Många läger utspelade sig på Hornsögården som är en riktig spökgård.
Barndomens extraordinära upplevelser
Barndomens extraordinära upplevelser bortom vardagens nötande betydde förmodligen ganska mycket. I alla fall inbillar jag mig det eftersom jag har så tydliga minnen. Jag har tidigare nämnt mina Italienresor, och jag ska återkomma till dem vid tillfälle. Idag kom jag att tänka på kyrkläger. Eftersom jag alltid har varit dubbelansluten (Svenska Kyrkan och Pingströrelsen) så blev det ju några.
Pingstkyrkans sommarläger på Hornsögården
Pingstkyrkans sommarläger utspelade sig nästan alltid på Hornsögården och någon gång vid Helgesbo. Allt var ytterst välplanerat, vilket förstås var av nöden när man hade med busiga ungar att göra. Låt er inte luras av bilder på uppstyltade gudfruktiga barn med knäppta händer och Jesus i blick. Vi kunde vi också.
Jag föll från våningssängen
Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.
Trevliga läger
Annars var det ganska trevliga läger. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom, även om det kanske kunde bli lite väl allvarligt tonläge ibland. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om. Maten var fantastisk. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.
Lite utanför trots allt
Tyvärr kände jag mig ändå ganska utanför eftersom jag inte hade någon bästis i Pingstkyrkan. Dessutom fanns ett hurtigt frimodighetsideal som förstås blev ganska så pressande för mig som var blyg och tystlåten. Vi tänkare hamnade lite i skymundan. Vid ett par tillfällen förekom uppenbar mobbning. Även slagsmål kunde inträffa. Jag retade upp en äldre kille en gång. Varför vet jag inte, men han snetände och började puckla på mig. Jag slog inte tillbaka, så han bara slutade lite snopet snuvad på konfekten att få besegra en försynt liten benget.
Svenska Kyrkans läger passade mig lite bättre
Svenska Kyrkans läger passade mig något bättre. Där hade jag min bästa kompis Peo och det betydde väldigt mycket. Ingen satte sig på oss. Dessa läger var större och samlade barn från ett större upptagningsområde, vilket förstås var lite spännande av olika anledningar. Luften kändes också något lättare att andas eftersom det inte var så hurtfriskt och en större bredd av personlighetstyper.
EFS-gården
Här gick färden oftast till EFS-gården i Timmernabben och upplägget var ungefär detsamma som hos Pingst. Lite undervisning, mycket lek och bus. Vissa år fick vi dela rum med prästen Thure. Jag har inte svårt att förstå varför.
Kastlösa på Öland glömmer jag aldrig
Mitt sista läger gick till Kastlösa på Öland. Det blev också det bästa och det vemodigaste. Vi hade makalöst roligt hela tiden i den fina miljön. Undervisningen var perfekt anpassad för oss som befann oss i gränslandet mellan barn och ungdom. Kvällssamlingarna blev legendariska där till och med en blyg stackare som undertecknad spelade teater som om jag vore född för uppgiften. Fullständigt accepterad. Kristen gemenskap när den fungerar som bäst. Ja, det var ett läger att minnas. Det var ytterst vemodigt att behöva åka hem och lämna nya vänner bakom sig. Men jag glömmer aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar