Ångaren Kattegats förlisning 1913

Driven in i Falsterbobukten, kan ej klara land, maskinskylightet inslaget, måste länsa rätt i land, vattnet stiger under pannorna, kan ej hålla läns. Gud med oss! Edvall.

En fasansfull snöstorm
Det var fredagen den 31 januari 1913. Ångaren Kattegat hade lämnat Königsberg i Norge med spannmål i lasten och var på väg hem till Sverige igen. Besättningsmännen såg fram emot att snart få träffa sina familjer, men först skulle man ta sig i hamn och lossa lasten. Fast det som till en början såg ut som en rutinresa, förvandlades snart till en mardröm. När fartyget nådde Sveriges sydkust möttes man av en fasansfull snöstorm som höll hela Östersjön i skräck. Det 40 år gamla fartyget, tillhörigt rederiet Werkebäcks Ångfartygs AB, kämpade tappert i vågorna och den bitande snöyran som medförde att man såg inte ens 50 meter framför sig.

Den fullastade ångaren Kattegat hamnade mitt i en snöstorm den 31 januari 1913. (originalfotot finns på Sjöhistoriska museet).

Fartyget förliste

Snart blev den rasande stormen fartyget och dess besättning övermäktig. Vågorna bröt sönder den lilla överbyggnaden och vattnet rusade ner i maskinrummet. Fartyget sjönk i Kämpingebukten (bukten öster om Falsterbobukten) mellan Trelleborg och Falster, 400 meter från land.

Kattegat förliste i Kämpingebukten mellan Falster och Trelleborg.

 

För tungt lastad?
Ombord fanns 12 besättningsmän, varav två från Mönsterås – den 28-åriga kaptenen Arvid Edvall och den ett år yngre styrmannen Gotthard Engström. Innan fartyget förliste hann kapten Edvall skriva raderna ovan som sedan återfanns i en skål inbäddad i en ilandfluten plåtboj.

Ångaren var tungt lastad med råg. Kanske för tungt. Det var vanligt att rederierna medvetet lastade fartygen tyngre än vad som var lämpligt och ibland kallades fartyg av det här slaget för flytande likkistor. Bara några månader tidigare hade ångaren Ruben från samma rederi gått under med en spannmålslast i storm.

Edvalls dramatiska rader låter oss förstå att fartyget hade fördärvats av överbrytande sjö. Efter att överbyggnaden förstörts hade vattnet uppenbarligen rusat rätt ner i maskinrummet. I en kritisk artikel i lokalpressen (OT)undertecknad ”Befälhavare” tre månader efter förlisningen, så förmodas att fartyget var överlastat. Artikelförfattaren hade undersökt hur stor last ångaren brukade lossa i Malmö 1912 och i början av 1913 och fann att fartyget lossade 170 ton mer än då hon var ny.

Rederierna var ofta motståndare till striktare riktlinjer vid lastning. Men konsekvenserna av överlastade fartyg i stormar kunde förstås bli förödande.

Alla drunknade

Alla i besättningen drunknade. På lördagen upptäcktes en upp och nedvänd livbåt infrusen i isen långt ute till sjöss. Kort därefter hittades en man ilandfluten vid Stavsten. Det visade sig vara Gotthard Engström som med järnväg fördes till Mönsterås där han omedelbart fördes till kyrkogårdens gravkapell. Vid begravningen svajade många sjömansflaggor på halv stång och uppslutningen var stor från bygdens folk. Styrman Gotthard Engström var son till mästerlotsen Edvard Engström och hans maka Emelie i Mönsterås.

Ganska snart hittades fem besättningsmän i packisen. Även kapten Edvall återfanns sedermera, men inte förrän i maj då hans kropp flöt i land utanför Skanör. Ansiktet var förstört till oigenkännlighet, men han kändes igen på sitt ljusa hår och tatueringarna. I en ficka återfann man också hans klocka med bokstäverna A.E. och inskriften: ”premie i kaptensgraden den 22/5 1905.”

Hårt prövad familj

Familjen Edvall var hårt prövad. Hösten 1912 hade föräldrarna, tulluppsyningsman August Edvall och hustrun Louis, förlorat två söner - Anker Edvall som avled av sjukdom 12 september och därefter kapten Albert Edvall som omkom vid den tidigare nämnda ångaren Rubens förlisning den 2 oktober (Albert hade bara varit gift 6 veckor när han omkom och efterlämnade änkan Kerstin Thegerström.) Under hösten och vintern hade uppsyningsman Edvall dessutom förlorat sin åldrige far och styvmor. Och nu var det alltså sonen Arvid som hade förolyckats. Särskilt anmärkningsvärt är att två bröder inom fyra månader drunknade vid förlisningar av ångfartyg tillhöriga samma rederi.

Ångaren Kattegats förlisning har också behandlats i Tjustbygden 1998 av Sven Kjellgren. Just denna årgång saknades tyvärr i bokhyllan, varför jag inte har kunnat undersöka vad där står. Om jag hittar den så kanske det blir ett kompletterande inlägg framöver. Tack till Per Hedberg som gjorde mig uppmärksam på ångaren Kattegats förlisning.

Den drunknade besättningen på Kattegat. Den sittande mannen längst till höger skall vara styrman Gotthard Engström. Kapten Edvall var inte med på detta foto.



Bilder på kapten Edvall och styrman Engström i lokalpressen.

 

Tidningsklippen återfinns i Stranda Hembygdsförenings arkiv.

Intressant sjömansliv skildras i ny bok

Roland Flemk har gett ut en bok om sitt liv på haven.

Tendenser

Roland Flemks nya bok om sitt liv som sjöman hade förmodligen inte kommit ut för 30 år sedan. Men idag blir det allt vanligare att den som har något att berätta går förbi de stora förlagen och ger ut boken på eget initiativ. Lägg därtill att böcker med historiska teman under flera år  har varit en framgångsrik genre. Den lokalhistoriska avdelningen är inte lika lukrativ, men även där har det skett en markant ökning; men där handlar det mer om kulturberikande hobbyprojekt än kioskvältare. Det sägs också att romanen är på tillbakagång, samtidigt som självbiografier och andra berättelser med sanningsanspråk går framåt. Personligen beklagar jag romanens tillbakagång, men kanske finns det i vår tid ett behov av verklighetsförankring och sammanhang som kan förklara de andra genrernas framgångar. En variant som upphäver gränslinjen mellan fiktion och vetenskap och som verkar bli allt vanligare är den historiska romanen som i grunden bygger på källstudier, något som jag känner mig splittrad till.

Flera böcker med mönsteråsanknytning
De senaste åren har det kommit flera böcker/publikationer med Mönsteråsanknytning – exempelvis Harry Netzells ”Då brister själen ut…En bok om Carl Boberg”, en bok om Kronobäcks hospital- och klosterhistoria, Björn Edmans bok om Mönsterås-Åseda järnväg  och så undertecknads bok ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås” med fristående artiklar om Mönsterås historia.

Från fiskebåt till fartygsbrygga

Idag vill jag lyfta fram en bok som kom ut ett par månader efter min – ”Från fiskebåt till fartygsbrygga” (Zamba Studio AB) av Roland Flemk, idag bosatt i Mönsterås. Roland är kanske inte helt obekant för många då han tidigare har gett ut både dikter och skivor.  I den nya boken får vi följa Roland från liten grabb på små fiskebåtar till det vuxna yrkeslivet som matros, styrman, befälhavare och sedermera lots.

Vardagsbetraktelser och dramatik
Rolands berättelser täcker en period av närmare 70 år. Det är ju inte alla förunnat att ha fått resa runt hela jorden på fartyg och boken varvar fint vardagsbetraktelser med dramatiska berättelser och initierade inblickar från yrkeslivet. Ibland anar man en viss spänning mellan familjelivet och de långa resorna som ofta krävde frånvaro från hemmet under flera månader. Överhuvudtaget är det intressant att notera att det fanns en tid när sjömanslivet var ett alternativ för många unga män – och dessutom ett område där man kunde göra karriär.

Yrkessjälvbiografi

Boken handlar egentligen inte om Mönsterås historia, även om både Oknö och Mönsterås omnämns, utan är mer att betrakta som en slags yrkessjälvbiografi där också sjömans- och lotslivet ställs i historisk belysning.

Minnet
Boken väcker frågor om minnets logik. Varför har författaren valt just dessa avsnitt av sitt yrkesliv? Vilka har valts bort? Är minnet något givet som bara kan plockas fram eller något som måste konstrueras?

Lättläst med bilder
För det mesta är det lättläst, även om det emellanåt används termer som en landkrabba som undertecknad inte begriper. Boken, som varmt rekommenderas, är generöst berikad med fotografier.

Far och son försvann i djupet när skonaren Christian av Mönsterås sjönk i stormen 1907

Christian av Mönsterås sjönk under en storm 1907. Med i djupet följde hela besättningen, bland andra en far och hans son från Nynäs utanför Mönsterås.

Havet tog far och son
Sjömanslivet var på segelfartygens tid fullt av faror. Jag vet inte om familjen hemma vande sig och kanske invaggades i en falsk säkerhet. Man hade ju mött far så många gånger förut efter lyckade färder. Det här är en historia om en far och son som inte kom hem, och kanske i lika hög grad en berättelse om de efterlevande som blev ensamma kvar. Historien nedan är berättad av sjökapten Albert och hans hustru Amandas barnbarn Hjördis Gillisson som nu bor på Oknö.

"Skonaren Christian av Mönsterås sjönk i en storm utanför Bergkvara kring midsommar 1907. Den ägdes av Albert Pettersson vid Nynäs utanför Mönsterås. Huset som han och hans fru Amanda bodde i finns fortfarande kvar på Nynäs. På tomten har nu läkaren Conny Pettersson byggt ett nytt hus, men den gamla Kaptensstugan finns kvar. Där bodde Amanda Petterssons dotter Elsa kvar till sin död 1990. I huset fanns varken vatten eller el.

Skonaren köptes av Albert 1895 och seglade med trävaror från Mönsterås till Tyskland och Danmark. När skonaren var hemma ankrade man upp på redden och rodde hem till kaptensstugan i livbåten. Familjen stod på land och barnen sjöng ” Christian tyrann kommer aldrig fram med fyra man i båten rodde gubben iland”.

På seglatsen 1907 var det 5 besättningsmän från Mönsterås, bl.a. Alberts son Sture. Alla omkom vid förlisningen. Hemma väntade frun Amanda och 4 barn - tre flickor och en pojke.

Två av flickorna skulle ha följt med på nästa resa. De hade köpt rött klänningstyg som de skulle sy nya klänningar till resan. De fick nu byta tyget mot svart. Amanda bodde sedan kvar i stugan med sina barn. För att klara ekonomin hyrde hon ut ett rum till övervintrande sjömän som låg infrusna i Mönsterås över vintern. Hon fick sedan ytterligare två barn. Det måste ha varit trångt i stugan som bara hade två rum och kök.”

Varmt tack till Hjördis som delgav mig denna berättelse.

En annan man som drunknade under denna färd var Carl Gustav Carlsson från Oknö, bror till den berömda Oknökvinnan Karolina som påstås ha sovit i 32 år.

Skonerten Jennys öden

Jenny av Mönsterås
Det ringde en man från Sandhammarens Fyrplats och undrade vad jag kände till om skonerten Jenny av Mönsterås. Enligt en lokaltidning från 1800-talet så skulle Jenny ha strandat och blivit skeppsvrak vid Sandhammaren i maj 1862. Jag lovade att undersöka saken och hittade en notis om att Mönsterås starke man på 1800-talet – köpmannen, skeppsredaren, politikern m.m. Johan Ludvig Rosén – hade låtit bygga en skonert Jenny 1863; alltså ett år efter den påstådda strandningen. Hur gick detta ihop?

Strandad i maj 1862
Jag gjorde vissa efterforskningar i Kungliga Bibliotekets Digitaliserade svenska dagstidningar och hittade en spännande notis i Post- och Inrikes tidningar den 23 maj 1862. Där berättas om en svår dimma utanför Sandhammaren natten mellan den 14 och 15 maj varvid fyra fartyg strandade. Ett av fartygen var Jenny från Mönsterås med B. Ahlqvist som kapten.


Notisen i Post- och Inrikes Tidningar 1862.

Försvunnen i november 1864
Jag letade vidare och fann en annan notis i tidningen Kalmar från 12 november 1864 som berättade om en storm den 5 november då skonerten Jenny av Mönsterås hade drivit till sjöss vid Grimskär utan att ha blivit återfunnen.


Notisen i tidningen Kalmar 1864.

En skonert Jenny uppges alltså ha blivit skeppsvrak 1862. En skonert Jenny sägs ha drivit iväg 1864. Hade skonerten Jenny klarat strandningen 1862 eller fanns det två Jenny av Mönsterås?

Jenny av Mönsterås (I)
Svaret fann jag i en artikel om Johan Ludvig Rosén som publicerades i Stranda 1997-1998. Där framgår att skonerten Jenny byggdes 1851 på Björnö av skeppsbyggmästaren Olof Svensson och att fartyget först fick namnet Björn. Johan Ludvig Rosén förvärvade skeppet samma år och bad att få namnet ändrat till Jenny (efter äldsta dotterns namn), vilket godkändes. Fribrevet återställdes den 4 juli 1862 med uppgift att fartyget hade förolyckats. Dessa uppgifter stämmer väl med att skeppet blev skeppsvrak vid Sandhammaren i maj 1862.

Jenny av Mönsterås (II)
Rosén var dock inte sämre smålänning än att han 1863 lät bygga en ny skonert med samma namn - Jenny (II) på Nynäs skeppsvarv utanför Mönsterås med Samuel Nilsson som byggmästare. Befälhavare blev först B.A. Ahlqvist, som även hade varit kapten på den förolyckade Jenny (I). Han blev senare ersatt av G.O. Bergström.

1868 såldes Jenny till ett rederi i Sölvesborg. Fartyget hade alltså återfunnits efter försvinnandet 1864. 1880 fick fartyget sin siste ägare – handlanden Elof Magnusson i Pukavik. Natten mellan den 22 och 23 juli 1890 grundstötte hon på Gisselöre strand efter att ha sökt lä för storm och dimma. Därmed blev hon vrak och såld för upphuggning.

Faror och oro
Bakom de korthuggna tidningsnotiserna anar man ett dramatiskt sjömansliv med många faror som stormar och dimma. Det kunde säkert gå flera veckor innan anhöriga i hemmahamnen fick besked huruvida maken eller fadern befann sig i säkerhet eller hade förolyckats. Den oron kan man bara ana.

En blomstringstid för Mönsterås
Fartygen vittnar också om en blomstringstid för Mönsterås på 1800-talet då entreprenörer som Johan Ludvig Rosén kunde använda kommunalpolitk för att anlägga hamnen, samtidigt som han skapade sig en egen handelsflotta med hjälp av lokala skeppsvarv och tjänade stora pengar på trähandeln. Men lätt fånget var också lätt förgånget, vilket även Rosén fick känna på vid en stor konkurs på 1880-talet.

Kung Valdemars segelled gick förbi Vållö

En del av Kung Valdemars segelled gick förbi Vållö utanför Mönsterås. Klicka för större format.
















Vållö nämns i medeltida segelled
I Kung Valdemars jordebok från 1200-talet finns den äldsta bevarade beskrivningen av en färdrutt utmed Östersjön. I modern tid har den fått beteckningen Kung Valdemars segelled, efter den danske kungen Valdemar Sejr. I segelledens första del nämns Vållö strax utanför Mönsterås. Eventuellt var de olika färdsträckornas start- och slutpunkter lotsstationer. Texten är på latin men ortsnamnen har gammelnordisk stavning. Nedan en översättning av de första sträckorna:

Från utlengi (Utlängan) till calmare (Kalmar) X ukæsio (10 veckosjöar=40 sjömil). Därifrån till skægge nes (Skäggenäs) II. Därifrån till waldø (Vållö) IV och om man vill följa kusten kan man gå från waldø till runø. Distansen från waldø är I ukæsio.
(Veckosjö = ett gammalt nordiskt mått som angav den distans ett roddarlag klarade innan avlösning eller vila och motsvarade ungefär fyra sjömil.)

Inomskärs
Det man kan notera är att segelleden gick inomskärs, kanske för att dra nytta av sjöbrisen. Men man får också förmoda att fartygen kunde få problem ute på öppet hav. Det var först på 1300-talet och med bättre fartyg som man mer frekvent började segla utomskärs, även om Valdemarsleden även fortsättningsvis användes för handel utmed kusten.


Så här kunde ett skepp se ut från 1200-talet. Vikingaskeppens styråra har ersatts av stävroder. Se även här.

Läs gärna följande intressanta uppsats.

Mönsterås och sjöfarten II - hamnbilder (tillägg med Mönsterås äldsta foto)

Kanske äldsta fotot från Mönsterås från omkring 1870. Observera att hamnen inte var anlagd.

I min serie om sjöfarten i Mönsterås visar jag idag några bilder från hamnen. Bilderna är närmast att betrakta som komplement till artikeln "När hav blev hamn i Mönsterås" från den 19 augusti. Med tacksamhet till dem som en gång tog bilderna. Det som särskilt slår mig är hur viktig trävaruhandeln verkar ha varit. Innan vi börjar kan vi bara påminna oss hur landlinjen gick 1748 och i allt väsentligt fram till andra halvan av 1800-talet. Alla bilder blir större om man klickar på dem.


Karta från 1748. Dagens landlinje markerad med rödpenna.


Teckning från 1863. Till vänster Kuggås. Båtarna ligger ungefär där gamla sågområdet och dagens hyreshus ligger i hamnområdet.


1870-talet. Man har kommit en bit med att skapa hamnen.


1880-tal. Kopparslagarviken kvar.


Ungefär från samma position som ovan. Man ser mudderbryggorna och arbetet med att göra land av hav.


Båt anländer på 1890-talet.


1890-talet.


1890-talet.


Foto från Kuggås, 1890-tal. Notera Vita Kråkerum i bakgrunden.


Apoteksgatan mot hamnen. Man verkar inte ha kommit så långt med anläggningen än. Okänt år.


1890-tal, vinter.


1900-talets början.


Foto från Kuggås. Okänt år.


Okänt år.


1903.


1920-tal.


1921.


1924.


1924 eller 1925.


1929.




1980-tal. I hamnen syns båten GA Skytte.

Mönsterås och sjöfarten I - lästips

Galeasen Ydun som Stranda härads Hembygdsförening fick 1963 av arkitekt L.E. Magnusson. Båten stod många år vid fiskemuseet på Nynäs, men jag tror den ruttnade sönder för en tio-tjugo år sedan. Ydun var ett segelfartyg som gick i handelstrafik på Östersjökusten vid 1900-talets början. Hon var den sista av de segelfartyg som tidigare hört hemma i Mönsterås. Ydun byggdes i Barth 1897 och var 19 meter lång och 5,5 meter i bredd.

Båten vid Nynäs
När jag var barn brukade min mor alltid cykla med mig till karusellekplatsen vid Nynäs under vår och sommar. Utmed vägen till Nynäs låg ett gammalt fartyg, Ydun, som alltid fascinerade mig. Ibland stannade vi till där och jag fick fantisera om exotiska färder till fjärran land. Mer båtmänniska än så blev jag aldrig. Trots Mönsterås närhet till havet förblev jag en landkrabba som inte kan skilja på styrbord och babord. Därför har sjöfarten också varit ett försummat tema på bloggen.

Sjöfartens historia
Med anledning därav kommer jag framöver att försöka presentera olika aspekter av sjöfartens historia i vår bygd, även om jag tillstår att jag inte behärskar ämnet.

I en kustbygd som Mönsterås har förstås sjöfarten spelat en stor roll - i äldre tider för handel och fiske (och ibland sjöröveri) och i modern tid för fritid och resor. Mönsterås med omnejd har också varit en bygd där man byggt många slags båtar genom historien.

Lästips
Jag börjar med att lista böcker och artiklar som kan vara intressanta för Mönsteråsbygdens vidkommande, för att framöver skriva mer konkreta artiklar.

I tidskriften Stranda
Ivar Modeér, Det gamla fisket i Mönsteråsviken, 1928.

Ivar Modeér, Ett småländskt fiskelag och dess organisation, 1931.

Ivar Modeér, Sjöbodar och sjöbodsgårdar i Stranda härad, 1934-35. Del II, 1936.

Ivar Modeér, Gamla båtleder i Mönsterås socken, 1937.

Manne Hofrén, Timmernabben. Några anteckningar om sjöfolk och skeppsbygge i Ålem, 1939.

Olof Hasslöf, Båtar och båtbyggeri vid Kalmarsund, 1953-54.

Carl Ekman, Drakenäs skeppsgård, I, 1955-56. Del II, 1959.

Anton Sjöberg, Galeasen Ydun, 1962-64.

Anton Sjöberg, Lotsplatsen vid Timmernabben, 1965-68.

Anton Sjöberg, Den gamla fyren Dämman, 1976-77.

Ingemar Lönnbom, Ortnamn och fiske i Strandaskärgården, 1976-77.

Anton Sjöberg, Holmar, grund och notvarpsnamn i Mönsteråsviken, 1980-82.

Carl-Olof Cederlund, Marinarkeologin i Stranda – om spåren efter en mångsidig maritim kultur, 1985-86.

Anton Sjöberg, Hamnanläggning och sjöfart i Mönsterås, 1989-90.

Anton Sjöberg, Kuggås udde, 1991-92.

Thure Räfsgård, Båtsmän i Mönsterås, 1993-94.

Bernt Åhlund, Skeppsbyggen i 1700-talets Mönsterås, 2001-2002.

Göran Magnusson, MSK – Mönsterås Segelklubb, 2003-2004.

Carl Bertil Oknemark – Att segla efter regn – Episoder på tankfartyg under 1980-talet, 2005-2006.


En bok om Mönsterås, 1966
sid 397-401. 415-420.


Övrigt

Rudolf Thunander, Skytten och Draken – sjörövare på Östersjön, 1994.

Kung Valdemars segelled

Anton Sjöberg, Briggen Svea av Timmernabben, 1972.

Anton Sjöberg, Några segelfartyg från Timmernabben, 1974.

Anton Sjöberg, Samtal med gammalt sjöfolk från Timmernabben och Mönsterås samt historiska skildringar och utdrag ur gamla räkenskapsböcker. Del 1 o 2, 1991.

Anton Sjöberg, Skonerten Ida av Timmernabben.

Anton Sjöberg, Skonertskeppet Tärnan av Timmernabben, 1973.


Mönsterås Hembygdsgård
Utställning.