Många funderar på sina liv och varför det blev som det blev.Visst kan man göra det. Självförståelse kan vara nyttigt så länge man inte fastnar i navelskåderi. Personligen har jag slutat analysera. Jag är färdig. En del skeenden beror på egna val jag gjort. I andra fall är det andra människor eller myndigheter som ställt till det utan att jag kunnat påverka. Ibland är det säkert slumpen som spelar en spratt. Egentligen finns det ingen slump, men när man inte kan se orsakssambanden är slumpen trots allt ett ganska bra begrepp.
En gång var jag i det närmaste en existentialist och trodde att mina val var helt avgörande för hur jag mådde. Med ålderns rätt så har jag fått nyansera det synsättet. Jag kan absolut inte välja hur jag ska må. Det ligger helt utanför min kompetens. Däremot har jag valt en strategi för att stå ut med det som kallas livet. Låter det negativt? Inte alls. Att jag överhuvudtaget går upp varje morgon före klockan 7 är förstås ett mirakel eftersom jag har diagnosen utmattningsdepression. Och eftersom jag inte är självmordsbenägen prioriteras jag inte av vården. Det är helt ok. Så vilken är min strategi? Den består av sex delar.
1. Skapat rutiner som jag följer stenhårt. Går upp varje morgon, arbetar, skriver. Jag följer inga flummiga filosofier, jag agerar. I skapandet finns om inte läkedom så i alla fall en mening.
2. Inte vara rädd för kemikalier. Jag vet att det finns all anledning att kritisera läkemedelsindustrin, men det vore tokerier att sjunka än djupare genom att vägra medicin. Jag tar Sertralin och den bidrar till att hålla näsan över vattenytan.
3. Två till tre glas vin varje fredag. Sorry alla absolutister och alkoholmoralister, men jag står för den självmedicineringen. Att en kväll i veckan kunna slappna av lite mer och bli en aning gladare...tja det är värt den lilla risken.
4. Fortsätta gå sin egen väg och inte ta skit. Man är alltid i ett sammanhang och man ska lyssna på andra, men att fortsätta stå upp för den man är, det man tror på och sina grundläggande värderingar är viktigt. Särskilt om man är "nere". Det är svårare än man kan tro i denna värld där man antingen måste tampas med makthavare på olika nivåer eller på andra sidan diverse konspirationsteoretiker som med religiös nit driver den än mer galna tesen efter den andra. Men jag viker varken åt höger eller vänster. Jag har en kritisk attityd till makt samtidigt som jag försöker tillämpa källkritik. Förr var rebeller ganska så vettiga människor. Det var punkare, frikyrkliga, människor som brann för en vacker idé. Nu för tiden har många fått för sig att det är rebelliskt att tro på rena stolligheter. Det är det absolut inte.
5. Jag försöker ha hobbies och hålla föredrag. Hur orkar man det sistnämnda med utmattningsdepression, undrar kanske vän av ordning. Ja, nu är det ju inte föredrag som gjort mig utmattad och deprimerad. Tvärtom så får jag energi av att hålla på med historia och att förmedla den. Idag höll jag föredrag för Oknö stugförening. Ladan var mer än fullsatt och människor var trevliga. Sådant stärker mig. Man finns i ett sammanhang, bidrar med något och får uppskattning. Men är det inte farligt med bekräftelsebehov? Det är det säkert, men vem bryr sig. Det finns alltid glädjedödare som tycker allt man gör är fel.
6. Lyssna inte på alla klyschor som florerar om psykiskt mående. Slagordspsykologi kan sänka den bäste.
Det som blir mest lidande i detta tillstånd är den sociala dimensionen. Att möta människor när man håller föredrag är enkelt. Men att vara på kalas eller andra sammankomster där man ska småprata är nästan omöjligt att orka med. Tyvärr orkar man sällan umgås ens med sina vänner. Jag vill inte sänka dem jag tycker bäst om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar