Jag brukar säga att det är skillnad på ”Snornisse” och ”Nisse
i byn”. Det är ett ganska uppenbart socialt fenomen, ett beteende som de facto är så förutsägbart att det gränsar till fysikens lagbundenhet. Några exempel får förtydliga. Om Snornisse tar upp en kamp mot en myndighet betraktas han
snart som en rättshaverist. Om Nisse i byn gör samma sak så är det plötsligt
väldigt bra att någon har civilkurage att säga ifrån gentemot byråkraternas
orimliga förordningar.
Om Snornisse blir arg så är han obalanserad och aggressiv.
Om Nisse i byn blir arg är det fullt begripligt och därtill sunt att han vågar
ge utlopp för sina känslor och inte bär det inom sig.
Om Snornisse dricker vin är han självklart en alkoholist. Om
Nisse i byn gör det är han en vinkännare eller har i vart fall ett ”vinintresse”.
Om Snornisse är arbetslös är han en arbetsskygg latmask. Om
Nisse i byn blir arbetslös är det ju allt bra synd att företaget gick i konkurs, men han kan ju behöva vila sig lite efter alla år som egen företagare utan semester.
Om Snornisse är sjuk så simulerar han eller har psykiska
problem. När Nisse i byn är sjuk så är han en kämpe och alla skickar små hjärtan och krya-på-dig-hälsningar.
Om Snornisse inte
orkar vara social så är han en asocial enstöring som ingen vill umgås med. Men
om Nisse i byn vill vara för sig själv så är det bra att han ger sig själv
egentid.
Om Snornisse går omkring i oklippt grått hår så är han en
slusk. Om Nisse i byn gör det är han en trendsetter. Det sistnämnda exemplet
har nyligen varit aktuellt faktiskt. Tomas Ledin har ju gått omkring hela
sommaren med halvlångt slitet hår med höneröv. Det betraktas som ungdomligt och
hippt. Jag kan försäkra att vem som helst av oss andra hade betraktats som
ovårdade slashasar som är så snåla att vi inte ens vill gå till frisören.
Nå, nog med exempel. Poängen framgår tydligt. Stora delar av
min släkt var och är snornissar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske
för att vi kommer från landsbygdens trasproletariat, men ändå alltid har varit
hyfsat belästa och uppträtt med stolthet. Vi har emellertid alltid fått
prestera dubbelt så bra för att bli tagna på allvar. Och många har haft
underliga föreställningar om att just vi ska agera perfekt utifrån den andres
normer. Just vi har inte rätt att…you name it. Vi ska vara snälla och lydiga hundar
som alltid gör som andra vill. Och när vi plötsligt inte gör det, så blir
människor fullständigt förvirrade, går i taket, mobbar, snackar skit och tror
att de ska kunna knäcka oss.
Så vilken strategi ska man ha i en värld som fungerar så?
Skaffa dig kunskaper och gör dina jobb bra så att det rent sakligt inte finns
något att anmärka på. De kommer att klaga ändå. Och framför allt kommer en del
att se ner på dig just för dina kunskaper. Men det är enda vägen. Den
uppskattning jag trots allt har mött i Mönsterås beror i mycket på att jag kan
min nisch tillräckligt bra.
Det är också viktigt att slå vakt om sitt oberoende.
Samarbeta gärna med andra, men gör dig inte beroende av dem. Efter att jag
slutade på hembygdsföreningen har jag hållit fler föredrag än någonsin
(bortsett från när pandemin härjade som värst). Helt enkelt för att jag kan min
sak och inte var beroende av deras plattform.
Jag har nu nått den ålder att jag inte behöver väga in
andras krav och förväntningar när jag gör mina val. Familjen har gått igenom så
mycket de senaste åren att vi är vana att hantera det mesta. På något
förunderligt sätt överlever man och blir starkare. Men tröttheten kommer man
inte ifrån. Den mentala. Och den är i princip omöjlig att förklara eller få
acceptans för utanför familjen. Är man en snornisse så är man.
1 kommentar:
Bra Jonny, där slog du i en 10"-spik i en ekplanka med ett enda slag!
Skicka en kommentar