Revirtänkande skadar allvarligt organisationer

Naiv
I en mening har jag alltid varit oerhört naiv. Det har tagit sig det uttrycket att jag i olika sammanhang helt prestigelöst erbjudit mig att bidra med det jag tror jag kan – givetvis med bevarad respekt för det andra kan.

I vissa sammanhang har det fungerat och då har vi kunnat skapa magi. Alla bidrar med sina kunskaper och slutresultatet blir ofta utomordentligt. Jag älskar den typen av kreativa miljöer där man både var och en och tillsammans för något framåt utan att alltid veta hur det slutar.

Jag har också hamnat i andra sammanhang där revirtänkandet har satt stopp. Där krymper man. På ytan kan det se så stabilt ut eftersom det alltid råder status quo, men på sikt blir det förödande eftersom allt stagnerat och saknar liv.

Forskning kring revirtänkande
Forskningen kring revirtänkande och hur det påverkar organisationer har uppmärksammats allt mer de senaste åren. Revirtänkandet är nämligen relativt vanligt förekommande. Den som försöker bidra sätts då snabbt på plats. Här ska ingen komma och tro att han/hon kan bestämma. Vi vet själva bäst! På så sätt skyddar man det bestående och får inga intryck utifrån. De anser sig stå över andra i organisationen och är livrädda för att tappa det maktövertag som de har. Revirtänkande bottnar ju ofta i en rädsla för att förlora kontroll och är också en osäkerhet inför andras metoder och tänkesätt.

All forskning visar att revirtänkande förhindrar utveckling, dödar motivation och stoppar kompetens, vilket på sikt kan bli företagets, organisationens eller föreningens död. En väl fungerande grupp består av människor som både kan agera självständigt och i samspel med andra och där man kan kombinera olika sorters kunskap. Olikheterna blir en styrka.

 I boken ”Revir och ledarskap” ger Bo Ahrenfelt tecken på när revirtänkande fått fäste:

- En grupp tänker lika och tror sig veta bäst.

- Olikhet och individualitet ses som hotfullt. Den som är annorlunda och hävdar sin egen person blir ”uppfostrad”.

- Inget får störa den egna teorin om verkligheten. Det är bara vi som har rätt agenda.

- Eftersom gruppen tror sig vara förmer än andra, är det också fritt fram att straffa individer som inte följer spelreglerna, till exempel med uteslutning eller andra former av mobbning.

Mönsteråsbloggen tycker inte alls om revirtänkande. Så var det med det. Snart väntar helg och bokrea.

Den amerikanska drömmen och småländsk strävsamhet

Drömmen blir sann
Det sägs ibland att om man bara vill nå´t tillräckligt mycket så blir det så. Om man bara har en dröm och ger allt så lyckas man. Temat är inte nytt. Det går igen i den amerikanska drömmen - att med djärv driftighet ta sig fram och lyckas på egen hand; att i egen kraft och med egen begåvning komma från enkla förhållanden och lyckas, utan mygel och mutor.
 
Småländsk strävsamhet

Det finns något småländskt i detta också, även om den småländska mentaliteten inte är så skrytsam. Här nöjer sig strävsamheten oftast med sin lott. I Småland är det inte självklart att det är Ingvar Kamprad som är den store hjälten. Det är nog snarare Eskil Johansson som sedan 15 års ålder gått upp klockan 6 varje dag och åkt till samma maskin på bruket i 50 år, som för länge sedan fick sin guldklocka (som han blygsamt gömt i sin byrålåda, till skillnad från idrottsmän som ramar in sina medaljer) och som nu oroligt väntar på sin första pensionsdag. Att jobba hårt utan att komma någonstans är också ett slags ideal. Men, någon utveckling innebar även det småländska folkhemsidealet. Det gällde att jobba så att man kunde få ett eget hem, en bil och kunna åka på semester. Men tillbaka till den amerikanska drömmen.

Det positiva tänkandet
En annan variant av den amerikanska drömmen återfinns i det sk positiva tänkandet som egentligen är en extrem form av idealism där man tänker bort alla strukturella hinder för framgång. New age tänkandet passar in i ett kapitalistiskt samhälle där det gäller att lyckas själv. En bonde i bondesamhället hade förstås ingen nytta av positivt tänkande. Han behövde regn, sol och hälsan i behåll. I det mer rotlösa kapitalistiska och urbana samhället framträder andra livsbetingelser. Tänk om man kan ställa sig över alla konjunkturer och lyckas på egen hand. När många människor blir konjunkturernas offer så uppstår i ett kapitalistiskt samhälle en marknad där new age doktorer kan tjäna pengar på människors drömmar och misslyckanden. Därav den enorma bokflod som finns på detta tema.

Strukturerna

Ett problem med dessa tankegångar är att man direkt eller indirekt skuldbelägger de människor som inte når ända fram, eller de människor som inte ens har ambitioner att lyckas med något särskilt. Om det nu inte finns några strukturella hinder så måste det ju bero på individens brist på positivt tänkande, kraft, energi eller vad det nu är som lyfts fram. Det påminner mycket om avarter av den så kallade framgångsteologin där sjuka människor anklagas för att inte tro tillräckligt mycket. De hade sig själva att skylla för att de var sjuka. Idén återkommer i sekulariserad form inom delar av New age och inom det extremkapitalistiska samhället där arbetslösa har sig själva att skylla utan att man väger in strukturella faktorer som lågkonjunktur.

Nu behövs det inte någon särskilt avancerad analys för att omkullvälta resonemanget. Ingen människa lever för sig själv. Det finns ett antal faktorer som påverkar livssituation, beslut och möjligheter, dvs strukturella hinder och strukturella fördelar. Det kan handla om ekonomi (dålig ekonomi har satt stopp för många lovande projekt), avsaknad av de rätta kontakterna (svag social struktur), konservatism i dess negativa betydelse (människor bevakar sina revir och släpper inte in dig i olika processer), psykologiska låsningar (som ofta bottnar i egna erfarenheter), fysiska begränsningar, lagar, statligt tvång etc.

Många av de människor som säger sig ha nått sina drömmars mål, hade i själva verket ofta vissa strukturella fördelar när de började – kanske ekonomiska fördelar eller de rätta kontakterna. Det är ju faktiskt ytterst sällan som någon på gatan arbetar sig upp till miljonär. I själva verket är det inte alltid man behöver vara särskilt begåvad för att nå något. Ibland kan det räcka med att känna rätt personer.

Realism och hårt arbete
När detta är sagt så ska man förstås ändå uppmuntra människor att försöka nå sina mål om de har sådana. Men det gör man inte med hurtfriska utrop om att tänka positivt. Människor med konkreta mål behöver ofta konkret stöd. Och de måste inse att man inte kan tänka sig till framgång. Det kräver oftast hårt arbete. Först när man har landat på jorden och börjat tänka realistiskt är det dags att koppla på den småländska envisheten. Då kan man faktiskt nå vissa framgångar, om man nu tycker det är viktigt.

Jag ska inte förneka att jag ofta tänker i projekt. Jag sätter upp mål och försöker nå dem med högsta möjliga kvalitet. Men mina allra bästa idéer har stupat på en begränsad ekonomi eller på att andra inte har släppt in mig utan bevakat sina revir. Nu kan det i och för sig finnas andra värden än att lyckas med än det ena och det andra. Att mogna som människa, lära sig nya saker, utveckla sitt tänkande, lära sig acceptera det motsägelsefulla i både sig själv och tillvaron, lära sig när man ska ta en strid och när det inte är värt mödan etc.

Men den amerikanska drömmen intresserar mig inte. Jag föredrar småländsk strävsamhet även om den inte leder mig bort från byn.

Tillbaka

Så var man då tillbaka på jobbet efter några veckors välbehövlig ledighet. Och i mitt fall handlar det inte om att kroppen måste vila, utan hjärnan. Skönt med nya intryck och att få perspektiven tillbaka, så att man kan fokusera på rätt saker. Under min frånvaro var det exempelvis någon som hade sagt att ”han har det ju så stökigt på sitt skrivbord”. Hade någon gjort denna halsbrytande iakttagelse före semestern så hade jag kanske argumenterat för varför jag har rätt att ha det som jag vill. Men nu…nya krafter, nya perspektiv…ger ny förmåga att inte ta den diskussionen, ny förmåga att sätta full fart med fullt fokus på det som skall göras. Jag vill inte gå till historien som den som kämpade för mitt skrivbord. Förhoppningsvis inser alla ändå en dag att mitt stökiga skrivbord var förutsättningen för att kunna hålla 10 bollar i luften samtidigt, för att kunna hjälpa media och allmänhet med sina frågor och för att få ordning på och digitalisera arkivet. Det handlar om perspektiv och man har eget ansvar för vilket man väljer. Min målsättning är inte att ha Mönsterås mest ordnade skrivbord. Däremot skall Stranda Hembygdsförening ha länets bästa arkiv och arkivservice med historisk kompetens, något som i sin tur möjliggör ny forskning, nya perspektiv och historisk verkstad.

Trots att jag trivs där jag är fick jag för mig att söka några jobb. Och det är ju otroligt hur en del arbetsgivare får till det. En angav att man inte tog emot ansökan via epost, samtidigt som man hade skrivit att ansökan helst skulle skickas med mejl till XX. En annan hade ett eget krångligt ansökningsformulär där man skulle skriva in allt man läst och gjort, istället för att ladda upp CV och personligt brev som filer. En tredje hade något man skulle registrera sig på för att kunna skicka ansökan, och erbjöd då att man kunde logga in via sitt FB-konto. Tänk om arbetsgivaren hade fått tillgång till mitt FB-konto den vägen och kunnat kartlägga mig. Det kan de glömma.

Hur som helst. Jag är tillbaka och efter en trög måndag börjar entusiasmen återvända.

Känsliga ord I- arbete

Ibland är det roligt att skriva om något annat än Mönsterås. Denna sommar kommer jag att skriva om ord som är känsliga i vårt samhälle och som därför är särskilt intressanta. Ord som kärlek, stöld och arbete. Vi börjar med arbete.

”Arbeit macht frei” (arbete ger frihet, arbete befriar) stod det en gång vid ingångarna till flera nazistiska koncentrationsläger. Arbetet i sig självt ansågs ge en andlig befrielse på ett nästan mystiskt sätt. Denna ”arbetslinje” kan jämföras med den gamla överklassens nedlåtande syn på arbete och de stackare som tvingades till svettigt kroppsarbete för sin överlevnad. Idealet var att arbeta så lite som möjligt (vilket framför allt visade sig i att man var blek och tjock) - en tanke som också återkommer med jämna mellanrum i politiken.

Nå, nu kan man givetvis plädera för att arbete är gott och nyttigt utan att vara nazianstruken. I en gammal fin katekesförklaring står det exempelvis att ”arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”. Helt korrekt. Men just det där uttrycket att arbete ger frihet reagerar jag instinktivt emot. Därför opponerade jag mig när Centerpartiets ledare Annie Lööf i Almedalen sa ungefär att ”arbetslöshet ger maktlöshet, medan vägen till arbete ger frihet”. Återigen saluförs idén att arbete ger frihet, låt vara i ett helt annat ideologiskt sammanhang än inom nazismen. Jag är inte ute efter att misstänkliggöra Annie Lööf bara för att andra mindre trevliga element har sagt ungefär samma sak. Men den extrema arbetslinje som alliansen driver riskerar att på sikt urholka människovärdet, då värdet och livets mening allt mer kopplas just till att ha ett arbete.

Känslan av att arbetslöshet är livets stora katastrof förstärks av att Annie Lööf ger arbetslösa etiketten ”maktlöshet”. Ord som maktlöshet och utanförskap är etiketter som bara politiker slänger sig med och som stigmatiserar arbetslösa. De har inte bett om att få etiketterna i pannan. De perioder jag varit arbetslös har jag varken känt mig maktlös eller i utanförskap. Jag har alltid haft arbete, även om inte samhället värderat det i pengar, jag har alltid känt mig trygg både som människa och som medborgare. Mina perioder av arbetslöshet har inte varit självförvållade, utan beror mer på att vi lever i ett samhälle där marknadskrafterna inte vill anpassa sig efter det jag kan. Jag skulle aldrig välja utbildning efter näringslivets behov. Och jag flyttar givetvis inte för att vara marknadskrafterna till lags. Jag är ingen boskap, men råkar vara född i fel tid.

Jag vet inte vilken värld Annie Lööf lever i, men för många människor innebär inte ett lönearbete frihet. För många innebär det ett nödvändigt ont. Men man tar sitt moraliska ansvar i en värld där man har försörjningsansvar och där välstånd bygger på arbete. Men frihet? Knappast. Många går upp varje dag och går till ett monotont jobb med trista eller tunga arbetsmoment. Andra har en ansvarsbörda som tynger. Andra har ångest inför sina arbetsuppgifter. Andra mobbas på arbetsplatsen. De känner ingen frihet, annat än möjligtvis en ekonomisk sådan, som torde väga ganska lätt i sammanhanget. När helgen kommer kommer också flaskan för att dämpa ångesten. Andra har haft mer tur eller varit skickligare att finna arbeten som ger mening och tillfredsställelse. För vissa är arbetet detsamma som deras intresse eller hobby.

Men att generellt säga att arbete ger frihet är en lögn och en magisk tro på arbetet som salighetsgörande medel. Före det Bibeln kallar syndafallet förefaller inte människan ha arbetat särskilt mycket. Förmodligen överensstämmer det i tiden med att människan var jägare och samlare. Det var sannolikt den historiska epok då människan hade mest fritid. Att jaga och samla tar inte lika mycket tid som att bedriva jordbruk eller jobba inom industrin. Men människan valde att överge paradiset och då får man arbeta i sitt anletes svett med möda, som skriften säger. Att påstå att allt arbete har ett egenvärde är att göra det alldeles för enkelt för sig. Man måste våga frigöra sig från de starka moralistiska strömningar som är kopplade till arbete för att kunna se arbetets alla aspekter. Och detta skrivet av en som alltid förordat att flitens lampa skall lysa.

Kommunismen är förstås inget alternativ. Där gör man sig av med alla som står i vägen för det kommunistiska lyckoriket. Och den starka kollektivismen förminskar människan. I Sovjet brukade man exempelvis fösa in de äldre på ålderdomshemmen i ett rum, varpå man tog fram en vattenslang när de skulle duschas.

Men det extremkapitalistiska samhället förminskar människan på andra sätt när hon förväntas underordna sig näringslivets behov och anpassa sig efter den lynniga marknaden. Lägg därtill de stigmatiserande ord som används mot arbetslösa. Människovärdet behöver alltid försvaras.

Lata rika behöver incitament

”Lata rika” heter en skiva med Ulf Dageby som är riktigt trevlig. Nu finns det förstås många rika som är rika just därför att de har jobbat hårt. Det är helt ok. Men så finns det ju en liten klick som blivit rika genom att bara ta emot eller i värsta fall sko sig på andra och som sedan latar sig i extravaganta hus, trädgårdar och semesterparadis. För mig som uppskattar flit och jobbar hårt både på arbetstid och fritid, men ändå tjänar lite, är det förstås inte ett beteende som uppskattas.

Nu skulle man ju kunna tro att samhället försöker ta itu med lata rika som inte bidrar konstruktivt och som dessutom ofta gör allt för att slippa betala skatt i Sverige. Men nej…fokus ligger istället på lata sjuka och arbetslösa. Nå, man säger ju inte rätt ut att de är lata. Man sänker bidrag och ersättningar, så att de ska få sk incitament att arbeta. Incitament låter ju finare.

Nå, med tanke på hur lite man får i bidrag och ersättningar i Sverige, så torde ytterst få ha valt att pga frivillig lathet stanna i den positionen. Det ger så att säga inga sötebrödsdagar, inga lyxsemestrar och inga drinkar att leva på a-kassa, sjuk- eller socialbidrag. Inte ens en fika på Nelssons. I bästa fall till ungarnas kläder inköpta på second hand. Ändå är det dessa olycksbarn som samhället gör allt för att stressa och misstänkliggöra.

Sannolikheten för att vi ska hitta lata rika är betydligt större. Bättre att införa nya incitament där istället. Låt påhittiga personer komma på incitament för lata rika så kanske de vill börja bidra till samhället igen. Om de istället ville investera sin rikedom i företagsamhet, så skulle det ju ge nya jobb åt de arbetslösa som regeringen idag gör allt för att misstänkliggöra. Således - sänk skatten på pengar som investeras, höj skatten på pengar som inte investeras i annat än lyx.

Ett annat fenomen är det något uttjatade att chefer som missköter sig får några miljoner i belöning för att sluta i förtid, medan en vanlig knegare antingen får en varning, lönesänkning eller avsked.

Samhällsmoralen håller tveklöst på att vittra sönder, och det är förstås samhällets toppar som har visat vägen.

Ulf Dageby - Eldorado

Förtroende ger arbetsglädje

Influensa

Trots att jag vaccinerade mig mot influensorna i höstas, är det ändå influensa jag just nu har. Låt vara att vaccinet håller den tillbaka något så att det mest påminner om en elak förkylning. Men eftersom dottern just är inne i slutskedet av en genuin tokinfluensa, så råder det ingen tvekan. Det är bara att inse att jag tillhör de 20% som blir sjuka trots vaccination. Jag brukar alltid vara det där undantaget som inga vaccinationer och bedövningar biter på.

Har aldrig varit arbetslös
Trist är det i alla fall att behöva stanna upp när det finns så mycket att göra. Jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv. Jo, formellt sett, har jag haft perioder där jag i statistiken har kallats arbetslös. Men i praktiken har det förstås aldrig varit så. Inkomstlös möjligtvis, men aldrig arbetslös. Jag har gjort så mycket i mitt liv som aldrig kommer att ge några pensionspoäng. Jag lever hellre som fattigpensionär tillfreds med det jag har gjort i livet, än med stor pension som bygger på 45 år av vantrivsel.

Våghalsigt förtroende gav arbetsglädje

-          Kan du och Peter ta den här kursen?

Ja, jag minns tydligt när studierektorn för historia vid Växjö Högskola ställde frågan första gången vid 1990-talets mitt. Det var den längsta kursen på hela läsåret (medeltid till 1750). Historia i Växjö var oerhört populärt och hade till och med bättre rykte än tungviktare som Lund och Uppsala. Medan andra ämnen kämpade för att få ihop grupper på 10-20 elever, så fick vi med tiden bortåt 60-80 studenter. Första året jag hade en kurs samlades vi i sal 18 som tog bortåt 30 studenter. De följande åren fick vi flytta till de stora föreläsningssalarna.

Jag skriver inte det här för att framhäva mig, även om Peter och jag alltid fick de bästa kursutvärderingarna och blev i det närmaste kultförklarade av studenterna. Vi var en del av ett större lagarbete. Men det handlade förstås om att vara förberedd, bjuda på sig själv och agera som om historia var det viktigaste i hela världen, och inte minst med bevarad integritet få studenterna att inse att vi var på deras sida, att de var en del av historieämnet. Det jag vill få fram är den arbetsglädje som frodas när man får förtroende. Jag minns inte helt säkert, men jag tror vi fick betalt för 3 eller 5 timmar per klassrumstimme. Det räckte förstås inte. Arbetet var en livsstil och jag skulle gissa att vi jobbade 60-80 timmar per vecka. Under några år var jag i princip bara hemma för att sova och duscha. Ja, ibland jobbade man även på nätterna. Arbetsglädje, gemenskap, kreativ miljö och en känsla av att allt var möjligt.

I dagens allt mer likriktade och ofria universitetsvärld hade ingen studierektor kunnat ställa den frågan till två doktorander som inte ens fyllt 30. Idag ska man i princip vara färdig doktor för att få undervisa. Jag har alltid känt stor respekt för att studierektorn gav oss det förtroendet. Vi var unga  oprövade kort. Men när vi väl hade fått frågan och svarat ja, så släppte studierektorn oss. Vi fick planera allt själva och hon/han litade på att vi skulle klara av det. Det är min absoluta övertygelse att de arbetsgivare som vågar ge sina anställda förtroende också ökar chanserna för ett bra slutresultat.

Kommando och detaljerade direktiv kväver och bryter ner självförtroendet. Likaså är det oerhört frustrerande när arbetsgivare vill stressa igenom det som ska göras. Enligt min erfarenhet blir det bäst när man får göra något i sin egen takt och efter eget huvud. Arbetsgivare gör ibland bäst i att ha lite is i magen. Hade studierektorn tittat på mitt skrivbord så hade hon kanske börjat tvivla.

Historia nu

Nu vill jag inte vara kategorisk. Det finns förstås människor som behöver en spark i baken varje dag och som vill ha detaljerade direktiv. Men för egen del fungerar det inte så. Det bästa är arbetsuppgifter inom ganska vida ramar och så jobbar man därifrån. Så har jag det nu och det passar mig utmärkt. Jag har mina arbetsuppgifter på papper och jobbar därefter – digitalisering av arkivet, hjälpa allmänhet, media och myndigheter (det omfattar mycket, alltifrån Länsstyrelsen som vill ha hjälp att kartlägga garverier eller handelsträdgårdar, till media som vill ha hjälp med gamla foton eller privatpersoner som har frågor om allt mellan himmel och jord) och uppdatering av hemsidan. Den senaste tiden har jag prioriterat en artikel för kommande årsbok som jag fick göra på arbetstid, liksom jätteprojektet att bringa ordning i arkivet. Det senare handlar om att få en fungerande grundstruktur och att byta ut olämpliga kartonger mot arkivmappar godkända av Riksarkivet. Nu börjar jag se slutet och om ett par tre veckor ska det nog kunna vara färdigt. Den nya ordningen är särskilt viktig då arkivet nu för tiden används i studiecirklar odyl. Detta gläder mig. Det finns inget värre än arkiv som bara står där och samlar damm. Historia får alltid sin funktion i nuet.

Kulturaftnar
Snart börjar hembygdsföreningens kulturaftnar (se här) och det blir fin bredd på vinterns/vårens program. Själv får jag chansen den 19 mars klockan 18.30 då jag visar gamla Mönsteråsbilder och berättar om bygdens historia. Exakt vad det kan bli har jag inte bestämt än, men roligt ska det bli.

Men nu gäller det att kurera sig från influensan. Det går inte att stressa fram hälsa, även om man i dagens samhälle varken har tid eller råd att vara sjuk. Får väl värma mig med en kopp av det otyg som kallas te. Jag litar på att viruset tycker lika illa om te som jag.

Väntans tider är snart över...

Snart skriver jag under...
Jag har gått i väntans tider, men nu är det snart dags. Nä, jag ska inte bli fotbollsspelare. Vilken dag som helst skriver jag under anställningshandlingarna. Efter två år inom FAS 3 på Mönsterås hembygdsgård, blir jag nu anställd på riktigt av Stranda Hembygdsförening.

Hur lång tid det blir vet jag förstås inte, men skillnaden mellan att jobba inom FAS 3, som ju måste vara bland det mest förödmjukande en västerländsk regering har hittat på gentemot arbetslösa i fredstid (där den arbetslöse arbetar för samma ersättning som den som inte jobbar och där arbetsgivaren får 5 000 kr per månad) och att vara anställd med kollektivavtal är milsvid känslomässigt. I mitt fall är det en ideell förening som gör något vettigt med pengarna, men regeringens koncept är kort och gott inte bra.

Utveckla

Jag har alltså redan jobbat två år för föreningen, men nu blir det möjligt att ytterligare utveckla de delar där jag har ansvar – tillgängliggöra arkivet för den historieintresserade allmänheten, sköta hemsidan, ge service gentemot allmänheten vilket brukar innefatta en del forskning i arkivet och så kanske utveckla samarbetet med skolorna.  Ja, det ska bli roligt att försöka inspirera till ökat historiskt engagemang och ny forskning om bygden. Och troligen får jag tillbaka lite av den glöd jag hade för något år sedan. Jag jobbar alltid bäst när jag får ganska stor frihet (och frispråkighet) inom ramarna.

Stranda Hembygdsförening har omkring 1 100 medlemmar som återspeglar en bredd av insikter och kompetenser, vilket känns spännande. Det som behövs är förstås påfyllning underifrån, för det är väldigt mycket jobb som behövs för att hålla hela hembygdsgården i skick, ordna med evenemang, guida, ha utställningar m.m.

Stadgarna i fokus

Som anställd tycker jag det är viktigt att ha stadgarnas andemening införlivad i det jag gör, så att man inte förlorar fokus, utan ser sin del i helheten. Föreningen finns ju inte till för sin egen skull, utan fyller en funktion i samhället. Så jag tänker mig att allt jag gör enligt det uppdrag jag har fått, är helt i linje med de stadgar som säger att föreningen skall ”värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden” bland annat genom att ”aktivt medverka till vård och bevarande av dess natur och kultur, landskapsmiljö och fornminnen samt vid samhälls- och miljöplanering.”

Ah, känner redan hur inspirationen kommer tillbaka.

På Biblioteket

Jobb jag har haft
Idag fortsätter jag min serie om olika jobb jag har haft. Tidigare har jag tagit upp min lyckligaste tid vid Högskolan i Växjö/VäxjöUniversitet och min nästan lika lyckliga tid som bibliotekarie vid Gymnasiebiblioteket. Idag har turen kommit till Mönsterås Bibliotek där jag också trivdes.

Välskött borg

Ett besök på biblioteket i Mönsterås är ju aldrig fel när man vill ha något annat än fredagsmys. Men hur är det att jobba på biblioteket? Tja, egentligen finns det inget anmärkningsvärt att rapportera. Jag upplevde biblioteket som en relativt välskött borg, även om utvecklingen hämmades av en ytterst begränsad ekonomi och än mer begränsade lokaler.

Barnbibliotekarie
Jag började på biblioteket 2002 som vikarierande barnbibliotekarie. Om jag minns rätt så vikarierade barnbibliotekarien som bibliotekschef varför jag fick chansen. Tjänsten hade varit utlyst och jag kände ingen på biblioteket varför jag alltså inte fick jobbet via kontakter.

Bokprat

Jag kastades direkt in i en värld av bokprat för skolklasser, författarbesök, teateruppsättningar, disktjänstgörning och diverse planering. Bokpraten krävde i särklass mest tid och energi, men gav mycket tillbaka. Jag läste enorma mängder böcker, även på fritiden, och periodvis jobbade jag 70 timmar i veckan för 40 timmars lön. Första året man har ett jobb kan det bli så. Men det var roligt att träffa alla barn som längtade efter att få läsa. Och eftersom alla skolor skulle ha besök så blev det många bilresor i kommunen. Jag trivdes bra. Särskilt grabbarna var en utmaning då de i regel läste betydligt mindre än tjejerna. Men det fanns undantag. Jag minns en liten grabb i tioårsåldern. Han kom med en ganska så avancerad ungdomsbok och jag frågade honom vad han trodde om den. Han svarade som en vuxen att ”Ja, det kan man säkert ha divergerande uppfattningar om, men jag tror den kommer att tilltala mig exemplariskt”. Ibland undrar jag vad det blev av denne välformulerade grabb. Arbetet gick bra och jag vet att många lärare och barn tyckte det var tråkigt när mitt vikariat var slut.

Bert dög inte
Lärarna hade i regel en positiv och prestigelös attityd till böcker. En ansåg dock att jag inte skulle tipsa ungarna om Bert-böckerna då de inte höll tillräckligt hög litterär kvalitet. Jag försökte förklara att det är bättre att pojkarna läser om Bert än att de inte läser några böcker alls. Jag fortsatte tipsa om Bert-böcker…och pojkarna läste.

Gull Åkerblom

Författarbesöket detta år hette Gull Åkerblom. Jag hade väl ansvar för att ta emot henne, men minns inte riktigt hur jag gjorde. Hon var i alla fall energisk och väldigt trevlig. Jag fick kanske inget riktigt hum om vad hon ville med sitt författarskap, men hon skrev trevliga barnböcker. Hon är mamma till Lukas Moodysson och jag minns att jag redan då tyckte att han var gravt överskattad som filmregissör, så jag tror vi undvek hans filmer som samtalsämne.

Expert på alla ämnen
Vissa dagar och kvällar hade jag pass i lånedisken. Det var alltid spännande. Man visste aldrig vilka som skulle komma och vad man skulle bistå med. Det gällde liksom att vara lite expert på alla ämnen och personligheter för att vara förberedd.

Personalmöten i en värld av kvinnor

Ibland var det personalmöte. Jag var ensam man i Mönsterås, men på Fliserydsfilialen jobbade Jan, en trevlig karl som skötte sitt pastorat efter eget huvud, vilket kanske inte alltid värderades fullt ut. Jan var en hyvens karl.

En ny chef tillträdde med tiden. Det är nog inte helt lätt att vara både chef och kollega, vilket man faktiskt är på en så liten arbetsplats som ett bibliotek. Jag drabbades aldrig, men det kunde hända att det togs upp saker på personalmötet som jag fann olustigt då det hade passat bättre att lösa i enrum. Men hon ville förstås få vissa saker gjorda och då var det ju viktigt att alla gjorde vad de skulle utifrån tilldelat ansvar. Jag upplevde henne som ganska hårt klämd mellan det hon ville och var ålagd att göra å ena sidan, och de resurser hon fick å andra sidan. För det mesta avlöpte dock personalmötena utan irritationer och i god atmosfär.

I Mönsterås var jag ensam man. Jag diskriminerades inte och utsattes inte för några fördomar. Men det är klart att samtalsämnena inte handlade om engelsk ligafotboll. Skvaller märkte jag dock inte av i någon större utsträckning. Men att kvinnor sällan går rakt på kärnan är ingen myt. Ett personalmöte som med gubbar hade tagit max 30 minuter krävde ofta två timmar på biblioteket. Å andra sidan fick ju alla tid att säga sitt. Jag hade ytterst trevliga arbetskamrater.

Senare började jag jobba på Gymnasiebiblioteket, men fortsatte hoppa in som vikarie i lånedisken på Mönsteråsbiblioteket. Särskilt vid jul och på sommaren fick jag jobba. Det var ett sant nöje att möta alla låntagare.

I Fliseryd

Med tiden blev det ett vikariat på ett halvår vid Fliserydsfilialen och jag fick erbjudande om att jobba där, vilket jag gärna gjorde. Nu följde några månader där jag stortrivdes. Att få sköta en hel filial efter i stort sett eget huvud var ju en dröm. Tyvärr blev det ändå en passiv period eftersom jag som vikarie inte vågade ändra om som jag egentligen hade velat. Samtidigt fortsatte jag vikariera i Mönsterås när det behövdes.

Bukowski - nej tack!
Som vikarie var det förstås svårt att försöka få igenom sina idéer, eller rättare sagt, man kom sig inte för att lägga fram dem. Jag tyckte man tydligare borde uppmuntra allmänheten att lämna in förslag till bokinköp. Med nästan bara kvinnor i personalen så finns det en risk att böcker som mer passar män hamnar på undantag. Mina egna förslag till bokinköp fick jag dock alltid igenom, bortsett från när jag föreslog ett par böcker av Charles Bukowski.  Med sin något dekadenta livsstil och med en kvinnosyn som inte riktigt platsade i PK-Sverige så var det förstås en omöjlighet – hans kultklassikerstatus till trots. Som talesman för socialt marginaliserade hade han definitivt passat på biblioteket. Men det var enda gången som jag tyckte man tillämpade någon form av censur.

Telefonen slutar ringa

Efter några år slutade man ta in mig som vikarie på somrarna, vilket jag tyckte kändes olustigt. ”Lång och trogen” tjänst belönades inte. Plötsligt dök det upp människor som hade gått bibliotekarieutbildning och chefen som hade facklig bakgrund ansåg att det vägde tyngre än mina inhopp och min alternativa kompetens.

Kraven på rätt utbildning har utarmat kvalitén och likriktat
Man kan väl säga att det bara återspeglade samhällets allt mer strikta och absurda krav på rätt utbildning istället för en mångfald av kvaliteter. Förr fanns det flera ingångar till många yrken, exempelvis lärare, journalist och bibliotekarie. Men fackliga krav på exakt rätt utbildning för att höja status och löner har utarmat kvalitén. Kreativitet och arbetsglädje försvinner. Arbetsplatser riskerar att likriktas.

Mix skapar magi

De bästa arbetsplatserna har oftast en mix av folk med ”rätt” utbildning och folk med andra kompetenser. Det är så man skapar magi. Olikheterna blir en tillgång - olika perspektiv och infallsvinklar. Har alla gått samma utbildning blir det lätt så att alla också är stöpta i samma form och ser allt på samma vis. Det här är en trist utveckling. De mest framgångsrika jobben jag har gjort har varit ihop med människor som är helt annorlunda än undertecknad. Järn skärper järn.

30 grader på övervåningen
Nå,  biblioteket i sig var en bra arbetsplats. Arbetsmiljön bör dock få ett särskilt omnämnande. Det gamla Tingshuset kunde på sommaren lätt få en temperatur på över 30 grader på övervåningen. Och på vintern kunde det vara omkring 15 grader ibland på morgnarna. Lägg därtill att det var väldigt trångt och omständigt för handikappade. I det nya huset blir det förstås annorlunda, även om en del av mysigheten riskerar att försvinna.

Jag tror det blir väldigt bra med ett nytt modernt bibliotek i Mönsterås. Visserligen verkar det inte bli mer utrymme för böcker, vilket är beklagligt, men i övrigt tycker jag det ser lovande ut. Kul och viktigt med en kulturell mötesplats i Mönsterås. Men det behövs fler män och fler som inte har gått bibliotekarieutbildning.

Skiss över det nya bibliotkets ytor.

Det får inte gå för bra…

Jag har uppnått åldern...
Jag har haft ett antal arbetsgivare genom åren och jag har nu (tyvärr) uppnått den ålder där man kan börja dela med sig av sina erfarenheter och utdela råd till den yngre generationen.

Förtroende och frihet

I regel har man som arbetare ett uppdrag som skall leda fram till ett mål. Målet kan vara alltifrån rena lokaler till att förmedla kunskaper och väcka intresse för ett specifikt ämne hos studenter.

Oavsett arbete så har jag så gott som alltid haft ganska stor personlig frihet att utforma vägen till målet. Med andra ord har jag haft utrymme att lägga upp arbetet och välja metod. Jag har haft självständighet inom ramarna, ofta med stora möjligheter till egna initiativ, även om det ibland har inneburit ett visst risktagande från arbetsgivarens sida. Men arbetsgivaren har i regel litat på mitt omdöme. Och det finns inget som stärker självförtroendet och ger sådan arbetsglädje som det förtroendet. De flesta jobb har med andra ord varit väldigt stimulerande. Förvisso har man varit en del av ett team, men aldrig så att man har kvävts.

En paradox
Men en sak har jag genom åren lärt mig. Gör inte ett för bra jobb om du vill undvika kritik. Det låter som en paradox. Om man gör ett bra jobb så borde man väl slippa klander. Men så är det inte. Jag ska ge ett exempel hämtade från den mänskliga psykologin som belyser paradoxens sanning.

Erfarenhet från Växjö

När jag undervisade i historia vid Växjö Universitet – antingen ensam eller ihop med min gode vän Peter Danielsson - så fick vi uppdraget av studierektorn inom ämnet. När uppdraget väl var givet så släpptes vi helt ensamma och fria med att planera kursen som helhet och in i minsta detalj. När jag tänker efter så var det ett enormt förtroende som gavs. Jag kan än idag känna en stor tacksamhet för det.

Och utan att skrävla så noterar jag att vi lyckades bra. Både jag och Peter fick alltid de absolut bästa kursutvärderingarna av studenterna. En del doktorander såg undervisning som ett nödvändigt ont, men Peter och jag älskade mötet med studenterna. Att få förmedla historia till nyfikna engagerade studenter var det roligaste vi visste. Det gav livet en puls som är svårslagen. Noggrann planering, engagemang och schysst uppträdande mötte uppskattning. Att vi dessutom bjöd på oss själva bidrog säkert till den kultstatus vi uppnådde.

Då kan man väl tycka att vi skulle få en del beröm. Jo, våra chefer var nöjda eftersom ämnet fick ett positivt rykte. Men några av kollegorna menade att vi lade ner för mycket tid på varje student. Särskilt fackliga medarbetare hade synpunkter på engagemanget.

Jag ångrar ingenting
Och det är det jag menar med att man inte ska göra ett för bra jobb om man vill undvika kritik. Det kommer alltid att finnas människor som kommer att leta fram något negativt istället för att se det positiva i helheten. Och detta är min erfarenhet från i stort sett alla arbeten jag har haft. Se till att göra ett lagom bra jobb, inte för bra, om du vill fungera bra i den kollegiala gruppen. Men ändå…mitt råd lyder inte så utan istället - strunta i jantelagen. Gör ett toppenjobb. Våga ta egna initiativ och följ magkänslan. I långa loppet mår man ändå bäst av det. Än idag kan jag ibland möta gamla studenter som jag hade för 13 år sedan. Och då ångrar jag inte för ett ögonblick att Peter och jag ibland trotsade facket och jobbade dag och natt för att kunna ge allt vi hade och kanske kunna inspirera några till att gå vidare med historiska studier. Jag mötte faktiskt en i sommar. Hon lägger fram sin avhandling i höst. Det värmde en gammal cynikers hjärta.

Man kanske skulle ha varit lite ekonomiskt smartare…

Svårt att ta betalt
Jag ser människor omkring mig som inte skäms för att ta betalt. Själv har jag alltid haft svårt för det, trots att jag anser att arbete även har ett ekonomiskt värde. Men jag har alltid varit lite naiv i det avseendet och tyckt om att dela med mig av det jag nu råkar kunna. När jag nu har gett ut en egen bok så valde jag att låta det bli ett nollsummespel – jag har alltså inte tagit ut någon vinst på bokförsäljningen utan sålt den för samma pris som jag köper in den från förlaget. Orsaken är att en liten upplaga gör boken dyr ändå, samtidigt som jag vill slippa strul med Skattemyndigheten. Varje krona i vinst måste rapporteras dit. Detta upplägg utan marginaler har gjort att jag har känt mig tvungen att ta betalt för boken även av vänner, vilket har vållat mig vissa samvetskval. Passa förresten på att köpa boken - jag har bara 24 ex kvar.

Gratis föredrag eller 23 kr i timmen

Vidare har jag hållit några föredrag gratis i Mönsterås. I ett fall propsade jag till och med på att det inte skulle kosta något. Man vill ju vara schysst mot föreningar och ideella grupper i Mönsterås, samtidigt som jag ju har fått chansen att göra viss reklam för boken. Annars ligger normalpriset för en föreläsning i historia på ca 1900 kr om man är på min nivå. Mer kända författare tar förstås mer betalt. Det kan tyckas vara en hög timpenning, men väger man in förberedelserna så är det oerhört billigt. Första gången man håller en specifik föreläsning så har man kanske förberett sig minst två veckor effektiv tid (80 timmar). Och så tillkommer då föreläsningstimmen. 1900 kr delat med 81 timmar blir en timpenning på omkring 23 kr. I bästa fall håller man sedan föreläsningen vid flera tillfällen och för varje gång minskar ju antalet förberedelsetimmar. Andra föreläsningen kanske bara kräver ett par timmars förberedelse om manuskriptet är färdigt och då är timpenningen uppe i 45 kr. Vid tredje föreläsningen har timpenningen blivit 65 kr. Om man får hålla samma föreläsning tio gånger så är timpeninngen den tionde gången uppe i 171 kr. Men det tar alltså ett bra tag innan man når en rimlig timpenning.

Komplikationer
En orsak till varför det är svårt för mig att ta betalt som föreläsare är att jag inte är egen företagare. Det betyder att den som anlitar mig som föreläsare plötsligt blir arbetsgivare och måste betala sociala avgifter för mig, vilket ju blir en hel del utöver vad jag kostar i utgångsläget. Och om jag blir egen företagare så förlorar jag rätten till ersättning som arbetslös, vilket gör den lösningen omöjlig. Jag skulle ju sannolikt bara få ett eller två föreläsningsuppdrag i månaden och ingen kan ju leva på ett par tre tusenlappar i månaden.

Tuffare i framtiden

Men i framtiden skall jag bli tuffare. Det är dags att uppvärdera kulturarbete. Ingen skulle ju komma på tanken att säga så här till en bilmekaniker: ”Du är ju så duktig på bilar så du kan väl fixa min bil gratis”. Men om man kan något om historia så förväntas man dela med sig gratis av sina kunskaper. Det värderas på ett annat sätt. Visst kommer jag även fortsättningsvis att skriva artiklar för bloggen som människor kan ta del av gratis. Men föreläsningar kommer jag att börja ta betalt för. Den som vill anlita mig får också ta på sig att bli arbetsgivare för en kväll.

Ett alternativ är förstås att jag fixar 13 rätt på Stryktipset igen. Det var ett tag sedan jag spelade, men den här veckan var det dags igen. Det gäller bara att sätta skrällarna så kan 13 rätt ge en hyfsad slant till nästa bok.

Om arkiv och källor – ett förtydligande

Det verkar som om jag har ilskna dagen idag, så jag fortsätter att skjuta skarpt. Missa inte inlägget före detta - "Från skvallerkärringars blickar bakom gardiner till snokande arbetsgivare på Internet".

Bloggen är en frizon
Det har hänt att läsare har klagat på att jag inte alltid anger fotograf, källor och arkiv när jag skriver lokalhistoriska artiklar eller visar vykort på bloggen. Kritiken saknar inte fog för sig, även om jag har skrivit en samlande artikel i ämnet. Bloggen är i mycket min frizon från de akademiska kraven på att ange allt. Artiklar och glimtar från det förflutna har mer karaktär av essäer än akademisk forskning. Tanken är att skriva snabbt med bibehållen hög kvalitét.

Ett val med konsekvenser
Jag har medvetet tagit mig denna frihet, känt en glädje i skrivandet och varit oerhört produktiv. Jag har under drygt ett år levererat fler lokalhistoriska artiklar än vad som sammanlagt har skrivits om Mönsterås historia tidigare, för att nu skryta lite. Svagheten med att inte alltid ange källor och arkiv är förstås att mina uppgifter blir svåra att kontrollera för andra forskare. Och så finns det alltid finkänsliga arkivbildare som vill bli nämnda och tycker att man kanske brister i generositet och tacksamhet. Däremot brukar jag alltid ange tidigare forskning i ett ämne genom att hänvisa till litteratur.

Ingen kan äga det förflutna
Min grundläggande ideologiska ståndpunkt som säkert har bidragit till slarvet är att alla historiska arkiv tillhör alla medborgare och att de skall användas. Ingen kan äga det förflutna eller de spår av det förflutna som är av allmänt intresse. Ingen blir glad av att hyllmetrar av handlingar bara står och samlar damm. Offentliga arkiv och hembygdsarkiv är en angelägenhet för alla, inte bara en liten klick. De bör inte kommersialiseras. I denna fråga är jag faktiskt en liten piratpartist.

Dessa arkiv och källor nyttjas mest
Så för att förtydliga. De huvudsakliga arkiv och källor som jag har använt mig av genom åren är:

Min vykortssamling eller andra vykortsbilder jag fått digitalt.

Annat smått och gott från mina egna samlingar.

Mönsterås Kommunalarkiv (framför allt sådant som rör vissa av husen i Mönsterås, kommunala protokoll etc. Många känner inte till detta arkiv, men det är öppet för alla och väl värt ett besök).

Stranda Hembygdsförenings arkiv (särskilt gamla tidningsartiklar och foton. Eftersom jag har god inblick i det arkivet så använder jag det ganska ofta).

Lantmäterimyndighetens arkiv (särskilt kartor och lantmäterihandlingar)

Foton odyl jag har fått mig tillskickat av privatpersoner.

Från arkiv till artikel
Hur går då vägen från arkiv till färdig artikel. I de flesta arkiv finns kopieringsmaskiner. Och ganska ofta kan man kopiera det källmaterial man vill använda sig utav. Man kan också scanna dokument och bilder och digitalt överföra till sin egen dator (Dropbox är där ett mkt bra alternativ som jag använder). Ofta finns det i botten en fråga, ett historiskt problem som jag försöker lösa.

Privat intresse och arbete
Kan jag då skilja på mitt privata lokalhistoriska intresse och mitt arbete på Stranda Hembygdsförening? Är det inte som att sätta en alkis till att jobba på Systembolaget? Så här är det. Man får skilja på det på så sätt att när jag är på Stranda hembygdsförening så arbetar jag för en uppdragsgivare och arbetar enligt uppdrag. Däremot kan man säga att de befruktar varandra. Mitt arbete för Stranda gynnas av mitt intresse. Och mitt intresse gynnas av mitt arbete. Självklart blir jag inspirerad av arbetsmiljön och det är också rätt och riktigt. Men den inspirationen förvaltas sedan hemma. Mina artiklar genererar i bästa fall ett intresse för lokalhistoria, vilket i sin tur gynnar hembygdsföreningen.

”Jag har nog sett hur ni ligger på bänkarna och latar er!”

Sommaren 1986
Det var sommar 1986 och jag hade just tagit examen från samhällsvetenskaplig linje vid Södertornskolan i Oskarshamn. Skolan bytte sedan namn till Oskarsgymnasiet, då det väl ansågs finare att ha fått sitt namn efter en kung än efter en stadsdel. Om gymnasietiden skall jag be att få återkomma.

Ungdomslag
Men nu gick jag hemma i Mönsterås och väntade på att höstens vapenfria tjänst skulle påbörjas i slutet av september. Att få ett jobb på bara ett par månader var förstås omöjligt när man saknade kontakter i kommunhuset eller bland företagarna. Men på den tiden fanns något som hette ”Ungdomslag”. Om man räknades som ungdom och var arbetslös fick man ansluta sig till någon kommunal verksamhet mot en ytterst torftig ersättning. Således hamnade jag hos arbetsledare ”Gulan” och fick åka runt och måla kommunala anläggningar som var i behov av lite ny glans. Jag hade turen att få arbeta tillsammans med min bäste vän Peo.

Måla om Alsteråskolan
Vi började med ett enklare målerijobb på Ljungnässkolan. Eftersom det gick bra fick vi sedan ett betydligt större uppdrag – att måla om hela Alsteråskolan. Således åkte vi dit varje morgon och målade hela dagarna. Det fungerade väldigt bra. Men eftersom ryggen tog mycket stryk var vi tacksamma att vi på rasterna kunde ägna oss åt lite höjdhopp eller lägga oss raklånga på någon av skolans utebänkar.

Hon skvallrade
Så en dag när arbetet började bli färdigt så fick vi för oss att skoja till det lite. På en av väggarna målade vi så att våra namn syntes från en viss vinkel. Tanken var att måla över dessa på slutet när allt var färdigt. Dessvärre upptäckte en kvinnlig lärare av den gamla stammen vårt busiga tilltag, och eftersom hon inte hade något till övers för bus och skälmaktigheter så ringde hon Björn som var vår kontaktperson på ungdomslagsavdelningen i Mönsterås och skvallrade. Att jag dessutom hade gett lärarinnan svar på tal gjorde situationen något prekär för mig.

"Ni ligger på bänkarna och latar er!"
Eftersom jag var ganska djärv på den tiden så ringde jag upp den ilskna lärarinnan och förklarade att det bara var på skoj och att den väggen inte var färdigmålad än. Men damen hetsade upp sig än mer och påtalade att hon minsann hade sett hur vi låg på bänkarna och latade oss istället för att måla. Jag förklarade att vi bara vilade oss på rasterna, men vi var inte betrodda längre. Björn intygade dock att färgåtgången var så pass omfattande att det bara kunde förklaras på så sätt att vi använt den till väggarna. Och så var det förstås.

Vad lärde jag mig?
Jag vet inte vad jag lärde mig av den historien. Två världar krockade och jag gick något mer hårdhudad ut ur konflikten. Lärarinnan utgick ifrån att vi var lata odugliga representanter för omoralisk ungdom. Allt hon såg tolkades utifrån den världsbilden. Jag försvarar inte vårt bus, men är ändå glad att jag bet ifrån och förklarade hur det låg till. Sedan dess har jag mött många människor som älskar att trycka till och utöva makt. Jag har ännu aldrig gett vika.

Mönsterås vackraste arbetsplats

Jag jobbar på Mönsterås vackraste arbetsplats - Mönsterås hembygdsgård i Elgerum.



Mönsterås vackraste arbetsplats
Sedan tre dagar jobbar jag på Mönsterås vackraste arbetsplats – hembygdsgården i Elgerum, vilken överläts till Stranda hembygdsförening 1959. På området finns idag ett flertal hus och utställningar som är väl värda ett besök.

Arbetsuppgifterna
Mina arbetsuppgifter är att:
1.Bygga ut föreningens digitala poster i databasen Bygdeband. Det kräver en hel del strategiskt tänkande för att få det bra. I samband med det arbetet kommer en del av föreningens arkiv att digitaliseras, vilket kommer att underlätta för framtida forskning.

2.Bidra till att utveckla föreningens hemsida.

3.Bistå med lite av varje där allmänhet och myndigheter behöver föreningens hjälp.

4.En bieffekt av att jag lär känna föreningens arkiv är förstås att jag kan komma med förslag på olika forskningsområden.

Trivs
Jag stortrivs redan. Att få arbeta med det roligaste jag vet – lokalhistoria – i en så fantastisk miljö som hembygdsgården utgör, är förstås en önskedröm. När jag dessutom ibland får anledning att gå ner till arkivet så är lyckan fullkomlig.

Samhällsnyttig tjänst
Mitt arbete är en sk samhällsnyttig tjänst som man blir garanterad när man varit arbetslös en viss tid. Så regeringen vill nog inte att man skall trivas för bra, eftersom det är meningen att man samtidigt skall söka jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Jag har visserligen inte varit arbetslös kontinuerligt de senaste åren utan gjort en del historiska småjobb för Kalmar Läns Museum och städjobb för Mönsterås Kommun. Men totalt sett har det ju blivit en del sk arbetslösa dagar.

Olika sätt att se på saken
Systemet som den borgerliga regeringen införde, och som sossarna gnäller på, är snarlikt systemet med plusjobb som sossarna införde och borgarna tog bort. Den enda skillnaden verkar vara att plusjobben kunde ge max 1000 kr per arbetsdag, medan man i detta system får 65% av a-kassan, vilket torde innebära max ca 690 kr per dag. Jag får med andra ord samma ersättning som den som är arbetslös och inte utför ett arbete. Vissa menar att man därigenom har skapat en ny underklass, och det kan väl ligga något i det om man vill använda klassretorik. Andra menar att det är bra att människor kommer i nyttig sysselsättning. Min åsikt ligger däremellan – jag tycker arbete skall ge mer än att inte arbeta, samtidigt som jag tror man mår bra av att göra en insats, särskilt om arbetsgivaren nyttjar den kompetens man har, och det tycker jag man gör i mitt fall.

Hur som helst - jag känner att jag bidrar till samhället minst lika mycket som jag skulle ha gjort på den sk reguljära arbetsmarknaden.

"5-öresbasarna var outbildade översittare" - Kurt Nilsson berättar om ett arbetsliv i folkhemmets skugga, del I

Min far, Kurt Nilsson, lever idag ett stilla pensionärsliv, men minns tiden som arbetare i det svenska folkhemmet.

Introduktion
Min far Kurt Nilsson föddes 1934 och växte upp hos fosterföräldrar i en gammal backstuga i Krokstorp i Fliseryds socken. På den tiden fick man börja arbeta i unga år. Någon utbildning utöver folkskolan var inte att tänka på. Denna artikel handlar om min fars arbetsliv från mitten av 1940-talet till tiden runt 1990. På ett sätt tillhörde han folkhemmets vinnare som successivt fick det bättre. Å andra sidan fick han betala ett högt kroppsligt pris, vilket man sällan uppmärksammar när man minns folkhemmets framgångssaga.

Torvmossen
Det första arbetet var på en torvmosse mellan Grimhult och Fliseryd där Kurt jobbade två somrar.

- Jag cyklade till mossen med min pappa Algot. Jag gick ännu i skolan och räknades som minderårig, så arbetet var inte så tungt. För pengarna fick jag min första cykel. Det var en knallröd Rex Duplex med delad ram som jag köpte av Aldor på Sjögatan för 350 kronor, säger Kurt.

Torvmossen ägdes av en Melin och basar var Gunnar och Birger Hägerström. Arbetet bestod i att plocka de tomlappar från linbanan som hade transporterat torven.
























En så´n här cykel, fast röd, köpte min far för pengarna han tjänade på torvmossen.

Sandbäckshults Träindustri
När min far var 15 år flyttade han till sina släktingar Alvar och Aina på Torget 8 i Mönsterås. Han började då jobba på Sandbäckshults Träindustri där han förblev till 1955 då företaget gick i konkurs. Till jobbet tog man sig med tåg eller rälsbuss som på den tiden trafikerade Mönsterås-Tålebo-Sandbäckshult.

Först jobbade Kurt vid en cirkelsåg, därefter vid en livsfarlig hyvel där flera hade förlorat sina fingrar, sedan vid märkmaskinen. Sista tiden jobbade han vid snickerifabriken.

- Jag trivdes bra i Sandbäckshult. Vi var ett härligt gäng. Gösta Franzén brukade kasta spånbollar, säger Kurt. Andra arbetskamrater var Alvar, ”Stig Enarmarn”, "Lång-Kalle" och ”Robert i Hornsö”.


Kurts arbetskamrat Ivan går balansgång vid Sandbäckshults träindustri. I bakgrunden kamraterna Ove och Åke.















Min far minns att Alsterån svämmade över in på fabriksområdet ibland på vårarna. En vår drabbades hela fabriken varvid flera elektriska motorer vattenskadades.

Efter konkursen stämplade min far en period och tvingades gå till Gunnar Andersson på arbetsförmedlingen som på den tiden låg på Sjögatan. Men någon långtidsarbetslöshet fanns inte på den tiden, så det blev snart ett nytt jobb.

Tegelbruket – en farlig arbetsplats


Tegelbruket vid Herrstorp.

Min far började därefter på tegelbruket där han jobbade mellan 1956 och 1961. Arbetet var tungt och farligt. Han berättar om vingliga överfulla vagnar som välte när de hårt pumpade däcken exploderade, om hissar utan skydd, klämskador, damm och värkande ryggar.


En tegelkärra från Herrstorps tegelbruk. När däcken exploderade kunde de överfulla vagnarna välta.








Sabotage av arbetet förekom. Min far, som annars var känd som en pålitlig arbetare, berättar att han brukade ta bort muttrar i takbjälkarna och slänga i maskinerna så att de stannade. Allt för att de skulle få vila sig. Detta var en klassisk metod som ibland tillämpades av arbetare världen över. Polis tillkallades. När konstapeln hade åkt erkände min far för tegelmästare Ljungberg som då svarade: ”Det trodde jag inte om dig Kurt. Men det var bra att du erkände. Då gör jag ingen anmälan, men du får betala för de muttrar du tog bort.”

Det hände också att de inte fick ut lönen i tid. En gång fick de åka ner till Birger Bejvel och kräva sin rätt. Det kunde bli ganska hotfullt emellanåt. (se även denna artikel)


Övre raden fr.v. Inge Banérsson, Arne Fransson, Tage Johansson, Åke Axelsson, Gunnar i Alebo och Börje Ljungberg. Nedre raden fr. v. Kurt Nilsson (min far) och Tore Ring.

Kurts berättelse fortsätter här.

”5-öresbasarna var outbildade översittare” – Kurt Nilsson berättar om ett arbetsliv i folkhemmets skugga, del II

Fortsättning på artikeln om min fars arbetsliv. (Del 1)

Tändsticksfabriken


Den gamla tändstickfabriken i Mönsterås.

Min far jobbade på tändsticksfabriken mellan 1961 och 1967 och trivdes väldigt bra. Det var Gotthard Nilsson som sökte upp min far och undrade om han verkligen skulle gå på tegelbruket hela sitt liv. Gotthard behövde en arbetare till tändsicksfabriken som han kunde lita på. Min far behövde ingen betänketid.

Man kan förstås undra varför min far inte sökte sig till Mönsterås Bruk som hade etablerat sig i Mönsterås 1959. Men till bruket kom inte vem som helst. Redan då gällde det att ha kontakter där ute och arbetarna vid bruket blev snabbt lite "finare" än andra med de finaste lägenheterna eller nya villor på Ljungnäs; en slags bruksarbetaradel helt enkelt.


Stickhacken där min far mestadels jobbade. En annan man skadade sin hand så illa i maskinen att handens ben stack ut. Fotot av min far Kurt Nilsson.

Åkerlund & Rausing
Efter tändsticksfabriken övertogs lokalerna av Åkerlund & Rausing och många av tändsticksfabrikens arbetare fick fortsätta där. De tillverkade bland annat domuskassar och min fars uppgift var att sätta dit handtagen. Där jobbade han bara ett år innan den fabriken försvann.

Allack
Därefter följde ett par år på Allack som tillverkade balkongplåtar och räcken. I början packade han plåtar. Eftersom en arbetare hade slutat blev min far förflyttad till måleriet. Där var det svårt att hinna med och min far trivdes aldrig riktigt. Dessutom var det skiftjobb som störde sömnen. Mina föräldrar hade nu flyttat från Öknen (området som en gång låg mitt emot El-Center) och bodde numera i en modern lägenhet i Elgerum.

Industrifjädrar/Stece - "De var outbildade översittare"
Efter Allack fick min far jobb på Industrifjädrar/Stece. Där arbetade han från slutet av 1960-talet fram till omkring 1976. Och när Stece kommer på tal blir min far allvarlig.

- Stece var fruktansvärt. Där fick man sitta vid en maskin och bocka. Det förstörde armarna och var hemskt enformigt. Tidsstudiemän kom med klockor och tog tiden. Det var hutlöst dåligt betalt på ackorden.

Basarna var inte heller trevliga.

- De var outbildade översittare, 5-öresbasar som såg till att jag inte fick ut ordentligt med lön om jag inte klarade ackorden. Så skulle det aldrig få gå till idag, säger Kurt. (5-öresbasarna fick 5 öre mer i timmen för att räkna ut vad varje arbetare hade jobbat)

Även om Kurt hade trevliga arbetskamrater som Alvar och Mulle så slutade det hela med att min far sade upp sig i ren protest.

- På den tiden kunde man göra det, säger Kurt.

Steceåren bodde familjen huvudsakligen på Torget där hyran var låg.

- Ja, det var den låga hyran som gjorde att vi kunde åka till Italien två gånger. Inte lönen på Stece, säger Kurt.

Skyddade verkstan/Samhall

Kurt vid tiden på Samhall.

Till slut tog det hårda kroppsarbetet ut sin rätt och Kurt fick omkring 1977 börja på det som på den tiden kallades Skyddade verkstan, sedermera Samhall.

- Hjärtat hade krånglat och ryggen var helt slut, berättar Kurt.

Fabriken låg i den gamla tändsticksfabrikens lokaler där Hjulet ligger idag. Senare flyttade den till området där Munken ligger. Min far jobbade först vid slipmaskinen.

- Det fanns inget ordentligt utsug och man fick i sig mycket damm. Senare fick jag börja vid svetsen där jag trivdes bra, säger Kurt.

Pensionär
Efter drygt tio år fick min far sjukpension och därefter vanlig pension. Kurt bor idag på Hagagatan och lever ett stilla liv som pensionär.

Den här artikeln har handlat om arbete. Både min far och livet har fler nyanser, men det får jag återkomma till vid annat tillfälle.

Om faran med flexibilitet och uppbrottsfilosofi och vikten av att ha en genomtänkt arbetsfilosofi och människosyn

Uppbrottsfilosofin har skapat ny statarklass
För bara några årtionden sedan var det inte ovanligt att en människa jobbade på samma arbetsplats hela sitt liv, eller i alla fall inom samma yrke. För många var det något positivt som gav trygghet och en fast punkt i tillvaron. På senare år har det blivit allt vanligare att tala om den flexibla människan. Man förväntas vara beredd att byta jobb flera gånger, skola om sig och bryta upp från plats till plats (helst ska man byta maka/make några gånger också). Spetsar man till det skulle man kunna säga att vi har fått en ny statarklass i Sverige som aldrig får möjligheten att slå sig till ro på en plats. Om flexibilitetstanken drivs för långt tilltar rotlöshet och otrygghet. Människor blir slavar under arbetsmarknadens strukturer istället för fritt tänkande människor med egna val. Lägg därtill att man allt oftare förväntas vara inställsam och fullproppad med positivt tänkande på varje arbetsplats. Det som då skapas är osjälvständiga människor utan civilkurage.

Arbetsfilosofi
Därför är det i vår tid viktigare än någonsin att man har en genomtänkt arbetsfilosofi. För egen del har jag en grundprincip - var jag än jobbar och vad jag än jobbar med så är jag alltid medmänniska i första hand och yrkesmänniska i andra hand. Jag bryr mig inte ett dugg om det framstår som naivt, präktigt och lite smått moralistiskt. Arbetsgivare kan ofta tänka Du är här för att städa och inget annat eller Du är här för att sköta bokutlåningen och inget annat. Jag hoppas att min arbetsgivare ser det som en tillgång om jag avbryter arbetet och avbryter ett slagsmål, snackar med en ledsen elev eller hjälper en äldre människa i nöd tillrätta. Eller ses jag som en besvärlig jäkel?

Om vi driver "yrket-främst-linjen" till sin spets så inser man lätt hur farlig den är. Fångvaktarna i Auschwitz såg sig som fångvaktare i första hand. Om de hade sett sig främst som medmänniskor hade de kunnat få ett annat historiskt eftermäle.

Framtidens revolution - den lilla världens återkomst
Hela idén om ett objektivt från Gud eller naturen givet människovärde är ytterst hotad i vår tid. Människan är förminskad till flexibel arbetskraft, onyttig arbetslös, manipulerad konsument eller hopplöst sjuk som ska ha rätt att dö i förtid. Samtidigt visar undersökningar att det ungdomar mest längtar efter är ett vanligt familjeliv med barn, ett jobb och tryggt boende. Förr eller senare så kommer en reaktion på dagens uppbrottsfilosofi. Så kanske kommer framtidens revolution att innebära en återgång till den lilla världens traditionella värden för människans välbefinnande.

http://bloggkartan.se/registrera/15360/moensteraas