Politiker och andra
beslutsfattare borde älska den öppna debatten och det kritiska ifrågasättandet.
Debatt är härligt uppfriskande. En
granskande demokrati är en förutsättning för klok utveckling. I stället blir
beslutsfattarna irriterade. Varnande röster – som har rätt eller fel – är
nödvändiga i en fungerande demokrati. Ifrågasättandet i sig tvingar fram en
argumentation som klär av idéer och beslut deras färgglada paketering.
Jag blir
så trött på den torftiga argumentationsteknik som innebär att man med ett
vulgärt trick försöker trycka in motståndaren i ett påstått fack. Man antyder
att den som är kritisk till en idé också är bakåtsträvare. Den som inte gillar
befängda tankar och beslut från maktens män (nästan alltid) och kvinnor
(ibland) är mot utveckling. När man väl hävdat det, så tror man att man även
har avrättat motståndarens argument. Det var Stalins favoritmetod, men han dog
1953 och hans trick borde också gjort det.
Den sympatiskt osmidige Tomas har gjort en helt korrekt iakttagelse och analys. I
många kommuner och föreningar gäller ju att man gärna får diskutera, men det skall ske internt
bakom stängda dörrar, så att man sedan kan visa en enad front utåt – med vissa
kusliga likheter med värsta sortens kommunistpartikongress i Moskva 1973. Jag har mött det i många olika sammanhang, men bara i Sverige och diktaturer. Man orkar av någon anledning inte med olika åsikter och insikter., utan tar till maktspråk eller utfrysning av den avvikande. Personligen
är jag helt övertygad om att fri öppen debatt är av största vikt för en orts eller förenings
utveckling. Då vägs olika alternativ mot varandra och argumenten slipas.
Dessutom finns det en viktig demokratisk markering med att föra debatten öppet
och offentligt. Öppenhet och genomlysning borde vara A och O i varje kommuns
och förenings arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar