i bus. Oslagbara än idag skulle jag tro.

Ännu ett pyssel. Inte ser jag väl ut som klassens busigaste pojke?

Den här tavlan fick jag när jag fyllde år.

 

Tavlans baksida.

 

 

Försvunna affärer, firmor och inrättningar i Pionjärområdet - Del I - Hagagatan

Sedan man byggde hyreshusen i Pionjärområdet (i min definition omfattar det Pionjärgatan, Bryggerigatan, Hagagatan och en del av Parkgatan) på 1950-talet har husen inrymt ett antal affärer och firmor av skiftande slag. Jag påbörjar idag en kartläggning som på intet sätt är avslutad, utan mer är att betrakta som ett första spånande. Jag är tacksam för rättelser och tillägg ( namn, årtal etc). Först ut är Hagagatan.

Arne Redborns skrivarbyrå (nr 1 på kartan nedan)
I hyreshuset närmast efter "Sotarns" (Hagagatan 3) hade Arne Redborn en skrivarbyrå i källarplanet när jag var barn. Eftersom jag och min kamrat Peo var frimärkssamlare, så brukade vi vara där och leta efter frimärken i hans soptunna. Arne blev lite arg när han avslöjade oss, men höll sedan en lång initierad utläggning om frimärken. Ganska snabbt slog humöret om till det bättre och han lovade att ta med "ettöres, tvåöres, treöres och femöres". Jag vill minnas att han höll sitt löfte och att några av mina gamla frimärken från sekelskiftet 1900 kommer från Arne Redborn.


Där nere, troligen i den högra lokalen, låg Arne Redborns skrivarbyrå.


Längst bort vid muren fanns då en trappa.

Harrys snabbköp (nr 2 på kartan)
I efterföljande hus (Hagagatan 5) låg en period, troligen mitten-slutet av 1950-talet, en livsmedelsbutik som sannolikt hette Harrys snabbköp. Förmodligen klarade den inte av konkurrensen från Torghallen som stod färdig 1959. På 1980-talet låg vad som förmodligen var Mönsterås första hälsokostbutik i detta hus.

Harrys snabbköp låg i huset där handikappcentret Svanen idag har sina lokaler.

Borgs konditori och Strumptjänst (nr 3 på kartan)
Därefter följer Hagagatan 7 som gränsar till Bryggerigatan. Två av affärslokalerna i söder ligger i källarplan med ingång företrädelsevis från Hagagatan. I den vänstra lokalen hade till för ett par år sedan Hamid sin frisersalong. I samma lokal låg vid 1950-talets slut och långt in på 1960-talet Borgs konditori, innan det flyttade ner till Åsevadsområdet.

I lokalen bredvid fanns längre tillbaka (1960-tal?) en affär för damunderkläder kallad "Strumptjänst". De hade även en strumpautomat på trappväggen utanför som jag har ett svagt minne av från min barndom. Automaten satt kvar länge efter att affären hade försvunnit. Jag minns att min bror ramlade ner från den när han var liten i början av 1980-talet och slog sig halvt fördärvad. Min mor påtalade detta för Mönsterås Bostäder som först vägrade ta bort automaten med hänvisning till att väggen då skulle bli så ful. Men efter lite övertalning försvann den visst.


Där nere låg Borgs konditori och Strumptjänst.


Vid trappväggen kan man se spåren av den gamla strumpautomaten.

Folktandvård, vårdcentral och Ivans skomakeri (nr 4 på kartan)
Om vi nu går tillbaka och börjar om på andra sidan Hagagatan, så kan jag inte erinra mig några affärer på den sidan. Däremot hade Folktandvården sin ingång på södra gaveln vid Hagagatan 4 (se mina hemska minnen därifrån här). Vårdcentralen hade sin ingång på norra sidan och låg sannolikt kvar där till början av 1980-talet. Därefter flyttade Mönsterås Bostäder in med sina kontorslokaler och de fanns kvar till för några år sedan. Ivans skomakeri lär också ha haft ett litet källarutrymme i huset innan han flyttade till en skrubb i samma hus som Verners husgeråd och därefter till villan på Parkgatan.


Här kan vi se spåren efter ingången till Folktandvården.

Lekskolan (nr 5 på kartan)
Därefter följer huset där jag gick i lekskola som barn. Där fanns två avdelningar – Blåklockan till vänster och Gullvivan till höger. Jag gick i Gullvivan. Varje dag läsåret 1973/1974 gick jag vägen från Torget 8 ner till lekskolan. Innan den öppnade samlades vi alltid på grusplanen, där parkeringen idag ligger, för lekar och springtävlingar. I min grupp fanns en väldigt snabb kille som alltid ville bevisa sin fenomenala duktighet genom att besegra mig i springtävling. Sträckan var fram- och tillbaka mellan gavlarna till Hagagatan 4 och Hagagatan 8. Men så en dag hade jag fått nya skor..och trot eller ej...jag vann med de nya skorna. Gissa om grabben blev snopen. Lekskolan har sedermera utvecklats till ett dagis som fick överta namnet Blåklockan. Gullvivans avdelning heter numera Elefanten och gamla Blåklockans avdelning heter Myran.


Gamla lekskolan på Hagagatan.

Klubblokal (nr 6 på kartan)
Från Hagagatan 8 har jag inga särskilda minnen, även om jag tror att Mönsterås GoIF hade en klubblokal i hörnkällaren där under många år.

I övrigt kan väl avslöjas att källaren till Hagagatan 3 var en av de mer välbesökta under min barndom. Jag vill till och med minnas att där fanns en bastu.
























Karta som visar Hagagatan. Se numrering ovan.

Tack till Bert som delgav mig sina minnen! Tack även till min mor Solvig Nilsson som också hade en del hågkomster.

Nästa del handlar om Bryggerigatan och Pionjärgatan.