Mina lärare på Parkskolan 1979-1982 - som jag minns dem

Högstadiet var tveklöst den värsta skolperioden. Det berodde i första hand på att plågoandarna gavs fritt utrymme för psykisk och fysisk misshandel. Skolan stod vid denna tid helt handfallen inför problemet. Särskilt vid fritt valt arbete kunde saker hända, då vuxennärvaron var ytterst sporadisk.

Men hur ska man då bedöma lärarinsatserna? Parkskolan hade en något udda lärarkår och någon större entusiasm lyckades de väl inte förmedla. Ändå kanske man bedömde dem för hårt i tonåren. Har tiden medfört en omvärdering? Jag tog mig en funderare. Om du vill kommentera inlägget, så kom ihåg att jag inte släpper igenom personangrepp.

Biologi - May-Stina Krohn: Tillbakadragen plikttrogen ganska snäll dam som nog inte hade det så lätt med klassens busar. Inga särskilda minnen, även om jag förmodar att man lärde sig något. Kärlekens mysterier ägnades klokt nog inte många minuter. ”Man träffar kvinna och då kan det om de älskar varandra bli barn eller inte. Ibland kan det bli barn även om man inte älskar varandra. Tänk på det och var rädda om varandra”. Ja, ungefär så.

Teckning – Allan Tarler: Gav mig en trea trots att jag var usel i teckning. Förutom ett oförtjänt betyg gav han mig komplex för mitt utseende. Inför hela klassen påpekade han nämligen att jag hade ett sällsynt smalt ansikte. Varför, min gode Tarler? Varför? Hade annars inga problem med honom, troligen pga min låga profil.

Tyska - Marianne Hagenström: Pratade bort det mesta av lektionerna om allt mellan himmel och jord. Ändå lärde vi oss mycket. Härlig människa som var svår att inte tycka om.

Matematik - Nils Erstsson: Klart godkänd. Inga särskilda minnen i övrigt.

Svenska, Engelska - Frank Daneskog: Var kanske inte så populär när det begav sig, men så här i efterhand framstår han som väldigt kunnig och närvarande. Han lyfte min dåliga engelska och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Syslöjd – Margareta Ador: Det gick många rykten om denna dam, men hon kunde nog sitt jobb egentligen. Jag var nog lite odisciplinerad i detta ämne, vilket nog kan förklara att det inte blev så positivt. Minns mest doften av hennes parfym och att jag fick göra om körkortsprovet på symaskin tre gånger.

Fysik, matematik - Freddy Brännström: Freddy och jag kom ihop oss en gång, men därefter var det inga som helst problem. Ganska så pedagogisk på fysiken som jag trots totalt ointresse klarade av.

Kemi – Olle Larsson: Kemi var ett av mina svagare ämnen, men Olle gjorde den rolig trots ångest inför det obegripliga atom- och monekylsnacket.

Träslöjd – Carl-Gunnar Wallentin: Han accepterade att träslöjd inte var min grej, men gjorde inte heller något för att lyfta mig. Hasse och jag spelade mest schack på träslöjden. När jag hade gjort fyra bokhyllor i rad tyckte väl Wallentin med rätta att jag var värd en tvåa i alla fall.

Gymnastik – Rolf Karlsson: Rolf var rättvis och vägde även in kämpainsatsen i betyget. Idrottsbiffarna trodde ibland att de kunde få höga betyg bara på resultat och sedan strunta i närvaron vid tråkiga motionspass. Roffe genomskådade det där och berömde oss miserabla medelmåttor för vår närvaro i ur och skur. Fixade en trea tack på trogen kämpainsats och tack vare att jag var bra på terränglöpning och orientering, samt satsade på högsta svårighetsgraden på redskapsgymnastiken – svårighetsgrad 5 gav mig poängen 2 eller 3 då jag genomfört mitt mer eller mindre misslyckade försök där jag i alla fall med viss nöd lyckades undvika att landa på huvudet. Jag kunde förstås ha gått på min rätta nivå – 1 – men då hade ju betyget aldrig kunnat bli mer än just en etta.

SO – Stig Eriksson: Kunde vara taskig mot studiesvaga elever, men en fantastisk berättare. De som nedvärderar berättandet i undervisningen skulle ha varit med.

SO- Leif Holgersson: Det fanns säkert olika åsikter, men jag tyckte han var suverän. Väckte intresset för historia och kunde uppmuntra. Lärde mig att det är meningslöst att bara lära sig utantill, utan att det blir intressant först när man sätter in något i sitt sammanhang. Leif gav intrycket att bry sig om eleverna.

Musik – Lars Hamnede: Brukade allt som oftast gå och äta lunch under våra musiklektioner, varvid ansvaret överläts till en av eleverna. Förstår inte att sådant kunde få förekomma. Synd, för Hamnede var duktig och jag kom bra överens med honom.

Brevet från Parkskolans lärare i sin helhet

Med anledning av skolpolitikern Patric Vadmans (C) uttalande om att lärarna vid Parkskolan är för hårda vid betygsättningen, så har lärarna vid Parkskolan skrivit ett brev till Barn- och utbildningsnämnden (för kännedom även till Göran Pettersson och Roland Åkesson). Jag publicerar här brevet, som är offentlig handling, i sin helhet. Kursiveringen har jag gjort. Läs även här.

Till Barn och utbildningsnämndens ledamöter
För kännedom: Kommunalrådet Roland Åkesson
Skolchef Göran Pettersson


Hej!

Med stor förvåning läste vi tidningen Östran torsdagen den 8 april samt Barometern lördagen den 10 april . I tidningarna deklarerar nämndens ordförande Patric Vadman att han tycker vi lärare är för hårda och sätter för låga betyg.

Till grund för all betygsättning finns kursplaner med betygskriterier som har sin grund i riktlinjer från Skolverket. Vi vill mot bakgrund av Patric Vadmans uttalande ha svar på följande frågor:

1.Är det nämndens uppfattning att vi inte ska följa de riktlinjer som gäller för landets övriga skolor gällande betygssättning?
2.Är det nämndens uppfattning att man som politiker ska lägga sig i betygsättningen av enskilda elever?
3.Är det nämndens uppfattning att personalen på Parkskolan har dåliga kunskaper i betygssättning och vad vill politikerna göra åt detta i så fall?

Naturligtvis så rättar vi oss efter politiskt fattade beslut och är det nämndens uppfattning att vi, för att snygga till statistiken, ska sätta godkänt eller väl godkänt på alla elever så gör vi naturligtvis det men då vill vi ha ett beslut i ryggen. Vill man istället ha en utveckling där eleverna bedöms på samma sätt som övriga landet och en utveckling där Mönsterås inte ska behöva skämmas för att ligga dåligt till, ja då kan ni istället satsa de resurser på skolan som faktiskt krävs.

Med vänliga hälsningar

Personalen på Parkskolan


Mönsterås 20100413


Min kommentar
Ett mycket bra formulerat brev som fokuserar på viktiga principiella frågor, samtidigt som det har en skarp udd. Visserligen är politiker på kommunal nivå inga proffs, men han har ju ändå hängt med några år och uttalanden av det här slaget är på en mycket hög klantnivå. Om en skolminister hade sagt detta hade statsministern tagit honom i örat och så hade han fått göra en pudel av det mer avancerade slaget. Vi får väl se vad som händer. Roland Åkesson vill förmodligen inte förknippas med den här historien, men givetvis agerar han nu bakom kulisserna. Centerpartiet kan bara hoppas på att historien är glömd när medborgarna röstar i september.

Bravader från Parkskolan II - När jag blev utskälld av rektor Söderberg

Stickan
Det måste ha varit under vårterminen i åttan 1982. Under två års tid hade vi haft en originell man i SO som hette Stig "Stickan" Eriksson. Han tillhörde den gamla stammen som kunde berätta och som gärna gjorde det också. Med dagens mått mätt var han pedagogiskt förtappad bortom all räddning. Men Stig förstod värdet av att leverera en levande berättelse för att illustrera något väsentligt.

Inspirerande berättelser
I stället för att bara säga att sveriges beredskap var i uselt skick när andra världskriget började, så fick vi en berättelse om hur han var med och målade stockar som lades ut i terrängen för att lura de tyska spaningsflygplanen att tro att det var soldater eller kanoner som var utplacerade längs de svenska stränderna. Stig kunde med lätthet berätta två timmar i rad. Det var både intresseväckande, lite bekvämt och väldigt inspirerande.

Lite egensinnig...men ändå...
Han hade förstås sina mindre goda sidor. Han var egensinnig, snål med betygen för att inte göra oss lättsinniga och pressade ibland dem som inte hade läshuvud lite väl hårt i de muntliga förhören. Men ändå...vi kunde inte tänka oss någon annan än Stig.

Brev till rektorn
Men så fick vi veta att Stig skulle sluta och att vi skulle få en ny lärare i nian. Jag gick i taket. Stickan skulle väck! Rektor, eller om han möjligtvis var studierektor, Söderberg stod som ansvarig. Genast skrev jag ett brev till rektor Söderberg där jag uttryckte min bestörtning över att Stickan skulle tvingas lämna oss och skolan. Jag minns inte exakt hur orden föll, men det är möjligt att jag antydde något om skolstrejk.

Rektor Söderberg skällde
Plötsligt, på lunchen samma dag som jag hade lagt brevet i rektorns postfack, kom Söderberg gåendes i hetsig takt och skrek så det ekade i hela Parkskolans elevhall – "Vem är J Nilsson? Var är han? Ta fram honom!". Jag klev fram och presenterade mig. Rektorn var knallröd i ansiktet, håret spretade åt alla håll och i näven hade han mitt brev. – Är det du som har skrivit det här, skrek han i hysterisk falsett. – Jo, det stämmer, sa jag. Sedan följde en lång utskällning där jag inte minns orden exakt, men det gick i alla fall ut på att jag inte skulle lägga mig i skolans tillsättning av lärare.

Jag svarade och rektorn vände på klacken och gick
När han väl hade slutat förklarade jag att det är min demokratiska rättighet att meddela rektorn mina synpunkter, men att det däremot inte kan förmodas ingå i rektorns befogenheter att både skälla ut, samt försöka tysta elever som nyttjar denna rätt. I alla fall var det ungefär så som orden föll. Rektorn tystnade och bara stirrade på mig som hade jag varit en varelse från yttre rymden, varpå han hastigt vände på klacken och gick tillbaka till sitt kontor. Tyst.

Ny träff med rektorn
Någon vecka senare var vi några elever från klassen som skulle träffa rektorn för att diskutera SO-läraren. När han fick se mig tog han mig i hand, log lite och sa "ja, vi har ju redan träffats".

En ny lärare
Stig lämnade oss, men vi fick en ny lärare som jag konstigt nog har glömt namnet på. Han var ironiskt nog minst lika bra som Stig och betydde väldigt mycket för mig sista året på högstadiet.

Tillägg 9/9: Han hette Leif Holgersson och lärde mig att det är viktigare att försöka förstå sammanhang än att kunna rabbla läroboken utantill.

Bravader från Parkskolan - när jag läxade upp klassföreståndaren

Klassföreståndare Freddy
Min klassföreståndare på Parkskolan hette Freddy. Han var faktiskt en av de vettigare jag råkade ut för under de tre år jag tvingades gå på den minst sagt kufiska och lustiga skolan vid 1980-talets början - jordnära och trygg och lugn så länge man inte retade honom.

Han torgförde sina åsikter om Pingstvänner inför klassen
Men han hade en olustig vana som jag till slut inte kunde stå ut med, utan lät gå till en offentlig uppgörelse. Freddy tålde inte Pingstvänner. Han tyckte dom var märkvärdiga hycklare. Det hade han förstås rätt att tycka, och jag kan till och med förstå hur han hade nått fram till den ståndpunkten. Problemet var att han ofta och med emfas framförde denna åsikt till hela klassen så fort tillfälle gavs, och det gavs ofta.

Jag skämdes
Så där satt jag, tillika med min föräldrar medlem i Pingstkyrkan, och fick skämmas var och varannan lektion. Nu visste ju inte Freddy att jag var medlem där, men det var förstås ändå ytterst olämpligt att slänga ur sig sådant inför en klass. Eftersom Pingstkyrkan då hade 100 000 medlemmar i Sverige, så borde han som den matematiker han var ha förstått att det fanns en viss statistisk chans att någon i klassen var Pingstvän. Och hur eller hur så är det inte lärarens uppgift att sprida fördomar om en folkrörelse.

Jag läxade upp klassföreståndaren inför hela klassen
En dag fick jag nog och tog min revansch. Inför hela klassen ställde jag mig upp och förklarade för Freddy att jag varken fann det lämpligt eller nöjsamt att han gjorde narr av min religiösa hemvisst. Freddy tappade hakan, och klassen började förunderligt nog applådera mitt tilltag. Freddy bad om ursäkt och förde aldrig mer Pingstvännerna på tal. Därefter kom Freddy och jag väldigt bra överens, och han skall ändå ha en eloge för att han aldrig försökte hämnas på mig.

Varför valde jag offentligheten? Kunde jag inte ha sökt upp honom på lärarrummet? Nej, han hade själv valt klassrummet som forum för sina åsikter; därför valde jag samma forum.

Kommande Parkskoleminnen:
- När jag blev utskälld av rektor Söderberg och skällde tillbaka.

- Fritt valt arbete - när djävlarna tog chansen.