Slutsatser av en utbildningsdag

Min fru har varit på utbildningsdag om autism och asperger. Här har alltså Mönsterås kommun under alla år försökt få det till att det är jag som är en jobbig och besvärlig förälder. Skolchefen har t.o.m. försökt stoppa mig från att skriva till lärare om min dotters skolsituation, vilket han givetvis inte hade mycket för. 

Men så fort man träffar andra i samma sits så visar det sig att nästan alla föräldrar tvingas agera exakt som jag. Man får ligga på, vara rak och bestämd och förbannad.  Inkompetensen i skolorna är skrämmande. I själva verket har jag varit för snäll och mjäkig. Borde ha gjort fler anmälningar. Blivit förbannad oftare för att markera allvaret. Men man har det där snälla i sig och så den där känslan att det är så jävla synd om lärarna nu för tiden så man ska ha dåligt samvete.

Skolorna vill att man ska känna sig precis så där ensam och udda i sin kamp för sina barn. Att man bara är en av alla de där bortskämda som får lärare att vilja byta yrke. Därför är det så viktigt att ibland se att vi är många som får kämpa samma kamp.

Vi har kämpat i nio år nu. Så inte är det konstigt om såväl tålamod som krafter tryter. När min dotter har tagit sig igenom dom här nio åren med hedern och ryggraden rak ska jag sammanfatta dessa år i en bok där hon anonymiseras. Jo då, den ska bli nyanserad. Det finns enstaka lärare som har försökt och delvis lyckats. Men de är få. Skrämmande få. I grund och botten handlar det förstås om kommunens ambitionsnivå för de barn som inte går mitt på vägen, just för att de inte kan gå där.

Skolan säger ofta. "Jo, men hon har ju bra betyg i de flesta ämnen", precis som om det vore en måttstock för hur skolan har lyckats med sitt uppdrag. Bra betyg i detta fall beror i första hand på egen begåvning och föräldrars stöd. Så bra betyg trots allt i så fall.