Margareta dödade sitt utomäktenskapliga barn och dömdes till döden

Dömd till döden

År 1661 dömdes Margareta Persdotter från Njutemåla i Ålems socken till att brännas då hon mördat och lönnlagt sitt nyfödda barn som hon fått efter att under 1 och 3/4 år haft ett ”slemt umgänge” med en gift man, bonden Jöns Clemetsson i samma by.

Häradsrätten bad dock ödmjukt att Kunglig Maj:t inte skulle låta bränna henne, utan att hon skulle benådas till halshuggning och begravas i jorden.

Grävde ner barnet i fähuset

Redan i början av det hemliga förhållandet hade hon blivit gravid, men i den 12:e veckan hade hon förlorat barnet under hårt arbete. Ett halvt år senare blev hon gravid igen och försökte uppenbarligen hålla det hemligt. Men ryktet gick och fadern såg sig tvungen att driva henne ifrån sig. När det var dags att föda hade hon i skymningen gått in i fähuset där hon födde barnet för att sedan gräva ner det under ett bås.

När länsmannen sex dagar senare undersökte fähuset fann han ett "fullbordat pigobarn" nedgrävt i fähusbåset.

Mannen fick böter
Den gifte mannen, horkarlen Jöns Clemetsson, hade inte varit delaktig i mordet, utan dömdes till böter 80 daler silvermynt, vilket var en enormt stor summa vid denna tid - 13 670 kr i köpkraft omvandlat till dagens värde, vilket han förmodligen hade fått jobba ett par år för att tjäna ihop.

Om Margareta inte hade dödat barnet hade hon klarat livet och fått 40 daler silvermynt i böter. Anledningen till att hon bara skulle ha fått böta halva beloppet av mannens var att hon räknades som ogift. Hennes man hade rymt ifrån henne för 10 år sedan och sades nu vara död.

Utsatt
Inga omständigheter kan förstås ursäkta att hon dödade barnet. Däremot var hon i en utsatt social situation som delvis kan förklara desperationen. Hennes egen man hade rymt ifrån henne för tio år sedan och att sedan hamna i en sits där man blir med barn med en gift man var nog inte det lättaste.

Jöns Clemetsson står kvar som bonde med hustru i Njutemåla in på 1670-talet.

Nedan texten från häradsrätten 1661.

 

Fler historiska bilder från Strömsrum

För några dagar sedan skrev jag om branden vid Strömsrum 1922. En läsare var vänlig att skicka fler gamla bilder från Strömsrum varav två är tagna direkt efter branden.


Flygeln har brunnit ner.


Folk vid den nedbrunna flygeln. Ser jag fel eller sprutar man inte vatten på huvudbyggnadens gavel. Elden tog sig ju där ett par gånger, så helt osannolikt är det väl inte.


Till höger syns flygeln som sedermera brann.


Huvudbyggnaden och flyglarna. Det är sällan man ser så stora flyglar som dessa.

Strömsrum nära bli lågornas rov 1922

Tråkiga rubriker i tidningen den 2/6 1922.

1922 var det ytterst nära att Strömsrums herrgård hade brunnit ner. En svår brand totalförstörde ena flygelbyggnaden, samt ladugårds- och magasinsbyggnader. Branden startade förmodligen på kassör Jakobssons kontor på övre våningen i västra flygelbyggnaden. Sex hästar och sex nötkreatur innebrändes. Två personer skadades svårt under släckningsarbetet och en man stångades av en tjur. Eftersom vinden låg på mot huvudbyggnaden var även det gamla träslottet hotat. Vid ett par tillfällen fick branden fäste på västra gaveln, men man lyckades släcka elden. Nedan visar jag artikeln från lokalpressen den 2/6 1922. Branden inträffade troligen den 31/5. Klicka på bilderna för större format.























Artikel, del 1.























Artikel, del 2.


Rakt fram ser vi den flygelbyggnad som brann ner. Här framgår också hur nära det var till huvudbyggnaden som syns i vänster bildkant.


Västra flygeln som brann syns här till vänster.

Jag ska försöka skriva ett par artiklar om Strömsrum inom de närmaste veckorna. Det mesta är nog redan skrivet och återfinns i Ålems sockenbok, men något ska det väl kunna bli. Strömsrum är en fantastisk plats och min dröm är att någon gång få bli visad runt i träslottet. Drömma kan man ju alltid.

Jordeböckerna bekräftar de nya rönen om Lövö och danskkriget 1677

I en artikel tidigare i höst undersökte jag som en punkt huruvida en muntlig tradition på Lövö från danskkriget kunde beläggas i källmaterialet. Enligt traditionen skulle danskarna ha haft ihjäl alla bönderna, bränt tre av de fyra gårdarna och endast skonat gård nr 2 - Mellangården. Min undersökning tydde på att två av gårdarna skonades. Jag har nu kunnat undersöka även jordeböckerna för de aktuella åren, och de bekräftar att två gårdar klarade sig, men inte Mellangården.

Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 anges gård 1 och 2 vara öde, medan gård 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 har de två ödegårdarna fått tillbaka brukare. Detta betyder alltså att det sannolikt var gård 1 och 2 som brändes. Gård nr 2 är Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha klarat sig. Källmaterialet pekar således i rakt motsatt riktning.

Jordeböckerna bekräftar även en annan aspekt av krigets följder som behandlades i den tidigare nämnda artikeln. Där visade jag att en feltolkning av en skrift i äldre forskning hade medfört att man dragit den felaktiga slutsatsen att Lövö hade legat öde och brukats under Ålem under 20 års tid. Jordeböckerna bekräftar att Lövö aldrig brukades under Ålem.

Jag har nu kompletterat den äldre artikeln med dessa uppgifter.

Nya rön kring Lövö och danskarnas härjningar 1677 – muntlig tradition och tidigare forskning stämmer inte

Danskarna anfaller - alla dödas och bara en gård skonas enligt den muntliga traditionen
Den 20 augusti 1677 anföll danskarna våra bygder. En av de byar som drabbades hårdast var Lövö i Ålems socken. Enligt den muntliga traditionen brände danskarna ner alla fyra gårdar utom mellangården som klarade sig tack vare att en förrädare kom från den gården. I en annan version hittade danskarna ett skrattande spädbarn i huset, varför de inte kom sig för att bränna det. Enligt samma tradition, som återfinns i Ålemsboken, dödade danskarna alla bönder på Lövö.

Kalmar Läns Museum påstår att Lövö låg öde i över 20 år
Enligt en utredning från Kalmar Läns Museum (KLM) låg Lövö öde i drygt 20 år efter danskarnas anfall. Länsmuseet bygger påståendet på en lantmäteriskrift från 1723 då Lövöbönderna försöker vinna tillbaka rättigheterna till en liten holme som kallades Brunsö, som Gisemålas bönder hade nyttjat sedan krigets dagar. Enligt KLM så framgår det av handlingarna att Lövö hade legat öde och brukats av Ålemsbönderna i drygt 20 år efter danskkriget 1677. Men stämmer verkligen denna uppgift? Har KLM läst rätt?

Men vad står det egentligen?
Låt oss börja med att verkligen läsa vad det står i skriften från 1723. Där står det inte ett ord om att Lövö legat öde i drygt 20 år och då brukats av Ålemsbönderna. Däremot står det att Lövöbönderna för drygt 20 år sedan (dvs omkring 1700) framgångsrikt återvunnit några andra småöar som Ålemsbönderna hade tagit över när Lövö en längre tid låg öde efter danskkriget 1677. Och det är ju något helt annat. Hur länge Lövö hade legat öde framgår emellertid inte alls. Med uttrycket "en längre tid" kan avses 3 år, 7 år eller 15 år. Inget svar ges här. Bara att man tvistat med Ålem och vunnit för drygt 20 år sedan.

Men låt oss nu gå till källor från den tid då danskarna anföll. Ju närmare skeendet vi kan komma destu bättre. Finns det några användbara källor?

Två eller tre bönder 1680
Låt oss börja i mantalslängderna. 5 år före kriget, 1672, fanns det som väntat fyra bönder och en båtsman på Lövö – Per, Olof, Lars, Isak, Mats. 1680, tre år efter kriget, fanns tre bönder upptagna – Lars, Nils Nilsson och Olof Persson. Huruvida Olof var bonde eller inneboende är oklart. Ön låg hur som helst inte alls öde.

Räkenskaperna visar att så gott som alla överlevde
Den mest intressanta källan är dock Ålems församlings räkenskaper. Varje år antecknade prästen nitiskt kyrkans inkomster och skrev upp allt som socknens bönder skänkte. Och eftersom nästan alla skänkte något varje år så får vi här en mycket tillförlitlig bild av vilka som verkligen bodde i byarna.

Före kriget skänker bönderna Lars, Isak, Mats och Claes Olsson på Lövö pengar till kyrkan. Även Måns Börjesson Huess omnämns. Om traditionen att alla dödades stämmer bör alltså inga av dessa personer nämnas i kyrkans gåvoregister efter den 20 augusti 1677.

Den 7 oktober 1677, två månader efter den ödesdigra krigsdagen, så skänker Isak på Lövö pengar till kyrkan. Han överlevde alltså. I januari 1678 skänker Lars på Lövö pengar, sannolikt samma Lars om nämndes före kriget. Under våren 1678 skänker även Claes Olofsson och Mats pengar. Den enda som inte återkommer är Måns Börgesson Huess.

Jordeböckerna ger definitivt svar
Jordeböckerna ger oss så den sista pusselbiten. Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 anges gård 1 och 2 vara öde, medan gård 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 verkar de två ödegårdarna ha fått tillbaka brukare. Detta betyder alltså att det sannolikt var gård 1 och 2 som brändes. Gård nr 2 är Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha klarat sig. Källmaterialet pekar i rakt motsatt riktning.

Två slutsatser – de flesta överlevde och Lövö låg aldrig helt öde
Vi kan alltså konstatera två saker.
1. Så gott som alla Lövös bönder överlevde danskarnas anfall. Fyra av de fem män som nämns på Lövö före kriget, skänker pengar till kyrkan inom ett år efter kriget. Av dessa återkommer två som gåvogivare de närmaste åren och synes alltså helt säkert ha varit bosatta på Lövö, vilket bekräftas av jordeböckerna. Bönderna var Mats och Lars på gård 3 och 4. De andra gårdarna anges vara öde även om bönderna synes ha överlevt.

2. Påståendet att Lövö skulle ha legat helt öde en längre tid måste revideras. Minst två av gårdarna fortsatte man att bruka direkt efter kriget, och redan vid 1680-talets början var alla fyra gårdarna bebodda av bönder igen. Möjligtvis låg alltså två gårdar öde under ett fåtal år. Det var väl under dessa år som Ålem och Gisemåla lade under sig de småholmar som Lövöbönderna just då inte kunde prioritera, vilket ledde fram till rättsliga tvister omkring 1700 respektive 1723.

Summering
Kalmar Läns Museums påstående att Lövö låg öde i mer än 20 år efter danska kriget 1677 stämmer inte. Dels har de tolkat en skrift från 1723 fel och använt feltolkningen som stöd för den muntliga traditionen. Dels har de i övrigt okritiskt accepterat den muntliga traditionen som säger att bara en gård skonades. Går man till 1600-talets källor så visar det sig att så gott som alla bönderna överlevde kriget. Minst två av gårdarna brukas dessutom utan avbrott, och redan efter tre år synes alla fyra gårdarna vara bebodda igen. Dessutom kan vi notera att Mellangården, i motsats till vad den muntliga traditionen säger, inte klarade sig. Minst två gårdar verkar stå kvar efter danskarnas besök - nr 3 Norrgården och nr 4 Södergården.


Del av skriften från 1723 som Kalmar Läns Museum inte kunde läsa så bra, vilket ledde till fel slutsats. Jag kan ha viss förståelse för lässvårigheterna, men så här står det ord för ord i den aktuella passagen:
...Skolandes deras By för några och 20 åhr sedan medelst Höga vederbörandes tilhjelp tillbaka fått de ägor som Åhlemb Byes åboar en lången tidh då Löföögårdarne utj ödesmåhl wore, under sig slagit, som var Hällehållmen, Marsöön och Lindöön...

Om du vill läsa Kalmar Läns Museums skrift så kan du söka på Google - Lövö + Kalmar Läns Museum - så får du den som pdf-fil.

Traditionen om huset som danskarna skonade på Lövö 1677 – myt eller sanning?

Enligt traditionen var det just detta huset, Mellangården på Lövö, som danskarna skonade vid anfallet 1677 eftersom de hittade ett spädbarn i en vagga. Huset är dock av betydligt yngre datum. Kan den gamla muntliga traditionen ändå ha en kärna av sanning?

Muntlig tradition från danskarnas härjningar
När danskarna härjade i vår bygd sommaren 1677 så brändes flera byar. Den muntliga traditionen har varit levande långt in i vår tid. Ett intressant gripande exempel finner vi från Lövö som med sitt utsatta kustläge ofta drabbades hårt vid fientliga anfall.

En gård med barn i vagga skonades
Lövö hade vid denna tid fyra gårdar. Enligt traditionen brändes tre, men en gård skonades eftersom danskarna där hittade ett barn i en vagga. Den skonade gården skall ha varit mellangården (nr 2) och samma hus som står kvar på tomten än idag. Nedan citerar jag delar av den muntliga traditionen:

när danskarna var här brände de hela ön, folket hade somnat in och de smög sig i land och stack ner dom. Daneslät vid Vrångenäs var deras båtplats, man kan se alla stenarna där ännu. Ute på ringsholm finns det en håla, där folket grävt ner sig när danskarna kom. Och den hålan finns ännu kvar. Och Millegården, nummer 2 annars, skall ha varit den enda gård som blev kvar. Och de säger att det är det huset, som är kvar ännu. Så finns det en udde, som heter Kasen, där hade de vårdkase att varsko till land med. Det var bara fyra bönder bönder i byn på den tiden, och dom stack de ihjäl. De påstår att det var en dräng, som gått över till danskarna och blivit förrädare. Och han visade vägen för danskarna. Och så kom de till gården, där drängen hade tjänat. Och då var det bara ett litet barn i vaggan där, för allt folket hade flytt ut i hålor. Och när barnet fick se alla knappar och allt blankt, så började det att skratta, och då skall de inte ha bränt huset.

Huset inte från 1600-talet
För några år sedan skall man dock ha undersökt en stock i det utpekade huset och kommit fram till att det inte var från 1600-talet. Därmed förefaller man ha dragit slutsatsen att traditionen inte är sann. Men är det så enkelt? Hur skall vi ställa oss till den muntliga traditionen?

Ofta en kärna av sanning
Låt oss för det första konstatera att muntliga traditioner av det här slaget ofta har en kärna av sanning, även om detaljerna inte alltid stämmer. Det finns exempelvis en annan muntlig tradition från Ålems socken om att en klockare tillsammans med några andra bönder lyckades gömma undan kyrksilvret i Granshultskogarna vid danskkriget 1611-1612. En liten notis i kyrkboken från 1613 visar att historien är sann. Där står nämligen att Nils i Granshult har fått en belöning av socknen som tack för denna sin insats.

En titt i ett gammal dokument kan ge ledtrådar
Historien om den skonade gården på Lövö kan säkert också vara sann, även om det inte är just det huset som står på gårdstomten idag. Man kan mycket väl tänka sig att danskarna skonade ett hus som senare revs eller flyttades. En titt i ett gammalt dokument från Laga skiftet på 1840-talet ger information som faktiskt kan ge stöd för den hypotesen och därmed även den muntliga traditionen.

Det utpekade huset på mellangården har två våningar, vilket är mer typiskt för hus byggda på 1800-talet. På 1600-talet hade vanliga bondhus i regel bara en våning. Husets utseende tyder alltså på att detta hus inte kan vara det som skonades av danskarna, precis som stockundersökningen också visade. I den detaljen har alltså den muntliga traditionen fel.

Två hus på mellangårdens tomt
Det som ändå gör det här lite extra intressant är att den aktuella mellangården, nr 2, delades i två och tre gårdar under 1700-talet. När Laga skifte genomfördes 1849 så framgår det att mellangården hade två boningshus – ett större med två våningar (7 ¼ alnar högt) typiskt för 1800-talet och ett mindre i en våning (4 ¼ alnar högt), typiskt för äldre tider. Det större huset fick enligt handlingarna stå kvar, medan det mindre huset skulle flyttas från bykärnan till en tomt utanför byn.

Det mindre huset kan ha varit det danskarna skonade
Med största sannolikhet är det det större huset som står kvar idag. Det mindre huset som skulle flyttas kan mycket väl ha varit det som danskarna skonade på 1600-talet. Helt osannolikt är det inte eftersom det mindre huset beboddes av den släkt som suttit längst på mellangården – en släkt som jag själv har i mina antavlor. I samband med att huset flyttades vid Laga skiftet så passade man sannolikt på att bygga ett nytt hus på den nya tomten man blivit sig anvisad. I den muntliga traditionen levde ändå kopplingen till mellangården kvar, men kom felaktigt att förknippas med det större och senare byggda huset efter att det äldre hade flyttats eller rivits. Det är i alla fall en rimlig hypotes värd att arbeta vidare med.

Nämnas kan också att Lövö sannolikt låg öde drygt 20 år efter att danskarna besökte byn 1677. Enligt gränstvisthandlingar från 1723 brukades byn under Ålem i 20 och några år efter danskarnas anfall. (Fel!!!)

Man kan också fundera på om den muntliga traditionen egentligen inte går tillbaka på två varianter. I berättelsen ovan så sägs å ena sidan att befolkningen gömde sig i hålor, å andra sidan att de dödades. Å ena sidan räddades ett hus pga att drängen som var överlöpare kom från mellangården, å andra sidan för att soldaterna hittade ett spädbarn i en vagga.


Del av Laga skifteskartan från 1849 som visar detalj från Mellangårdens tomt där man kan se två boningshus. Det minsta huset (längst till vänster efter beteckningen R) skulle man flytta. Kan det ha varit det som danskarna skonade 1677?


Den här texten visar att ett hus på mellangården skulle flyttas.

Källor och litteratur
Ålemsboken, 1949, se särskilt sid 117, 282 och 506ff.

Laga skifteshandlingar för Lövö 1849.

Per Haraldsson i Gunnarsmåla - trollkarl eller offer för en grannfejd?

Trolldom och häxerier
Trolldom och häxerier var en självklar del av människornas världsbild i Sverige till så sent som för ett par hundra år sedan. De flesta har säkert hört talas om 1600-talets häxprocesser där ca 300, framför allt kvinnor, avrättades. (Under samma period avrättades betydligt fler män för tidelag)

Per Haraldsson i Gunnarsmåla
Våra trakter var relativt förskonade från hysterin, men helt slapp vi inte undan. Fast här var det faktiskt en man, en trollkarl, som drabbades. I Gunnarsmåla i Ålems socken bodde han - Per Haraldsson. Både han och hans föräldrar var kända för att vara väl förtrogna med trolldom. En trollkarl eller häxa ansågs stå i förbund med djävulen och kunde föra över sjukdomar, se till så att kor inte gav mjölk och en hel del andra otrevligheter.

Per Haraldsson anklagas för sjukdom
Jag citerar från Strandatinget i mars 1667: ”samma dag uppsteg för rätten nämndemannen Olof Persson i Skäppentorp och anklagade Per Haraldsson i Gunnarsmåla, att han med trollkonst antingen själv eller ock lejt någon annan elak människa, som haver trollat hälsan från hans hustru Bengta Olofsdotter. Och är nu tre år sedan hon fick den plågan av onda människors tillskyndan, och är nu så utpint och plågad, så att hon förmår sig intet och plågas natt och dag som en mask….”. Per Haraldssons advokat tyckte det var ”kärringskvaller”, men han fick inte gehör för saken.

Vittnen träder fram
Flera vittnen kallades in. Ett vittne påstod att Olofs hustru hade fått sin sjuka samtidigt som Nils i Skäppentorp, som var Per Haraldssons svåger, blivit fri från sin tvinsot. Per Haraldsson skulle alltså ha trollat över sjukdomen från Nils till Bengta. Någon annan hade hört Per skryta om sin trollförmåga på ett kalas. Vidare hade Per haft flera kända trollkarlar och häxor boende hos sig.
Hösten 1667 fortsatte rättegången där man fortsatte att koppla samman Per med kända trollkunniga i trakten.

Lättfärdigt trollpack
I februari 1668 är ärendet uppe igen. Nämnden angav nu sitt omdöme om Per Haraldsson att man aldrig hört annat än ont om honom och han liksom hans föräldrar alltid umgåtts med ”lättfärdigt trollpack”.

Man fann också att han ”medels en stickas eller kvists nedsättande i jorden skjuta så många fåglar och djur han ville, desslikes gitter lägga en människa 1,2,3 ja flera år, på sotsängen…och haver det ordet att han umgås med trollpack, lövjeri och signerskor, som hans föräldrar före honom gjort och slikt hyser och härbergerar; varav när han för fyra år sedan sökte till den kloka kvinnan i Hålbäckshult i Åseda för sin svågers Nils i Skäppentorp hälsas skull, igenom ett armkläde, som han lät läsa uti så stilla och tyst, att ingen kunde höra hur orden lydde, i samma stund lade sig hustru Bengta på sotesängen”.

Dödsdom och förd ut till Kuggås
Per Haraldsson dömdes till döden. Men eftersom han inte hade bekänt kunde man inte genomföra avrättningen. Sådan var praxis. Rättens protokoll avslöjar att ”framhärdade han sig med nej”. Man tillgrep nu specifika åtgärder för att pressa fram en bekännelse. På landshövding Hammarskjölds order beslutade man att genomföra en skenavrättning. Man förde fram Mönsterås kyrkas likbår med ett vitt lakan på. Därpå fördes Per Haraldsson ”med en myckenhet folk” ut till Kuggås.

Skenavrättning
Processionen leddes av två prostar, bland andra herr Göran i Ålem, ”vilka sökte beveka honom, läste på rättegångsplatsen många kosteliga böner för honom, sjöngo åtskilliga psalmer, klädde av honom tröja, strumpor och skor och förmante honom taga Herrans heliga nattvard”. Ett vitt kläde bands tre gånger för hans ögon, varvid han alla gångerna frivilligt föll ner på stupstocken. Trots allt detta bekände han ingen delaktighet i hustru Bengtas sjukdom. Därefter fördes han till Kalmar torn i häkte. Han verkar dock ha benådats eftersom han senare återfinns i sin hemby.

Slutsatser
Den här historien visar tveklöst att människor faktiskt trodde på häxerier och magi. Hela världsbilden var magisk. För det andra visar historien att folk använde häxerifallen för att lösa grannkonflikter. Sjukdomen hade ju förflyttats från Nils i Skeppentorp till Olofs hustru Bengta i samma by. Och även om det var Per Haraldsson som anklagades, så anar vi en grundkonflikt mellan byborna Nils och Olof eller mellan deras familjer. Dessutom fanns det uppenbarligen många i socknen som ville bli av med Per Haraldsson, och nu dök det upp ett gyllene tillfälle, som ändå misslyckades.

Just detta med en bakomliggande personlig konflikt, ofta en grannfejd, är mycket vanlig i samband med häxprocesser. Många tror att prästerna låg bakom förföljelserna, men i de flesta fall höll prästerna en ganska så låg profil. Ofta var det vanliga bykvinnor som anklagade andra bykvinnor för att vara häxor och stå i förbund med djävulen.

För den som vill läsa mer
Jag hade under några år en kurs i ämnet Häxprocesser vid Växjö universitet och tycker det är ett mycket spännande ämne. För den som vill läsa mer rekommenderar jag följande:
Satans raseri – Bengt Ankarloo
Häxorna. De stora häxprocesserna i Sverige 1668-1676- Alf Åberg,

Historien om Per Haraldsson återges i boken om Ålems socken sid 326ff, men kan förstås också läsas i Stranda Härads tingsprotokoll.