Lata rika behöver incitament

”Lata rika” heter en skiva med Ulf Dageby som är riktigt trevlig. Nu finns det förstås många rika som är rika just därför att de har jobbat hårt. Det är helt ok. Men så finns det ju en liten klick som blivit rika genom att bara ta emot eller i värsta fall sko sig på andra och som sedan latar sig i extravaganta hus, trädgårdar och semesterparadis. För mig som uppskattar flit och jobbar hårt både på arbetstid och fritid, men ändå tjänar lite, är det förstås inte ett beteende som uppskattas.

Nu skulle man ju kunna tro att samhället försöker ta itu med lata rika som inte bidrar konstruktivt och som dessutom ofta gör allt för att slippa betala skatt i Sverige. Men nej…fokus ligger istället på lata sjuka och arbetslösa. Nå, man säger ju inte rätt ut att de är lata. Man sänker bidrag och ersättningar, så att de ska få sk incitament att arbeta. Incitament låter ju finare.

Nå, med tanke på hur lite man får i bidrag och ersättningar i Sverige, så torde ytterst få ha valt att pga frivillig lathet stanna i den positionen. Det ger så att säga inga sötebrödsdagar, inga lyxsemestrar och inga drinkar att leva på a-kassa, sjuk- eller socialbidrag. Inte ens en fika på Nelssons. I bästa fall till ungarnas kläder inköpta på second hand. Ändå är det dessa olycksbarn som samhället gör allt för att stressa och misstänkliggöra.

Sannolikheten för att vi ska hitta lata rika är betydligt större. Bättre att införa nya incitament där istället. Låt påhittiga personer komma på incitament för lata rika så kanske de vill börja bidra till samhället igen. Om de istället ville investera sin rikedom i företagsamhet, så skulle det ju ge nya jobb åt de arbetslösa som regeringen idag gör allt för att misstänkliggöra. Således - sänk skatten på pengar som investeras, höj skatten på pengar som inte investeras i annat än lyx.

Ett annat fenomen är det något uttjatade att chefer som missköter sig får några miljoner i belöning för att sluta i förtid, medan en vanlig knegare antingen får en varning, lönesänkning eller avsked.

Samhällsmoralen håller tveklöst på att vittra sönder, och det är förstås samhällets toppar som har visat vägen.

Ulf Dageby - Eldorado

Herremän eller tjänare?

Makt eller tjänst
Jesus sade: Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.

Jag vill inte på något sätt underskatta kompetensens betydelse för att kunna genomföra ett bra jobb, men en grundläggande förutsättning är den inställning Jesus pratade om. Och ju högre upp man är i en hierarki desto viktigare är det att alltid leva med denna insikt. Det är så man skiljer usla ledare från bra. Usla ledare agerar som herremän, utövar makt och vill driva igenom egna agendor. De som har avvikande meningar körs över eller bestraffas. Den med tjänarperspektiv inser att han/hon har till uppgift att betjäna folket – exempelvis genom att främja välstånd och rättvisa.

Den som står högst måste vara den ödmjukaste och mest tjänstvillige. Att betjäna sin omgivning borde förstås vara varje kristens grundinställning. Ja, hela samhället skulle må bra med en sådan attityd.

I det gamla svenska folkhemmet levde denna kristna grundtanke kvar om än i sekulariserad form - tanken att politiker, tjänstemän och arbetare i olika samhällssektioner betjänade varandra. Det fungerade givetvis inte perfekt, men i ganska hög grad.

Maktutövning
Idag ser det ofta annorlunda ut. Politikerns och tjänstemannens roll förvandlas så sakteliga mot en högre grad av maktutövning, självförverkligande, karriär, prestige och strävan att genomföra egna agendor, ofta i kombination med populistiska utspel som kortsiktigt kan generera fler väljare. Medborgarna har förvandlats från just medborgare som ska betjänas till väljare som skall lyfta fram dig till en maktposition.

De senaste årtiondenas kommersialisering och egofixering som kommit att förpesta hela samhällsatmosfären har börjat osynliggöra den gamla mentaliteten. Det är i detta sammanhang man också ska se på allmännyttans vilja att kalla oss kunder istället för hyresgäster, trots att vi som kommunmedborgare ytterst sett äger bostadsbolaget. Man styrs av marknadskrafter istället för strävan att vi ska ha det så bra som möjligt. I den mån vi får det bra styrs av om det gynnar ekonomin. Inget annat. Vi har inget egenvärde längre.

I praktiken
Jag fick tidigt lära mig vikten av att betjäna min omgivning. Det säger jag utan att vara självgod. Jag lyckas sällan Man orkar inte alltid och det är lätt att man blir utnyttjad. Men jag har jobbat mycket ideellt eller underbetalt. Det sitter i ryggmärgen att man i mån av tid och ork använder sina krafter, sin begåvning etc för sin omgivning. Rent konkret så kan jag exemplifiera det med att jag skulle vantrivas med att sköta ett arkiv som allmänheten inte får ta del av. Likaså är det en omöjlig tanke att jag skulle forska utan att delge resultaten. Det man gör skall komma andra till del. Det betyder förstås inte att man inte känner en egen tillfredsställelse i det man gör.

En kristen utgångspunkt är att inte göra skillnad på människor när man tjänar. Man försöker behandla alla lika oavsett åsikter, kön, inkomst, samhällsställning eller etnicitet. För en kristen finns i det avseendet inga gränser.

Profetrösterna har tystat
Under historien har den kristna församlingens profeter och ibland församlingen som kollektiv tagit ansvar och utmanat maktfullkomliga ledare eftersom de vet att maktmissbruk alltid leder till att utsatta grupper kommer i kläm.  Ibland har kyrkan fått utmana sina egna ledare. Idag har mycket av den rösten tystnat och man har lämnat vägen öppen för sekulariserade vänsterkrafter. Det är djupt tragiskt att vänsterkrafterna har monopol på social rättvisa. Men de flesta kristna politiker har fastnat i andra politiska nätverk som tjänar mammon.

En kristen har ingen annan herre än Jesus, och det var det de romerska kejsarna emellanåt hade så svårt att acceptera. De kristna var egentligen relativt trogna samhällsmedborgare, men vägrade böja knä för kejsaren. Kyrkan böjer inte knä för staten eller kommunen och överheten ska inte lägga sig i kyrkans inre angelägenheter, så som man ofta har gjort och ännu gör.

Det jag vill få fram är att tjänandet ändå görs i total frihet. Paulus uttrycker det med orden: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare.»

Eller för att uttrycka det med Luthers paradoxala ord: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Det är hög tid att vi får en diskussion om de motiv som driver politiker och tjänstemän i Sverige. Vill de utöva makt eller vill de tjäna? Om vi hade haft fler politiker som ville betjäna istället för att utöva makt, så hade vi inte haft så många människor som lever i utsatthet för att de utan egen förskyllan är arbetslösa eller sjuka. Vi hade helt enkelt haft ett mer rättvist och rättfärdigt samhälle. Sverige behöver fler politiker med karaktär som är beredda att arbeta för och fatta beslut för de utsattas bästa. Tjänarandan måste förstärkas på den egocentriska maktutövningens bekostnad.