Att bryta ner mänsklig värdighet...

Värre än att vara arbetslös är tveklöst allt det som börjar hända över huvudet på en; (Arbete har man ju i regel ändå, varför inkomstlös vore ett bättre uttryck. De gånger jag varit "arbetslös" har jag aldrig varit arbetslös). Det som händer när myndigheterna tar över ens liv, självbestämmandet i praktiken upphör och den ekonomiska utpressningen tar vid. Sakta men säkert bryts den mänskliga värdigheten ner. Sällan har denna process skildrats så tydligt som av Nike Markelius. Jag länkar till hennes artikel som trots sin längd är väl värd att läsas.

Södras varsel

Enligt Barometern/OT och Nyheterna vill Södra säga upp 260 personer, varav 58 i Mönsterås. Södra i Mönsterås har ca 430 anställda, så om siffrorna skulle visa sig stämma, det ska väl ske förhandlingar först, handlar det alltså om 13,5% av arbetsstyrkan som får gå. Det skulle slå mycket hårt mot många och mot Mönsterås.

Jag har vid flera tillfällen varnat för den arbetsmarknadsstruktur som Mönsterås har idag. Visserligen har inte bruket så stor andel av arbetsmarknaden som man kan tro. Sanningen är att bruket sysselsätter mindre än 10% av kommunens förvärvsarbetande befolkning, närmare bestämt ca 7% enligt SCB. Tittar man bara på Mönsterås tätort, så lär vi dock hamna över 10% av de förvärvsarbetande. Men att Södra är kommunens motor kan det knappast råda någon tvekan om.

Mönsterås kommun har i allt för hög grad förlitat sig på Södra som välfärdsmotor (för skatteintäkter, fjärrvärme etc). Det centerstyrda fästet har levt i symbios med Södra och levt gott under många årtionden. När nu varslen är på gång så säger kommunalrådet bara att de med sin erfarenhet är attraktiva på arbetsmarknaden. Är det allt han har att säga till dem som bidragit till Mönsterås goda ekonomi de senaste åren? Ja, i den marknadsstyrda värld som bland annat Centerpartiet förespråkar är det nog det enda han kan säga. Kommunen fixar inga jobb och har inga åtgärdspaket. Varsel av det här slaget kan istället slå hårt, inte bara mot de drabbade, utan även mot kommunen i form av utflyttning, minskade skatteintäkter och minskad köpkraft.

Centerpartiet har de senaste åren bränt mycket krut på att ordna fram attraktiva tomter i strandnära lägen, ofta på bekostnad av vacker natur på Oknö, historiska miljöer eller i natursköna områden i hamnen. Kanske borde kommunledningen ha lyssnat mer på oss som har förespråkat andra satsningar - nya idéer för nyföretagande, turism i hela kommunen och en skola där det inte snålas. För människor flyttar dit jobben finns och där barnen kan vara trygga i skolan, inte där man kan få häftigaste tomten.

Dags att börja arbeta igen...

Dags att börja jobba igen
Så var det då dags att börja jobba igen efter några veckors ledighet. Eller jobb och jobb…vad är det jag återvänder till? Det beror på vem som uttalar sig.

Regeringens förunderliga politik

Regeringen vill förstås inte kalla det jag gör för jobb, vilket man också markerar i den ersättning jag får. Hade de ansett att det jag gör är ett jobb så hade de förstås gett mig högre ersättning än den som inte arbetar. Arbete skall ju löna sig, säger statsministern.

Som Fas-3are får man samma ersättning som den som inte utför ett arbete. Däremot får min arbetsgivare 5000 kr för mig varje månad av staten. För vad vet jag inte eftersom jag inte lär kosta arbetsgivaren många ören (lite el, lite spolvatten och så kaffe). Visserligen har jag ordnat så att jag fått en ny arbetsdator, men det motsvarar ju inte mer än någon dryg månads ersättning, och är ju en investering som även gynnar arbetsgivaren. Nej, jag vet inte hur regeringen tänkte här. Eller var det måhända det man glömde. I sin iver att förändra årtionden av misslyckad arbetsmarknadspolitik gick vissa processer för snabbt.

Man ska vara rädd om sin yrkesheder

Men likväl kommer man inte ifrån att jag gör ett jobb som på den vanliga arbetsmarknaden skulle ge en lön på 18 000-19 000 kr efter skatt. Nu får jag ut ca 10 000 kr. Därför envisas jag att kalla det jag gör för ett riktigt jobb. Det är ju det jag utför och man ska vara rädd om sin yrkesheder.

Sedan är det förstås så att det är lättare att hunsa vissa yrkesgrupper än andra. Arbetslösa kulturarbetare och humanister är det lättare att tvångsplacera än exempelvis läkare och advokater som aldrig skulle acceptera en dylik behandling.

Att bidra till ett nytt hus utan att slå in en enda spik
Nu har arbetsgivaren i och för sig möjlighet att anställa mig mycket förmånligt ett år för bara 5000-6000 kr i månaden – alltså ungefär samma summa som de fått för mig varje månad i snart två år. Men jag fick veta att de pengarna gått till arbetsgivarens nya hus som visst kostat mer än man hade räknat med. Och om de skulle anställa någon så skulle jag gissa att de hellre tar en trädgårdsmästare än en historiker. Men nu spekulerar jag. Känns i alla fall skönt att ha bidragit till det nya huset utan att ha behövt slå in en enda spik.

Stoltheten väger tyngre än förnedringen

Hur som helst. För att nu vara i Fas 3 är jag relativt lyckligt lottad eftersom jag jobbar med något jag kan och trivs med. Jag vet vad jag ska jobba med den närmaste tiden. Trots den förnedring som Fas 3 innebär så tänker jag jobba målmedvetet och motiverat. När jag så lämnar min arbetsplats så kommer den att ha centrala delar av arkivet digitaliserat, ett arkiv i ordning, en digitaliserad arkivförteckning (snart färdig och det blir ett stort lyft när alla lätt kan se vad som finns i arkivet), en uppdaterad och utbyggd hemsida, samt moderna metoder att nå sina medlemmar. Lägg därtill alla som under dessa två år har fått hjälp i olika historiska spörsmål, liksom ett samarbete med skolorna. Stoltheten över gjort arbete är tänkt att väga tyngre än förnedringen.

I början sökte jag stöd för de flesta projekt och arbetsinsatser hos styrelsen, men jag märkte att det blir väldigt opraktiskt. De sista månaderna kommer jag att agera mer efter eget huvud. Man får liksom utgå ifrån att man har blivit betrodd. Blir de inte nöjda så är det ju bara att skälla lite.

Den schizofrena arbetsmarknadspolitiken – synpunkter på Fas 3

Fas 3
Det talas allt oftare om de negativa aspekterna för arbetslösa som hamnar i Fas 3. Låt oss titta på vad Fas 3 innebär, helt förutsättningslöst utan politiska skygglappar, endast med mänsklig anständighet och värdighet som måttstock.

Ett kvalificerat jobb utan lön
I Fas 3 hamnar man efter ett visst antal dagar som arbetslös. Man ska då göra ett riktigt arbete på en arbetsplats för samma ersättning man hade när man inte gjorde någonting. Försök få det att gå ihop med den sk arbetslinjen, den som kan. Det kallas samhällsnyttig tjänst. Det handlar inte om praktik utan är i flera avseenden en riktig anställning med arbetsgivare och avtal. Jag är själv i Fas 3 och skulle aldrig komma på tanken att kalla mig arbetslös. Jag gör varje dag ett kvalificerat jobb på en riktig arbetsplats. Jag trivs utmärkt, bidrar till samhällets mjuka värden och gör många glada. Man får vara på samma arbetsplats i högst två år. Tjänsten avbryts om man får ett jobb på den sk ordinarie arbetsmarknaden. Vilka är då problemen?

Problemen
1. Man gör ett riktigt, ofta kvalificerat, arbete för samma ersättning som när man var arbetslös utan att arbeta. Det betyder alltså att man arbetar gratis. För de flesta torde det innebära en ersättning på mellan 9000 och 10 300 kr i månaden efter skatt från Försäkringskassan. Den som inte är med i A-kassan får räkna med några tusenlappar mindre. Flera av de jobb som görs skulle på den vanliga arbetsmarknaden innebära en inkomst på mellan 15 000 och 20 000 kr efter skatt.

2. Arbetsgivaren får drygt 5000 kr i månaden för att ha den ”arbetslöse” anställd. Pengarna skall täcka kostnader för handledning odyl. Eh! Den anställde blir förstås självgående efter några dagar. Arbetsgivaren tjänar alltså pengar på Fas 3, samtidigt som man får ett jobb utfört gratis.

3. Den anställdes mellanställning är förstås ett problem. Man är både arbetslös och anställd samtidigt. Känslan av att göra ett kvalificerat jobb utan att det värderas i pengar är förstås bekymmersam. ”Risken” finns också att man faktiskt trivs på sin arbetsplats, men plötsligt måste avbryta pga ett sk riktigt jobb eller efter att de första två åren har gått.

4. Man kommer inte undan att nämna uttrycket ”Fas 3”. Människor behandlas som boskap som kan fösas vidare från den ena fasen till den andra. Jag får osökt associationer till koncentrationsläger, vilket känns mycket olustigt. Förmodar att det beror på just ordet "Fas" samt tvångsaspekten.

Finns det då några fördelar?
1. Man får arbetslivserfarenhet.

2. Man kanske bryter en social isolering.

Bakläxa för Alliansregeringen
Som kristen får jag citera Bibeln – ”Arbetaren är värd sin lön”. Att på detta sätt inte värdesätta ett arbete samtidigt som direktörer och andra skor åt sig allt mer, skapar ett splittrat samhälle. För mig personligen har Fas 3 varit ett lyft, men rent principiellt får reformen betyget…Underkänt! Det blir alltså bakläxa för Alliansregeringen på denna punkt.