Mönsteråspastorn fick 7 månaders straffarbete

Harry Roxström var pastor i pingstförsamlingen Tabor i Mönsterås på 1920-talet. Katastrofal privatekonomi frestade honom till brott.

En utfattig pastor
Alla har vi kanske läst om fifflande amerikanska pastorer som lever lyxliv på naiva församlingsmedlemmars kollektpengar. Mönsteråspastorn Harry Roxström var inte en sådan man. Han var utfattig när han begick sitt brott.

Tabor anställer pastor Harry Roxström
1920 bildades den lilla Pingstförsamlingen Tabor i Mönsterås. Efter några månaders verksamhet anställde man den 30 april 1921 en 30-årig pastor vid namn Karl Harry Roxström.

Lågavlönad
En pastor i en liten ideell frikyrka kunde vid denna tid inte räkna med en vanlig anställning. Det första året fick pastor Roxström ingen lön alls, utan fick klara familjeförsörjningen genom frivilliga gåvor och måltider hos församlingsmedlemmarna – inte helt enkelt med tanke på att han hade både fru och barn att försörja. 1922 fick han en fast lön på 60 kr i månaden, vilken senare höjdes till 100 kr. 1926 var lönen 160 kr. Som en jämförelse kan nämnas att en normal lön inom industri och handel vid denna tid låg mellan 200 och 300 kr i månaden. En statarfamilj kunde dock bara räkna med lön och mat för ett värde av drygt 90 kr i månaden.

Förlorade pengar och allt sämre ekonomi
Pastor Roxström fick med tiden allt sämre ekonomi. Grundorsaken stod att finna 1923 då han i eget namn inköpte fastigheten Oskarsdal i Fliseryds socken för 5000 kr, för att där kunna bedriva religiös verksamhet för församlingens räkning. 1500 kr betalade han kontant i samband med köpet. Den resterande summan reglerades via en revers som sedermera sades upp. Roxström kunde då inte få fram pengarna för reversen och fastigheten såldes på exekutiv auktion för 3500 kr. Roxström förlorade alltså de 1500 han hade betalat kontant, samt 800 kr som han satsat på reparationer. Ytterligare en komplikation var att han hade lånat ihop till kontantsumman.

Sömnsvårigheter
1925 var läget så kritiskt att pastor Roxström nödgades trassla in sig i ytterligare lån och växlar. Hösten 1926 var Roxström en bruten man med sömnsvårigheter. Det var då han genomförde sitt bedrägeri.

Förfalskning och förskingring
Roxström förfalskade sonika ett protokoll, som styrkte hans behörighet att uppta ett banklån åt församlingen. Det handlade om en inteckning som församlingen hade i ett kapell, och som nu pastorn belånade för 5000 kr. En del av den lånade summan gick till att betala ett annat församlingslån, men den resterande summan, 3 350 kr, förskingrade han och använde för sina egna lån och utgifter. Själva förfalskningen gick till så att Roxström förfalskade vittnenas namn. När sekreterarens namnteckning krävdes lät han sekreterarens dotter skriva sin fars namn på pappret i god tro och utan att läsa igenom det.

Avsked, uteslutning och häkte
När församlingens styrelse upptäckte detta blev Roxström omedelbart avskedad och blev samtidigt utesluten från församlingen. Roxström flydde därefter Mönsterås och reste till Stockholm, men återvände inom några dagar bara för att anhållas och föras till den lilla polisstationen i Mönsterås. Kort därefter häktades han och fördes till Kalmar straffängelse.

Sju månaders straffarbete
I april 1927 kom domen – sju månaders straffarbete.

Slutkommentar
Harry Roxström var ingen flott amerikansk frikyrkopastor med lyxbil och privat flygplan. Han var en utfattig underavlönad idealist som förlorade de pengar han lånat när han satsade på församlingens verksamhet. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att församlingen inte ville anklaga Roxström i rätten. Församlingen hade ju bidragit till, kanske rent av orsakat, pastorns katastrofala ekonomi. Varför lånade inte församlingen pengarna till kapellet i Fliseryd? Varför hjälpte man inte pastorn när kapellet skulle slutbetalas? Varför gav man honom inte en skälig lön? Hade man gjort detta så hade frestelserna blivit betydligt färre för pastor Roxström.

Hur gick det då för Roxström efter straffarbetet? Jag har inte hittat någon information, bortsett från att han avled den 21 maj 1956 i Högalids församling, Stockholms stad. Jag hoppas att han fick uppleva personlig upprättelse.

Nedan lokalpressens rapportering när det begav sig 1927. Klicka för större format.

Barndomsminnen från Pingstkyrkan i Mönsterås

Pingstkyrkan i Mönsterås var ett andra hem för mig under barndomen. Församlingen bildades 1920 och de första samlingarna hölls i Sunnastugan som numera finns i hembygdsparken. Kort därefter byggdes huset på Storgatan som sedan har ändrats vid flera tillfällen.

Ibland händer det att någon frågar hur det var att växa upp inom Pingströrelsen. Var det inte hemskt? Nej, hemskt var det inte. Inte heller enkelt. Livet skulle förmodligen ha blivit både enklare och fattigare utan Pingstkyrkan.

Bio, dans, teater och popmusik var förbjudet
Jag minns ännu när mina föräldrar blev frälsta. Jag var sex år och vi bodde på torget. Jag spelade svensktoppsmusik på pappas bandspelare i köket precis som jag brukade. Plötsligt kommer min mor och stänger av bandspelaren. Förbjudet, som så mycket annat – bio, teater, dans. Det är ingen myt att Pingstkyrkan hade en egen syndakatalog som inte hade någon som helst förankring i Bibeln.

Att som sexårig liten grabb plötsligt inte få göra det jag brukade skapade förstås en frustration och jag kunde aldrig förstå varför Jesus var en sådan glädjedödare. Först ca 15 år senare när jag gjorde teologiskt uppror insåg jag att det ju inte var Jesus fel. Så även om jag hade kärleksfulla föräldrar blev jag alltså satt inom ganska så snäva ramar.

Rent praktiskt ställde det till problem när det blev klassfester. Jag fick gå dit, men under löfte att inte dansa, något som förstås hade blivit pinsamt inför klasskamraterna. Så det löftet höll jag ju inte, vilket å andra sidan gav dåligt samvete eftersom man inte skulle ljuga. Likaså smet jag iväg på bio, vilket inte kostade mig något eftersom jag hjälpte till som vaktmästare.

Trevliga människor
Striktheten återspeglades som väl var inte i medlemmarnas sätt i övrigt. Jag minns de flesta som genuint trevliga. Där fanns många som var varmt gudfruktiga. Atmosfären var öppen och varm. Trots ganska strikta regler kan man absolut inte tala om någon sekt. Ingen tvingades till något och det var inga problem att gå för den som så önskade. Däremot hände det att någon medlem ringde och för mina föräldrar påtalade det olämpliga i att vara socialdemokrater. - Vi har vårt parti, hade den nitiska damen sagt.

Alla förväntades vittna
Likväl kom min blyga natur inte till sin rätt där. Där fanns ett ideal som innebar att alla skulle vittna, vara frimodiga i sin framtoning och se glada ut. Man fick lätt en känsla av att den som inte levde upp till det idealet hade ett andligt problem. Nej, jag kan inte påstå att jag fann någon acceptans för min personlighet. Tystnad, eftertanke och intellektuellt arbete betraktades inte som av Gud givna pund att förvalta. Därför kan jag än idag få en obehaglig känsla av underlägsenhet när jag befinner mig i en pingstkyrka, även om man med åren förstås försöker se allt i försoningens ljus. Idag har man en betydligt mer nyanserad inställning och är mer mån om att se varje människa.

Fina minnen
Jag har många fina minnen. Söndagskolan höll hög kvalitet och jag minns särskilt den lilla kollektbössan som skickades runt föreställandes ett stackars utmärglat Afrikabarn som bockade varje gång en peng lades i. Jag har tidigare skrivit om Hornsölägren som var ganska roliga. Mitt musikintresse uppmuntrades också så länge jag höll mig till kristen musik. Jag minns också församlingens pastorer och ledare som mycket vänliga och seriösa. Särskilt minns jag pastor Sven och ungdomspastor Bosse som fina personliga föredömen. Jag är mycket tacksam för den kristna grund som där lades. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag ju att Jesus inte riktigt satte gränserna där Pingströrelsen satte dem.

Under något år (efter Torget, men före Pionjärgatan) bodde vi i lägenheten över kyrkan och mina föräldrar var då vaktmästare. Det var ett stort och spännande hus med en riktigt kuslig källare. Trädgården hade på den tiden en fantastiskt fin berså.

Gudstjänsterna minns jag också som spännande även för barn. Formerna var ju ganska fria och avsaknaden av liturgi medförde att väldigt mycket kunde hända. Tungotal, helande och profetiska budskap var inga ovanligheter. Idag kan jag tycka att det borde ha funnits en tydligare liturgi som skulle ha gett stadga, men Gud såg väl i nåd på bristerna.

Att finna sin livskamrat
Något bland det viktigaste var att hitta en kristen livskamrat. Allt annat var helt otänkbart. Som liten måste jag ha missuppfattat hela resonemanget eftersom jag länge trodde att det var fel att ha sällskap över huvud taget. Nå, som lite udda i sammanhanget var det lättare sagt än gjort att hitta en livskamrat. Barnen till församlingens ledarskap hade en tendens att gifta sig med varandra och aldrig att någon visade mig något som helst intresse. Det där orsakade mig vissa bekymmer in i vuxenlivet då man hela tiden förväntades träffa någon.

Svenska Kyrkan gav vidgade perspektiv
Under hela min barndom deltog jag även i Svenska Kyrkans verksamheter där min personlighet fick mer utrymme. Mina föräldrar var nog av den ståndpunkten att deras aktiviteter varken gjorde till eller ifrån, vilket var en felbedömning. Med åren kom jag att känna mig allt mer hemma i Svenska Kyrkan. Inte bland förnekare eller liberalteologer, utan hos dem som tog sin tro på allvar. Där fann jag en intellektuell nyfikenhet och förundran inför Guds skapelse som vidgade perspektiven. Där återfann jag även en känsla för den kristna församlingen i universell mening som tilltalade mig. Man insåg helt enkelt att man utgjorde en del av den historiska universella kyrkan.

Men jag har inte övergett Pingströrelsen. Jag är i sann ekumenisk anda dubbelansluten och det händer än att jag besöker min barndoms kyrka som jag idag upplever har en större insikt i vad det kristna livet handlar om och vad den kristna församlingen är.

PS: Jo, jag har träffat både Kristi brud och den fd Knutbypastorn. Det var innan jag flyttade tillbaka till Mönsterås som jag vid ett tillfälligt besök råkade bevista en gudstjänst i Mönsterås som de skulle leda. Jag minns Knutbypastorn som arrogant och Kristi brud som väldigt auktoritär från scenen. Efter halva gudstjänsten fick jag nog och lämnade lokalen. Jag är idag glad för att jag följde min magkänsla, vilken ju tyvärr hade fog för sig. Även ledarskapet insåg ju också ganska snart hur det stod till. Om detta skriver Samuel Thunberg i boken Ingsam, som finns att låna på biblioteket.