Det finns människor som inte tycker om att jag skriver om Stranda hembygdsförening. Självklart står det var och en fritt att ha vilka åsikter de vill. Det finns också många som har god inblick i de problem som finns i föreningen. Och det problemet heter definitivt inte Jonny Nilsson. Inte heller består problemet av de andra medlemmarna som sett vad som pågår.
Anledningen till mitt engagemang är två. Dels är jag engagerad i lokalhistoria och jag tror tyvärr att det sätt som föreningen nu sköts på allvarligt skadar verksamheten på sikt. Dels har ett antal människor behandlats illa under åren så det är också ett konkret arbetsmiljöproblem. Alltså inte någon privat vendetta från min sida.
Vad beror då problemen på djupast sett. Som jag ser det finns det två grundläggande problem.
Revirtänkande
1. Ett långt utbrett revirtänkande där vissa i ledningen växt ihop med föreningen och sina ansvarsområden så att de inte förstår att de är utbytbara, utan istället blir obenägna att låta andra få vara med. Man är så rädd om just det man själv jobbar med att människor utifrån ibland betraktas som hot.
Jag märkte direkt när jag kom dit 2010 att det hos några, inte alla, fanns en skepsis mot mig då jag kom från den akademiska världen och hade en del idéer. I ett brev jag fick från en i ledningen för några år sedan stod något i stil med att "Du kom utifrån och hade åsikter så det förstår du väl att du som ny...."
Detta har flera märkt. Några som jobbat där ideellt tidigare har helt enkelt slutat då de inte fått gehör för någonting. En sa till mig: "Man tröttnar när man hela tiden kör huvudet i väggen". Och de som gjorde något fick långt ifrån alltid det tack de hade förtjänat. Det har gått så långt att en del inte ens blir inbjudna när det hålls möten, trots att de är med i aktuell arbetskommitté.
När jag jobbade där så blev jag snabbt ansiktet utåt. Skolklasser ringde och sa att de ville ha just mig som guide när de kom dit. På äldreboendena var det mycket uppskattat när jag kom dit och höll föredrag och visade bilder. Jag skrev artiklar och även en bok åt föreningen. Skyltarna i hamnområdet har jag författat till 90%. När jag började hålla föredrag blev det överfulla lokaler varje gång. En kväll fick vi köra en extraföreställning. Ibland repriser. Någon stackare hade kört från Karlskrona, men fick inte plats. Ofta fick 15-20 personer vända vid dörren. Historieintresset var på topp. Kalla det gärna skryt, men det är exakt så det var.
Jag samarbetade bra med några i styrelsen kring dessa evenemang. Men det fanns också dom som tydligen tyckte att det gick lite för bra, som inte kunde tåla att jag blev den person som många utifrån mötte. Vem trodde jag att jag var?
Alla i styrelsen hade inte utpräglat revirtänkande, men de gjorde inget för att få stopp på det. Därmed är de lika involverade i den kulturen.
2. Människor behandlades illa. Det började långt innan jag kom dit. Redan i början av 2000-talet var det arbetsmiljöproblem där. En kvinna som var anställd via arbetsförmedlingen utsattes för rena utfrysningen. Hon brukade som exempel hänga sina ytterkläder i det varma köket. En i styrelsen flyttade då hennes jacka ut i den kalla farstun. När jag började där så var två personer som hund och katt just pga att de trätte om vem som skulle göra vad.
Under min tid såg jag flera av mina kollegor fara illa. En grabb fick höra följande: "Se där på dom arbetarna", sa styrelseledamoten och pekade på några inhyrda arbetare. "Dom kan arbeta." Underförstått att han inte kunde det. Och då var den här killen väldigt duktig och lojal. Flera av de anställda fick ta emot gnäll och skäll av arbetsledare. Det var ofta återkommande konflikter.
Jag råkade mest ut för två i styrelsen. En som frös ut mig relativt tidigt och stoppade effektivt mitt engagemang. Den andre skällde mer på mig. Ena dan kunde han vara snäll, nästa hade han hittat något att skälla på. Han hade ju sin utbildning på ett helt annat område, men försökte ändå tala om hur jag skulle göra mitt jobb. Jag skulle hellre jobba snabbt och slarvigt än långsamt och noga, fick jag bland annat veta. Ja, jag fick alltid ångest när jag hörde hans steg i trappan. Man visste inte vilket humör han var på den dagen. För i grund och botten var det en humörfråga. En av de vettiga i styrelsen som nu inte är med där längre sa till mig: "Han borde inte ha med folk att göra". Så långt vill jag inte gå, men han kom i konflikt med nästan alla anställda.
Situationen var alltså sådan att de utanför styrelsen uppskattade mig och det jag gjorde. Hade jag inte haft det stödet vet jag inte vad som hade hänt. För på hembygdsgården fick jag ofta systematisk orättvist skäll av min arbetsledning.
När jag sedan slutade där var det av ekonomiska skäl, men jag erbjöd mig att fortsätta ideellt för föreningen. Till en början var det ok, men så fort jag framförde åsikter om att protokollen gjordes hemliga och att man delade upp fina samlingar, så tvingade de bort mig från mina uppdrag och tvingade mig att lämna tillbaka nyckeln. Deras beteende under den perioden var skamlig. Man beter sig helt enkelt inte så mot engagerade medlemmar bara för att de har åsikter. Om någon inte tror mig så har jag ett underskrivet papper från när jag lämnade tillbaka nyckeln.
Jag jobbade där i tio år för en lön som var 10 000 under vad facket rekommenderar. Hembygdsföreningen kunde mycket på grund av den service jag bjöd på och de föredrag jag höll få ett gott rykte och glida fram på den vågen.
Men jag behöver givetvis inte hembygdsföreningen. Bara för att retas kan jag ju påminna om att jag har fått alla de pris man kan få i kommunen: Kommunens stora kulturpris, Socialdemokraternas Rospris och Kristdemokraternas Vitsippspris. Och om pandemin inte hade satt stopp för det så hade jag ännu dragit fulla hus.
Hur går man då vidare? Jo, man försöker få styrelsen avsatt. Det är en helt legitim och demokratisk rättighet att försöka. Det blir lika lätt som att avsätta en kommunistisk partistyrelse i gamla Sovjetunionen. Eller så skiter man i allt och går sin egen väg. Det går bra det också. För mig. Men föreningen kommer tyvärr att sjunka som ett stort Titanic om inget görs. Givetvis gör styrelsen också bra saker. Ekonomin sköts, man fixar på husen, gör utställningar etc. Men det gör ju inte de andra problemen mindre allvarliga.
Föreningen har inte visat något som helst intresse av att hantera konflikten konstruktivt. Hade de gjort det hade jag inte behövt skriva inlägg som dessa. Ska sår läka måste man samtala utan maktspråk och det gör inte styrelsen. De vet var jag finns, så det är bara att höra av sig om de vill påbörja en ny era.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar