Morrissey solo kort översikt

Sedan The Smiths splittrades 1987 har Morrissey gett ut nio studioskivor och den tionde kommer i februari. Jag gör här ett försök att betygsätta hans solokarriär (ej live- eller samlingsskivor) som bitvis har varit en svår prövning för oss som tyckte att Morrisseys och Marrs samarbete i Smiths var det bästa sedan Beatles.

Viva hate – 1988 - Första soloskivan bevisade att Morrissey klarade att stå på egna ben. Stephen Street var onekligen en suverän samarbetspartner för Morrissey. Låtarna är i Smiths anda och här återfinns några av Morrissey absolut bästa såsom Everyday is like Sunday och Suedhead, men även fina ballader som Late night Maudlin street, Bengali in platforms och Angel, angel, down we go together. Ett par tre låtar på andra halvan håller inte samma klass, men som helhet en mycket fin solodebut.

Bona Drag – 1990 – Räknas som samlingsalbum bestående av singlar och B-sidor, men bara två av låtarna återfinns på första skivan, så jag låter den vara med. Riktigt fin skiva med många singeltoppar och B-sidesrariteter av hög klass. Den största klassikern här är den suveräna The Last Of The Famous International Playboys.

Kill Uncle – 1991 – En skiva som inte föll många fans i smaken, och jag delvis förstå det. Skivans produktion är ganska tam och låtarna kanske inte riktigt når upp till sedvanlig klass. Sing your life är i alla fall en fin singel.

Your Arsenal – 1992 – Här är Morrissey tillbaka i fin form med många fina låtar. Det är svårt att välja ut enskilda toppar eftersom skivan är en jämn enhet. You are the one for me fatty är makalöst rolig pop. Eller varför inte We hate it when Our friends become successful.

Vauxhall and I – 1994 – Av många ansedd som Morrisseys bästa soloskiva, och det är bara att instämma. Skivan inleds med mäktiga Now My Heart Is Full och därefter fortsätter det med idel höjdpunkter som Why don´t you find out for yourself, och The more you ignore me the closer I get,

Southpaw Grammar – 1995 – Skivan inleds med provocerande tråkiga och 11 minuter långa The Teachers Are Afraid of the Pupils. Sedan är det liksom kört. Ingen bra Morrisseyskiva. För mycket rå rock.

Maladjusted – 1997 – Betydligt bättre än Southpaw, men ändå ingen favorit för mig. Dock härliga toppar i Alma Matter, Trouble loves me och Wide to receive.

You are the Quarry – 2004 – Efter sju år så kom då äntligen en ny skiva och den blev ju riktigt bra. Jag har många personliga favoriter här förutom singeltopparna Irish blood, English heart och First of the gang to die, såsom den makalösa Come back to Camden (kanske Morrisseys bästa ballad någonsin) och The World Is Full Of Crashing Bores. Enda invändningen skulle väl vara att Morrissey här och var skriver lite för raka texter mot vad vi är vana vid.

Ringleader of the Tormentors – 2006 – Uppföljaren till föregående succé blev inte vad jag väntat mig. Här finns inga riktigt bra låtar. Tråkigt och torrt rockigt utan finesser.

Years of refusal – 2009 - Släpps i februari, men jag har förhandslyssnat. Och tyvärr, ännu ett bottennapp, om än något bättre än föregående skiva. Singeln om Paris är ok, men inte mer. When last I spoke to Carol sticker ut lite med mexikanska rytmer och blås. It´s not your birthday anymore är också en slö bra ballad. Men som helhet visar detta att Morrissey behöver andra låtskrivare. Botten är nådd och det kan ju bara bli bättre nästa gång.

Egentligen skulle jag vilja nämna även samlingsalbumet My early burglary years som kom 1998 och som innehåller en och annan ny singel och fantastiska b-sidor.