Bravader från Parkskolan II - När jag blev utskälld av rektor Söderberg

Stickan
Det måste ha varit under vårterminen i åttan 1982. Under två års tid hade vi haft en originell man i SO som hette Stig "Stickan" Eriksson. Han tillhörde den gamla stammen som kunde berätta och som gärna gjorde det också. Med dagens mått mätt var han pedagogiskt förtappad bortom all räddning. Men Stig förstod värdet av att leverera en levande berättelse för att illustrera något väsentligt.

Inspirerande berättelser
I stället för att bara säga att sveriges beredskap var i uselt skick när andra världskriget började, så fick vi en berättelse om hur han var med och målade stockar som lades ut i terrängen för att lura de tyska spaningsflygplanen att tro att det var soldater eller kanoner som var utplacerade längs de svenska stränderna. Stig kunde med lätthet berätta två timmar i rad. Det var både intresseväckande, lite bekvämt och väldigt inspirerande.

Lite egensinnig...men ändå...
Han hade förstås sina mindre goda sidor. Han var egensinnig, snål med betygen för att inte göra oss lättsinniga och pressade ibland dem som inte hade läshuvud lite väl hårt i de muntliga förhören. Men ändå...vi kunde inte tänka oss någon annan än Stig.

Brev till rektorn
Men så fick vi veta att Stig skulle sluta och att vi skulle få en ny lärare i nian. Jag gick i taket. Stickan skulle väck! Rektor, eller om han möjligtvis var studierektor, Söderberg stod som ansvarig. Genast skrev jag ett brev till rektor Söderberg där jag uttryckte min bestörtning över att Stickan skulle tvingas lämna oss och skolan. Jag minns inte exakt hur orden föll, men det är möjligt att jag antydde något om skolstrejk.

Rektor Söderberg skällde
Plötsligt, på lunchen samma dag som jag hade lagt brevet i rektorns postfack, kom Söderberg gåendes i hetsig takt och skrek så det ekade i hela Parkskolans elevhall – "Vem är J Nilsson? Var är han? Ta fram honom!". Jag klev fram och presenterade mig. Rektorn var knallröd i ansiktet, håret spretade åt alla håll och i näven hade han mitt brev. – Är det du som har skrivit det här, skrek han i hysterisk falsett. – Jo, det stämmer, sa jag. Sedan följde en lång utskällning där jag inte minns orden exakt, men det gick i alla fall ut på att jag inte skulle lägga mig i skolans tillsättning av lärare.

Jag svarade och rektorn vände på klacken och gick
När han väl hade slutat förklarade jag att det är min demokratiska rättighet att meddela rektorn mina synpunkter, men att det däremot inte kan förmodas ingå i rektorns befogenheter att både skälla ut, samt försöka tysta elever som nyttjar denna rätt. I alla fall var det ungefär så som orden föll. Rektorn tystnade och bara stirrade på mig som hade jag varit en varelse från yttre rymden, varpå han hastigt vände på klacken och gick tillbaka till sitt kontor. Tyst.

Ny träff med rektorn
Någon vecka senare var vi några elever från klassen som skulle träffa rektorn för att diskutera SO-läraren. När han fick se mig tog han mig i hand, log lite och sa "ja, vi har ju redan träffats".

En ny lärare
Stig lämnade oss, men vi fick en ny lärare som jag konstigt nog har glömt namnet på. Han var ironiskt nog minst lika bra som Stig och betydde väldigt mycket för mig sista året på högstadiet.

Tillägg 9/9: Han hette Leif Holgersson och lärde mig att det är viktigare att försöka förstå sammanhang än att kunna rabbla läroboken utantill.