Visar inlägg med etikett etik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett etik. Visa alla inlägg

7 februari 2013

Herremän eller tjänare?

Makt eller tjänst
Jesus sade: Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.

Jag vill inte på något sätt underskatta kompetensens betydelse för att kunna genomföra ett bra jobb, men en grundläggande förutsättning är den inställning Jesus pratade om. Och ju högre upp man är i en hierarki desto viktigare är det att alltid leva med denna insikt. Det är så man skiljer usla ledare från bra. Usla ledare agerar som herremän, utövar makt och vill driva igenom egna agendor. De som har avvikande meningar körs över eller bestraffas. Den med tjänarperspektiv inser att han/hon har till uppgift att betjäna folket – exempelvis genom att främja välstånd och rättvisa.
Den som står högst måste vara den ödmjukaste och mest tjänstvillige. Att betjäna sin omgivning borde förstås vara varje kristens grundinställning. Ja, hela samhället skulle må bra med en sådan attityd.

I det gamla svenska folkhemmet levde denna kristna grundtanke kvar om än i sekulariserad form - tanken att politiker, tjänstemän och arbetare i olika samhällssektioner betjänade varandra. Det fungerade givetvis inte perfekt, men i ganska hög grad.
Maktutövning
Idag ser det ofta annorlunda ut. Politikerns och tjänstemannens roll förvandlas så sakteliga mot en högre grad av maktutövning, självförverkligande, karriär, prestige och strävan att genomföra egna agendor, ofta i kombination med populistiska utspel som kortsiktigt kan generera fler väljare. Medborgarna har förvandlats från just medborgare som ska betjänas till väljare som skall lyfta fram dig till en maktposition.

De senaste årtiondenas kommersialisering och egofixering som kommit att förpesta hela samhällsatmosfären har börjat osynliggöra den gamla mentaliteten. Det är i detta sammanhang man också ska se på allmännyttans vilja att kalla oss kunder istället för hyresgäster, trots att vi som kommunmedborgare ytterst sett äger bostadsbolaget. Man styrs av marknadskrafter istället för strävan att vi ska ha det så bra som möjligt. I den mån vi får det bra styrs av om det gynnar ekonomin. Inget annat. Vi har inget egenvärde längre.
I praktiken
Jag fick tidigt lära mig vikten av att betjäna min omgivning. Det säger jag utan att vara självgod. Jag lyckas sällan Man orkar inte alltid och det är lätt att man blir utnyttjad. Men jag har jobbat mycket ideellt eller underbetalt. Det sitter i ryggmärgen att man i mån av tid och ork använder sina krafter, sin begåvning etc för sin omgivning. Rent konkret så kan jag exemplifiera det med att jag skulle vantrivas med att sköta ett arkiv som allmänheten inte får ta del av. Likaså är det en omöjlig tanke att jag skulle forska utan att delge resultaten. Det man gör skall komma andra till del. Det betyder förstås inte att man inte känner en egen tillfredsställelse i det man gör.

En kristen utgångspunkt är att inte göra skillnad på människor när man tjänar. Man försöker behandla alla lika oavsett åsikter, kön, inkomst, samhällsställning eller etnicitet. För en kristen finns i det avseendet inga gränser.
Profetrösterna har tystat
Under historien har den kristna församlingens profeter och ibland församlingen som kollektiv tagit ansvar och utmanat maktfullkomliga ledare eftersom de vet att maktmissbruk alltid leder till att utsatta grupper kommer i kläm.  Ibland har kyrkan fått utmana sina egna ledare. Idag har mycket av den rösten tystnat och man har lämnat vägen öppen för sekulariserade vänsterkrafter. Det är djupt tragiskt att vänsterkrafterna har monopol på social rättvisa. Men de flesta kristna politiker har fastnat i andra politiska nätverk som tjänar mammon.

En kristen har ingen annan herre än Jesus, och det var det de romerska kejsarna emellanåt hade så svårt att acceptera. De kristna var egentligen relativt trogna samhällsmedborgare, men vägrade böja knä för kejsaren. Kyrkan böjer inte knä för staten eller kommunen och överheten ska inte lägga sig i kyrkans inre angelägenheter, så som man ofta har gjort och ännu gör.
Det jag vill få fram är att tjänandet ändå görs i total frihet. Paulus uttrycker det med orden: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare.»

Eller för att uttrycka det med Luthers paradoxala ord: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.
Det är hög tid att vi får en diskussion om de motiv som driver politiker och tjänstemän i Sverige. Vill de utöva makt eller vill de tjäna? Om vi hade haft fler politiker som ville betjäna istället för att utöva makt, så hade vi inte haft så många människor som lever i utsatthet för att de utan egen förskyllan är arbetslösa eller sjuka. Vi hade helt enkelt haft ett mer rättvist och rättfärdigt samhälle. Sverige behöver fler politiker med karaktär som är beredda att arbeta för och fatta beslut för de utsattas bästa. Tjänarandan måste förstärkas på den egocentriska maktutövningens bekostnad.

9 oktober 2011

Det görs skillnad på folk och folk i Sverige

Kontokortsschabbel
Jag minns mycket väl när Mona Sahlin hade schabblat med riksdagens kontokort och köpt Toblerone och lite annat smått och gott för skattebetalarnas pengar. Hon bedyrade att hon kanske var slarvig, men att hon banne mig inte var någon fifflare. Nå, hon fick kliva åt sidan många år för denna fadäs.

Man gör som det passar
Sedan har det fortsatt med än det ena, än det andra. Politiker som åker taxi för hundratusentals kronor, moderater som bara betalar för sådant som passar deras ideologi, dvs inte TV-avgift eller skatt på inhyrd arbetskraft, och så dessa giriga sossar som påstår sig företräda arbetarklassen.

Ännu en slarvig sosse
Nu har alltså ännu en ”slarvig” sosse levt upp skattebetalarnas pengar, och den här gången handlar det inte bara om en Toblerone, utan om drygt 160 000 kr i bostadsbidrag. Håkan Juholt säger i princip samma sak som Mona Sahlin. Jag har slarvat. Det var utan uppsåt. Jag har inte fifflat medvetet. Ja, tusan vad detta parti synes ha blivit överrepresenterat med slarvepellar. Annat var det på Tage Erlanders tid.
För Mona Sahlin räckte det inte att hänvisa till slarv. Vi kan ju inte ha en statsminister som slarvar med vardagsbestyr och andras pengar. Och det tog lång tid för Mona Sahlin att bygga upp nytt förtroende. Många kunde aldrig ge henne det igen.

Trogen i det lilla
Man kan tycka vad man vill om medias krav på perfektionism och hysteriska jakt på människors tillkortakommanden.  Men även om kraven på ett vitt förflutet ibland drivs för långt, så bygger politik på förtroende. Och den som inte kan eller vill sköta så banala saker som att betala TV-licens eller fylla i en blankett rätt kan förstås inte ges förtroende att leda landet. Jesus var en klok man som en gång sa att man först skulle vara trogen i den lilla uppgiften innan man gavs större förtroenden.
Vanliga medborgare får inte slarva
Vanligt folk som kämpar för att få ekonomin att gå ihop skulle aldrig komma undan genom att hänvisa till slarv. Det är bara att se till att fylla i alla blanketter rätt från början. Annars åker man dit för skattebrott, fiffel med bostadsbidrag eller sjukförsäkringen. Och de flesta kan ju inte bara trolla fram 160 000 och betala tillbaka direkt som Juholt gjorde, utan de får kanske dras med sitt misstag under flera år. Nä, slarv och girighet på politisk nivå är ytterst svårsmält hos allmänheten som själva har krav på sig att följa minsta detalj i lagen och som varje år får slita sitt hår för att få till alla blanketter rätt.

Det håller inte längre
Jag tror nog att folk accepterar politiker som har kommit till korta i livet och som har fel och brister. Men att inte vilja göra rätt för sig eller ha en slarvig attityd till skattepengar är helt enkelt inte acceptabelt. Förr kunde sossarna bygga mycket av sitt förtroende på att de till skillnad från de råa kapitalisterna minsann skötte sig och var hederliga skattebetalare. Rekorderliga. Det håller inte längre. De visade sig vara av precis samma skrot och korn. Även om Juholt talar sanning och inte medvetet har roffat åt sig pengar, så är slarvet förunderligt klumpigt. Alla torde väl begripa att man inte har rätt till samma höga bostadsbidrag om en annan person flyttar in och delar på hyran.
De lurar i vassen
Nu undrar jag i och för sig om inte Aftonbladets feministtrojka ändå ligger bakom jakten på Juholt. De kunde aldrig acceptera att S fick en man som partiledare igen. Var så säkra på att de inte lider med Juholt. Redan nu smids det säkert planer på vilken politiskt korrekt kvinna som skall få efterträda Juholt.

Fegt
Till detta skall läggas att varken S eller V ställer upp i kvällens TV-debatt bara för att de inte vill debattera med SD. Tala om att göra bort sig. Det framstår som oerhört fegt. Självmål. Vem skall nu föra den vanlige knegarens talan, den sjukes, den arbetslöses? Ja, det kan ju S och V drömma mardrömmar om ett tag framöver.

8 september 2009

Bravader från Parkskolan - när jag läxade upp klassföreståndaren

Klassföreståndare Freddy
Min klassföreståndare på Parkskolan hette Freddy. Han var faktiskt en av de vettigare jag råkade ut för under de tre år jag tvingades gå på den minst sagt kufiska och lustiga skolan vid 1980-talets början - jordnära och trygg och lugn så länge man inte retade honom.

Han torgförde sina åsikter om Pingstvänner inför klassen
Men han hade en olustig vana som jag till slut inte kunde stå ut med, utan lät gå till en offentlig uppgörelse. Freddy tålde inte Pingstvänner. Han tyckte dom var märkvärdiga hycklare. Det hade han förstås rätt att tycka, och jag kan till och med förstå hur han hade nått fram till den ståndpunkten. Problemet var att han ofta och med emfas framförde denna åsikt till hela klassen så fort tillfälle gavs, och det gavs ofta.

Jag skämdes
Så där satt jag, tillika med min föräldrar medlem i Pingstkyrkan, och fick skämmas var och varannan lektion. Nu visste ju inte Freddy att jag var medlem där, men det var förstås ändå ytterst olämpligt att slänga ur sig sådant inför en klass. Eftersom Pingstkyrkan då hade 100 000 medlemmar i Sverige, så borde han som den matematiker han var ha förstått att det fanns en viss statistisk chans att någon i klassen var Pingstvän. Och hur eller hur så är det inte lärarens uppgift att sprida fördomar om en folkrörelse.

Jag läxade upp klassföreståndaren inför hela klassen
En dag fick jag nog och tog min revansch. Inför hela klassen ställde jag mig upp och förklarade för Freddy att jag varken fann det lämpligt eller nöjsamt att han gjorde narr av min religiösa hemvisst. Freddy tappade hakan, och klassen började förunderligt nog applådera mitt tilltag. Freddy bad om ursäkt och förde aldrig mer Pingstvännerna på tal. Därefter kom Freddy och jag väldigt bra överens, och han skall ändå ha en eloge för att han aldrig försökte hämnas på mig.

Varför valde jag offentligheten? Kunde jag inte ha sökt upp honom på lärarrummet? Nej, han hade själv valt klassrummet som forum för sina åsikter; därför valde jag samma forum.

Kommande Parkskoleminnen:
- När jag blev utskälld av rektor Söderberg och skällde tillbaka.

- Fritt valt arbete - när djävlarna tog chansen.