Morrisseys självbiografi i SvD

Andres Lokko har skrivit en fantastisk recension av Morrisseys självbiografi i SvD. Läs och njut.

Morrissey signerar sin självbiografi i Göteborg

Morrissey signerar idag sin självbiografi i Göteborg. Det verkar vara den enda platsen i världen där han signerar boken. Varför valde han just Göteborg? En ära är det hur som helst.

The last of the international playboys

Now my heart is full

Grattis på 53-årsdagen

Prinsessadop i all ära, men idag har min gamle vän Morrissey födelsedag! Grattis på 53-årsdagen!

Angel, Angel, down we go together.

The more You ignore me, the closer I get.

Interesting drug

You are the one for me fatty

We hate it when Our friends become successful

Morrissey i "talkshow" - "Jag var glad att vara arbetslös...för jag ville inte arbeta"

Tiderna förändras. Vem trodde att Morrissey skulle vara med i talkshows. Hur som helst länkar jag till ett riktigt roligt samtal med Morrissey där han bland annat erkänner att han som arbetslös aldrig ville ha något jobb.* I programmet erkänner också Konservativa partiets ledare att han är en stor beundrare av Morrissey (3 min och 44 sekunder in i del 1).

Del 1

Del 2

Del 3

Morrisseys senaste singel live

Singelns B-sida benämnd Shame is the name som tyvärr inte finns med på nya skivan där den hade platsat.

Singelns B-sida nr 2 - Because of my poor education - underbart vacker sång som också hade platsat på nya skivan.

* OBS: detta är Morrisseys bekännelse, inte den linje jag själv haft när jag varit arbetslös.

När M & M höll ihop

Det sägs att barn aldrig slutar hoppas att mamma och pappa skall flytta ihop igen efter en skilsmässa. På samma sätt slutar jag aldrig hoppas på att Morrissey och Marr skall börja samarbeta igen. Jag hittade en mycket fin liveversion av There is a light that never goes out från 1986 där samarbetet fungerar som det ska. Egentligen är denna liveversion bättre än skivversionen. Marr spelar nämligen skivans syntslingor på gitarr på slutet. Nu ska jag lära mig spela gitarrslingan från 3.06. Det är så tjyvens bra.

Morrissey/Smithscovers av klass

Varför lyssna på covers av Morrisseylåtar när man kan höra originalet? Ibland blir resultatet strålande, som när Lisa Redford tolkar I know very well how I got my name i en egen version. Hennes röst passar verkligen den vackra sången. Att hitta Morrisseys fantastiska ackustiska version var inte lätt, men förhoppningsvis kan du höra den här (klicka nere till vänster)

Neil Finn från Crowded House brukade spela There is a light that never goes out live. Rösten är visserligen lite vek, men det passar denna sång. Särskilt glad blir man ju av att se vem som är gitarrist även om han är återhållsam. Å andra sidan ska denna sång inte ha några stora åthävor, utan de mjuka gitarrslingorna framhäver sångens skönhet. För den som hellre hör originalet rekommenderas denna magnifika liveversion.

The Dream Academy gjorde en gång en cover av Smiths låt Please, please please let me.... och resultatet är ganska spännande, om än lite drömskt.

Morrissey solo kort översikt

Sedan The Smiths splittrades 1987 har Morrissey gett ut nio studioskivor och den tionde kommer i februari. Jag gör här ett försök att betygsätta hans solokarriär (ej live- eller samlingsskivor) som bitvis har varit en svår prövning för oss som tyckte att Morrisseys och Marrs samarbete i Smiths var det bästa sedan Beatles.

Viva hate – 1988 - Första soloskivan bevisade att Morrissey klarade att stå på egna ben. Stephen Street var onekligen en suverän samarbetspartner för Morrissey. Låtarna är i Smiths anda och här återfinns några av Morrissey absolut bästa såsom Everyday is like Sunday och Suedhead, men även fina ballader som Late night Maudlin street, Bengali in platforms och Angel, angel, down we go together. Ett par tre låtar på andra halvan håller inte samma klass, men som helhet en mycket fin solodebut.

Bona Drag – 1990 – Räknas som samlingsalbum bestående av singlar och B-sidor, men bara två av låtarna återfinns på första skivan, så jag låter den vara med. Riktigt fin skiva med många singeltoppar och B-sidesrariteter av hög klass. Den största klassikern här är den suveräna The Last Of The Famous International Playboys.

Kill Uncle – 1991 – En skiva som inte föll många fans i smaken, och jag delvis förstå det. Skivans produktion är ganska tam och låtarna kanske inte riktigt når upp till sedvanlig klass. Sing your life är i alla fall en fin singel.

Your Arsenal – 1992 – Här är Morrissey tillbaka i fin form med många fina låtar. Det är svårt att välja ut enskilda toppar eftersom skivan är en jämn enhet. You are the one for me fatty är makalöst rolig pop. Eller varför inte We hate it when Our friends become successful.

Vauxhall and I – 1994 – Av många ansedd som Morrisseys bästa soloskiva, och det är bara att instämma. Skivan inleds med mäktiga Now My Heart Is Full och därefter fortsätter det med idel höjdpunkter som Why don´t you find out for yourself, och The more you ignore me the closer I get,

Southpaw Grammar – 1995 – Skivan inleds med provocerande tråkiga och 11 minuter långa The Teachers Are Afraid of the Pupils. Sedan är det liksom kört. Ingen bra Morrisseyskiva. För mycket rå rock.

Maladjusted – 1997 – Betydligt bättre än Southpaw, men ändå ingen favorit för mig. Dock härliga toppar i Alma Matter, Trouble loves me och Wide to receive.

You are the Quarry – 2004 – Efter sju år så kom då äntligen en ny skiva och den blev ju riktigt bra. Jag har många personliga favoriter här förutom singeltopparna Irish blood, English heart och First of the gang to die, såsom den makalösa Come back to Camden (kanske Morrisseys bästa ballad någonsin) och The World Is Full Of Crashing Bores. Enda invändningen skulle väl vara att Morrissey här och var skriver lite för raka texter mot vad vi är vana vid.

Ringleader of the Tormentors – 2006 – Uppföljaren till föregående succé blev inte vad jag väntat mig. Här finns inga riktigt bra låtar. Tråkigt och torrt rockigt utan finesser.

Years of refusal – 2009 - Släpps i februari, men jag har förhandslyssnat. Och tyvärr, ännu ett bottennapp, om än något bättre än föregående skiva. Singeln om Paris är ok, men inte mer. When last I spoke to Carol sticker ut lite med mexikanska rytmer och blås. It´s not your birthday anymore är också en slö bra ballad. Men som helhet visar detta att Morrissey behöver andra låtskrivare. Botten är nådd och det kan ju bara bli bättre nästa gång.

Egentligen skulle jag vilja nämna även samlingsalbumet My early burglary years som kom 1998 och som innehåller en och annan ny singel och fantastiska b-sidor.

Morrissey faller för arkitekturen i Paris

Trots att det är flera år sedan Morrissey gjorde musik som berörde mig, så känns varje ny skiva med den gamle Smiths-legendaren som något stort. Förhoppning-arna finns alltid där. Inför hans kommande skiva i februari kan man nu avnjuta hans nya singel om Paris på hans MySpace-sida. Gediget förstås, men jag hoppas ändå på än bättre låtar på skivan. Och så slutar jag aldrig längta efter Marrs melodisinne och gitarrer. Morrisseys stora problem är ju att han saknar tillräckligt bra musikaliska samarbetspartners. Han borde gå vidare och söka sig nya musikaliska stigar. Nå, håll till godo. Morrissey bjuder.


Morrisseys nya singel