Jordeböckerna bekräftar de nya rönen om Lövö och danskkriget 1677

I en artikel tidigare i höst undersökte jag som en punkt huruvida en muntlig tradition på Lövö från danskkriget kunde beläggas i källmaterialet. Enligt traditionen skulle danskarna ha haft ihjäl alla bönderna, bränt tre av de fyra gårdarna och endast skonat gård nr 2 - Mellangården. Min undersökning tydde på att två av gårdarna skonades. Jag har nu kunnat undersöka även jordeböckerna för de aktuella åren, och de bekräftar att två gårdar klarade sig, men inte Mellangården.

Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 anges gård 1 och 2 vara öde, medan gård 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 har de två ödegårdarna fått tillbaka brukare. Detta betyder alltså att det sannolikt var gård 1 och 2 som brändes. Gård nr 2 är Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha klarat sig. Källmaterialet pekar således i rakt motsatt riktning.

Jordeböckerna bekräftar även en annan aspekt av krigets följder som behandlades i den tidigare nämnda artikeln. Där visade jag att en feltolkning av en skrift i äldre forskning hade medfört att man dragit den felaktiga slutsatsen att Lövö hade legat öde och brukats under Ålem under 20 års tid. Jordeböckerna bekräftar att Lövö aldrig brukades under Ålem.

Jag har nu kompletterat den äldre artikeln med dessa uppgifter.

Nya rön kring Lövö och danskarnas härjningar 1677 – muntlig tradition och tidigare forskning stämmer inte

Danskarna anfaller - alla dödas och bara en gård skonas enligt den muntliga traditionen
Den 20 augusti 1677 anföll danskarna våra bygder. En av de byar som drabbades hårdast var Lövö i Ålems socken. Enligt den muntliga traditionen brände danskarna ner alla fyra gårdar utom mellangården som klarade sig tack vare att en förrädare kom från den gården. I en annan version hittade danskarna ett skrattande spädbarn i huset, varför de inte kom sig för att bränna det. Enligt samma tradition, som återfinns i Ålemsboken, dödade danskarna alla bönder på Lövö.

Kalmar Läns Museum påstår att Lövö låg öde i över 20 år
Enligt en utredning från Kalmar Läns Museum (KLM) låg Lövö öde i drygt 20 år efter danskarnas anfall. Länsmuseet bygger påståendet på en lantmäteriskrift från 1723 då Lövöbönderna försöker vinna tillbaka rättigheterna till en liten holme som kallades Brunsö, som Gisemålas bönder hade nyttjat sedan krigets dagar. Enligt KLM så framgår det av handlingarna att Lövö hade legat öde och brukats av Ålemsbönderna i drygt 20 år efter danskkriget 1677. Men stämmer verkligen denna uppgift? Har KLM läst rätt?

Men vad står det egentligen?
Låt oss börja med att verkligen läsa vad det står i skriften från 1723. Där står det inte ett ord om att Lövö legat öde i drygt 20 år och då brukats av Ålemsbönderna. Däremot står det att Lövöbönderna för drygt 20 år sedan (dvs omkring 1700) framgångsrikt återvunnit några andra småöar som Ålemsbönderna hade tagit över när Lövö en längre tid låg öde efter danskkriget 1677. Och det är ju något helt annat. Hur länge Lövö hade legat öde framgår emellertid inte alls. Med uttrycket "en längre tid" kan avses 3 år, 7 år eller 15 år. Inget svar ges här. Bara att man tvistat med Ålem och vunnit för drygt 20 år sedan.

Men låt oss nu gå till källor från den tid då danskarna anföll. Ju närmare skeendet vi kan komma destu bättre. Finns det några användbara källor?

Två eller tre bönder 1680
Låt oss börja i mantalslängderna. 5 år före kriget, 1672, fanns det som väntat fyra bönder och en båtsman på Lövö – Per, Olof, Lars, Isak, Mats. 1680, tre år efter kriget, fanns tre bönder upptagna – Lars, Nils Nilsson och Olof Persson. Huruvida Olof var bonde eller inneboende är oklart. Ön låg hur som helst inte alls öde.

Räkenskaperna visar att så gott som alla överlevde
Den mest intressanta källan är dock Ålems församlings räkenskaper. Varje år antecknade prästen nitiskt kyrkans inkomster och skrev upp allt som socknens bönder skänkte. Och eftersom nästan alla skänkte något varje år så får vi här en mycket tillförlitlig bild av vilka som verkligen bodde i byarna.

Före kriget skänker bönderna Lars, Isak, Mats och Claes Olsson på Lövö pengar till kyrkan. Även Måns Börjesson Huess omnämns. Om traditionen att alla dödades stämmer bör alltså inga av dessa personer nämnas i kyrkans gåvoregister efter den 20 augusti 1677.

Den 7 oktober 1677, två månader efter den ödesdigra krigsdagen, så skänker Isak på Lövö pengar till kyrkan. Han överlevde alltså. I januari 1678 skänker Lars på Lövö pengar, sannolikt samma Lars om nämndes före kriget. Under våren 1678 skänker även Claes Olofsson och Mats pengar. Den enda som inte återkommer är Måns Börgesson Huess.

Jordeböckerna ger definitivt svar
Jordeböckerna ger oss så den sista pusselbiten. Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 anges gård 1 och 2 vara öde, medan gård 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 verkar de två ödegårdarna ha fått tillbaka brukare. Detta betyder alltså att det sannolikt var gård 1 och 2 som brändes. Gård nr 2 är Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha klarat sig. Källmaterialet pekar i rakt motsatt riktning.

Två slutsatser – de flesta överlevde och Lövö låg aldrig helt öde
Vi kan alltså konstatera två saker.
1. Så gott som alla Lövös bönder överlevde danskarnas anfall. Fyra av de fem män som nämns på Lövö före kriget, skänker pengar till kyrkan inom ett år efter kriget. Av dessa återkommer två som gåvogivare de närmaste åren och synes alltså helt säkert ha varit bosatta på Lövö, vilket bekräftas av jordeböckerna. Bönderna var Mats och Lars på gård 3 och 4. De andra gårdarna anges vara öde även om bönderna synes ha överlevt.

2. Påståendet att Lövö skulle ha legat helt öde en längre tid måste revideras. Minst två av gårdarna fortsatte man att bruka direkt efter kriget, och redan vid 1680-talets början var alla fyra gårdarna bebodda av bönder igen. Möjligtvis låg alltså två gårdar öde under ett fåtal år. Det var väl under dessa år som Ålem och Gisemåla lade under sig de småholmar som Lövöbönderna just då inte kunde prioritera, vilket ledde fram till rättsliga tvister omkring 1700 respektive 1723.

Summering
Kalmar Läns Museums påstående att Lövö låg öde i mer än 20 år efter danska kriget 1677 stämmer inte. Dels har de tolkat en skrift från 1723 fel och använt feltolkningen som stöd för den muntliga traditionen. Dels har de i övrigt okritiskt accepterat den muntliga traditionen som säger att bara en gård skonades. Går man till 1600-talets källor så visar det sig att så gott som alla bönderna överlevde kriget. Minst två av gårdarna brukas dessutom utan avbrott, och redan efter tre år synes alla fyra gårdarna vara bebodda igen. Dessutom kan vi notera att Mellangården, i motsats till vad den muntliga traditionen säger, inte klarade sig. Minst två gårdar verkar stå kvar efter danskarnas besök - nr 3 Norrgården och nr 4 Södergården.


Del av skriften från 1723 som Kalmar Läns Museum inte kunde läsa så bra, vilket ledde till fel slutsats. Jag kan ha viss förståelse för lässvårigheterna, men så här står det ord för ord i den aktuella passagen:
...Skolandes deras By för några och 20 åhr sedan medelst Höga vederbörandes tilhjelp tillbaka fått de ägor som Åhlemb Byes åboar en lången tidh då Löföögårdarne utj ödesmåhl wore, under sig slagit, som var Hällehållmen, Marsöön och Lindöön...

Om du vill läsa Kalmar Läns Museums skrift så kan du söka på Google - Lövö + Kalmar Läns Museum - så får du den som pdf-fil.

Traditionen om huset som danskarna skonade på Lövö 1677 – myt eller sanning?

Enligt traditionen var det just detta huset, Mellangården på Lövö, som danskarna skonade vid anfallet 1677 eftersom de hittade ett spädbarn i en vagga. Huset är dock av betydligt yngre datum. Kan den gamla muntliga traditionen ändå ha en kärna av sanning?

Muntlig tradition från danskarnas härjningar
När danskarna härjade i vår bygd sommaren 1677 så brändes flera byar. Den muntliga traditionen har varit levande långt in i vår tid. Ett intressant gripande exempel finner vi från Lövö som med sitt utsatta kustläge ofta drabbades hårt vid fientliga anfall.

En gård med barn i vagga skonades
Lövö hade vid denna tid fyra gårdar. Enligt traditionen brändes tre, men en gård skonades eftersom danskarna där hittade ett barn i en vagga. Den skonade gården skall ha varit mellangården (nr 2) och samma hus som står kvar på tomten än idag. Nedan citerar jag delar av den muntliga traditionen:

när danskarna var här brände de hela ön, folket hade somnat in och de smög sig i land och stack ner dom. Daneslät vid Vrångenäs var deras båtplats, man kan se alla stenarna där ännu. Ute på ringsholm finns det en håla, där folket grävt ner sig när danskarna kom. Och den hålan finns ännu kvar. Och Millegården, nummer 2 annars, skall ha varit den enda gård som blev kvar. Och de säger att det är det huset, som är kvar ännu. Så finns det en udde, som heter Kasen, där hade de vårdkase att varsko till land med. Det var bara fyra bönder bönder i byn på den tiden, och dom stack de ihjäl. De påstår att det var en dräng, som gått över till danskarna och blivit förrädare. Och han visade vägen för danskarna. Och så kom de till gården, där drängen hade tjänat. Och då var det bara ett litet barn i vaggan där, för allt folket hade flytt ut i hålor. Och när barnet fick se alla knappar och allt blankt, så började det att skratta, och då skall de inte ha bränt huset.

Huset inte från 1600-talet
För några år sedan skall man dock ha undersökt en stock i det utpekade huset och kommit fram till att det inte var från 1600-talet. Därmed förefaller man ha dragit slutsatsen att traditionen inte är sann. Men är det så enkelt? Hur skall vi ställa oss till den muntliga traditionen?

Ofta en kärna av sanning
Låt oss för det första konstatera att muntliga traditioner av det här slaget ofta har en kärna av sanning, även om detaljerna inte alltid stämmer. Det finns exempelvis en annan muntlig tradition från Ålems socken om att en klockare tillsammans med några andra bönder lyckades gömma undan kyrksilvret i Granshultskogarna vid danskkriget 1611-1612. En liten notis i kyrkboken från 1613 visar att historien är sann. Där står nämligen att Nils i Granshult har fått en belöning av socknen som tack för denna sin insats.

En titt i ett gammal dokument kan ge ledtrådar
Historien om den skonade gården på Lövö kan säkert också vara sann, även om det inte är just det huset som står på gårdstomten idag. Man kan mycket väl tänka sig att danskarna skonade ett hus som senare revs eller flyttades. En titt i ett gammalt dokument från Laga skiftet på 1840-talet ger information som faktiskt kan ge stöd för den hypotesen och därmed även den muntliga traditionen.

Det utpekade huset på mellangården har två våningar, vilket är mer typiskt för hus byggda på 1800-talet. På 1600-talet hade vanliga bondhus i regel bara en våning. Husets utseende tyder alltså på att detta hus inte kan vara det som skonades av danskarna, precis som stockundersökningen också visade. I den detaljen har alltså den muntliga traditionen fel.

Två hus på mellangårdens tomt
Det som ändå gör det här lite extra intressant är att den aktuella mellangården, nr 2, delades i två och tre gårdar under 1700-talet. När Laga skifte genomfördes 1849 så framgår det att mellangården hade två boningshus – ett större med två våningar (7 ¼ alnar högt) typiskt för 1800-talet och ett mindre i en våning (4 ¼ alnar högt), typiskt för äldre tider. Det större huset fick enligt handlingarna stå kvar, medan det mindre huset skulle flyttas från bykärnan till en tomt utanför byn.

Det mindre huset kan ha varit det danskarna skonade
Med största sannolikhet är det det större huset som står kvar idag. Det mindre huset som skulle flyttas kan mycket väl ha varit det som danskarna skonade på 1600-talet. Helt osannolikt är det inte eftersom det mindre huset beboddes av den släkt som suttit längst på mellangården – en släkt som jag själv har i mina antavlor. I samband med att huset flyttades vid Laga skiftet så passade man sannolikt på att bygga ett nytt hus på den nya tomten man blivit sig anvisad. I den muntliga traditionen levde ändå kopplingen till mellangården kvar, men kom felaktigt att förknippas med det större och senare byggda huset efter att det äldre hade flyttats eller rivits. Det är i alla fall en rimlig hypotes värd att arbeta vidare med.

Nämnas kan också att Lövö sannolikt låg öde drygt 20 år efter att danskarna besökte byn 1677. Enligt gränstvisthandlingar från 1723 brukades byn under Ålem i 20 och några år efter danskarnas anfall. (Fel!!!)

Man kan också fundera på om den muntliga traditionen egentligen inte går tillbaka på två varianter. I berättelsen ovan så sägs å ena sidan att befolkningen gömde sig i hålor, å andra sidan att de dödades. Å ena sidan räddades ett hus pga att drängen som var överlöpare kom från mellangården, å andra sidan för att soldaterna hittade ett spädbarn i en vagga.


Del av Laga skifteskartan från 1849 som visar detalj från Mellangårdens tomt där man kan se två boningshus. Det minsta huset (längst till vänster efter beteckningen R) skulle man flytta. Kan det ha varit det som danskarna skonade 1677?


Den här texten visar att ett hus på mellangården skulle flyttas.

Källor och litteratur
Ålemsboken, 1949, se särskilt sid 117, 282 och 506ff.

Laga skifteshandlingar för Lövö 1849.