The Slow Movement

När jag var barn fick man lära sig att äta långsamt och att det var bättre att ta sig tid med ett skolarbete än att hafsa för att bli färdig snabbt. Idag ser det annorlunda ut. Elever som jobbar långsamt, klär på sig långsamt och äter långsamt betraktas som problematiska eftersom deras avsaknad av tempo rimmar illa med samhällets rådande värderingar där man ska prestera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt för att ge vissa så mycket pengar som möjligt.

Nu finns det som väl är motkrafter i tiden. Faktum är att det numera finns en världsvid rörelse som vänder sig emot det accelererande hastighetssamhället – The Slow Movement. Jag rekommenderar särskilt boken ”In praise of slow” av Carl Honoré som säger. "It is a cultural revolution against the notion that faster is always better. The Slow philosophy is not about doing everything at a snail’s pace. It’s about seeking to do everything at the right speed. Savoring the hours and minutes rather than just counting them. Doing everything as well as possible, instead of as fast as possible. It’s about quality over quantity in everything from work to food to parenting."

Även Owe Wikström har utvecklat en del av detta i sin bok ”Långsamhetens lov”. Och det är verkligen viktigt att lyfta fram det eftertänksamma klurandet och det livstempo som ger kvalitet.

Barn borde inte tvingas lära sig jobba effektivt. Barn borde lära sig tålamod och att det inte finns några genvägar. I en tid där man blir stjärna över en natt i Idol, där man tar sms-lån och fettsuger sig till trivselvikten, så är det värderingar av målmedvetet långsamt gnet och kvalitet som borde premieras.

Det goda livet och den lönsamma människan - eller göra det som är rätt

Idag tänkte jag förklara hur Mönsterås nya kulturplan ”Det goda livet” hänger ihop med tidens ideologi om den lönsamma människan. 

Kulturplanens rubrik ”Det goda livet” saknar tillräckligt djup. Det leder lätt tankarna till att kultur är något slags grädde på moset som i bästa fall ger oss lite mervärde i tillvaron. Det är förstås till stora delar ett feltänk. Även om jag absolut inte vill underskatta kulturen som underhållning och eskapism, så har kulturen ofta en kritisk udd som belyser både personliga och samhälleliga problem. Men kommunen vill väl att kulturen ska vara ofarlig och passa in i myspysbilden av Mönsterås, ungefär som det är idag. Men kultur belyser ofta det mörka i tillvaron och ger djup och nycklar för att förstå en värld där människovärdet ofta sätts på undantag och där även lokalpolitiken i Mönsterås ofta är helt osentimental inför kulturella värden.

Kulturplanen är inte bara lyckoytlig, utan också nyttofixerad. Kulturellt värdefulla hus och miljöer omtalas nästan bara i sammanhang där de skall komma till användning eller till nytta för turism. Men även ett gammalt hus som står och förfaller har ett kulturellt värde. Även kultur som aldrig kommer att gynna turism har ett egenvärde.

Den viktigaste kulturkritiken av idag är tveklöst den som tar itu med ekonomiseringen av människan. Människan mäts i ekonomiska termer och skall vara lönsam. Annars heter det att man är i utanförskap. Men om man definierar människor i utanförskap så bidrar man just till utanförskap och stigmatisering. Men man kan mycket väl tänka sig att den som är i utanförskap utifrån ett krasst ekonomiskt perspektiv, inte alls är i utanförskap socialt eller kulturellt. Samtidigt kan man tänka sig att den som har en stark ekonomi lever i socialt eller kulturellt utanförskap.

Gång på gång på gång behöver vi slå fast att både människan och kulturen har ett egenvärde som ligger långt bortom den ekonomiska nyttan. Men fortsätter vi att kategorisera människor som arbetslösa, bidragstagare, självförsörjande etc, så förstärker vi en inhuman värld. Fortsätter vi att värdera kultur efter dess nytta för turismen så är vi snart kulturlösa.

Henry Bronett har utvecklat dessa tankegångar i en artikel om invandringen. Undersökningar har ju visat att invandringen är ekonomiskt fördelaktig för Sverige. Som helhet går den ekonomiskt plus. Bronett varnar för att använda sig av den sortens ekonomiska argument och skriver: 

I stället borde vi fundera över vem som gärna förespråkar detta synsätt. Vilka ideologier anser människan som lämplig att kategorisera i lönsam och icke lönsam? För alla utom de fullständigt historielösa, blir svaret väldigt och obehagligt tydligt.

Vi borde se och tala om människor i helt andra termer än blott i de pekunjärt mätbara. Och vi borde inte bara tala om människan så, vi borde handla så också. Människan är något oändligt mycket större och vackrare än att hon går att mäta i enbart termer som lönsamhet. Hennes tankar, poesi, hennes uppfinningsrikedom och förmåga att älska är något som inte kan skattas i pengar.

Människor som vill dela in oss i lönsamma och olönsamma tillgångar hörs allt oftare, och argument mot detta, är inte att visa upp lönsamhetstabeller. Argumenten ligger på en andlig, filosofisk, på en humanistisk nivå. På människor som har civilkurage och mot kalla siffror enkelt hävdar en gammal visdom: "Vi ska hjälpa nästan helt enkelt för att det är rätt."

Lösa tankar vid dagens slut

Som jag har deklarerat drar jag mig undan hetluften och drar ner på engagemanget i olika sammanhang. Ibland hamnar man i perioder där man måste samla krafter och få hälsan tillbaka. Så dagarna kommer och går bort utan press att leverera på bloggen. Det känns bra. Korta notiser och kanske lite kuriosabetonat lär det bli den närmaste tiden. Mer spontana tankar än genomtänkta artiklar.

Mönsterås mest bortglömda park
De sägs att solen har visat sig idag. Och nu ser jag på väderleksrapporten att den ska skina över ond och god imorgon också. Så då tänkte jag passa på och sätta mig en stund i hembygdsparken. Mönsterås mest bortglömda allmänna park. Älskar att sitta där och filosofera bort en stund ibland när vädret så tillåter. Brukar tänka på när Elgerumsviken gick ända upp till trädgårdsgränsen och folk kom och la till med småekor.

Det omätbara

Jag jobbar ju i huvudsak med omätbara aspekter av tillvaron som i bästa fall kan bidra till livskvalitet. En 25-årig börsmäklare tjänar mer än en 65-årig professor i historia. Det är inget man behöver bli moraliskt upprörd över om man inte vill, det finns säkert värre löneskillnader, men det säger en hel del om den tid vi lever i och hur vi värderar olika arbetsinsatser.

Man kan också titta på hur den svenska statsmakten prioriterar sina forskningsanslag. Då finner man en avsevärd övervikt för teknik, naturvetenskap och ekonomi. Humaniora, dvs ämnen som handlar om människan och hennes livsbetingelser - litteratur, filosofi, historia, språk och religion - får alltid en mindre del av kakan.



Statens forskningsanslag (troligen för 2011). Det gröna motsvarar naturvetenskap, teknik och medicin. Det blå är humaniora, minus historia. Historia är den lilla bruna minifliken. Tro inte annat än att det finns en koppling till tidens egofixering, näthat och rotlöshet.

Bakgrunden till detta är vårt samhälles fokus på det mätbara, BNP och kommers. Universiteten och kommunerna marknadsanpassas. Kulturen får underordna sig ekonomin, en tanke som skulle ha varit helt omöjlig bara för 50 år sedan.

Ibland fåfängt att ens försöka mäta

Hur ska man klara sig i en värld där det mätbara premieras? Visst skulle jag kunna redovisa hur stor andel av arkivet som är digitaliserat. Det skulle man nog kunna mäta. Men det är ju helt fåfängt. Den viktiga frågan är ju om digitaliseringen är meningsfull för allmänheten, om fler får chansen att smidigt ta del av den delen av kulturarvet. Det är svårt att mäta.

Likaså när man håller föredrag så är ofta den första frågan från folk som inte var med – hur många kom det? Ja, det kan man förstås mäta, och antalet deltagare kan ge en viss fingervisning om intresset, men likaväl vittna om annonseringens brister eller förtjänster, eller om det råkar sammanfalla med något spännande idrottsevenemang på TV. Mer intressant, men ofta omätbart, är förstås föredragets innehåll och kvalitet. Blev de som besökte föredraget klokare, utmanade, glada, arga? Det är frågor som intresserar mig. Hellre 10 som fick ut något än 150 likgiltiga.

Man kan inte heller mäta förnedring. Som när ett annat barn hela tiden är på vår dotter och till och med drar i hennes käkar, öppnar dem och sedan smäller ihop dem så att tungan kommer ikläm mellan tänderna. Idag knuffade vår dotter tillbaka när hon fått en knuff. Bra. När ingen personal ser så måste man ge igen.

Och det går inte att mäta tramset när folk låtsas som att de inte känner en.

Att använda det mätbara

Men ibland kan det vara bra att använda det mätbara och spela spelet.  Minns när jag hade kurser i historia i Växjö och allt gick så bra. Givetvis fanns det en och annan fackligt engagerad som tyckte att jag la ner för mycket tid på förberedelser och eftersnack med studenterna. Vi var ju några som faktiskt jobbade en hel del utöver vad vi fick lön för bara för att vi älskade historia. Men man fick liksom inte bli för engagerad. Och jag var ju gudbevars inte pedagogiskt utbildad.

Det var svårt att hänvisa till den där omätbara dynamiken med studenterna där allt bara stämde. Men när jag visade kursutvärderingarna där jag fick 4.9 (av max 5) i lärarbetyg av studenterna, så blev det tyst på den pedagogiska expertisen. Eller som en god vän skrev idag angående när han fått kritik för sin framgångsrika föreläsningsstil: ”Kursutvärdering på delkurs X malde dock ner påståendet som när en tysk pansardivision möter polskt kavalleri...”

Nu verkar jag hur som helst ha hamnat i utförsbacke. I en studiecirkel jag nyligen hade fick jag ”bara” 4.5 i lärarbetyg. Men mot bakgrund av att jag varit sällsynt trött det senaste halvåret så får man vara hyfsat nöjd. Men det är alltid bra att ha det där mätbara i bakfickan. Inte för att jag har något emot pedagoger egentligen, men jag kan inte förneka att jag finner ett visst nöje i att sopa banan med dem.

Det mätbara är också användbart när det handlar om vikt och midjemått, även om siffrorna blinkar skoningslöst. Här skulle man ju annars gärna hamna i utförsbacke. Men så snart jag blir frisk från bihåleinflammationen ska jag börja med mina promenader igen. De har också blivit mätbara nu för tiden. Ett klick på mobilen och så mäter den hur långt jag har gått och hur många kalorier jag bränt. Jag kan till och med se på en karta var jag klivit fram. Och några kalorier ska väl kunna brännas bort redan nu när jag nu går upp för trappan för att inta tidigt sängläge med en god bok. Klart slut.

Herremän eller tjänare?

Makt eller tjänst
Jesus sade: Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.

Jag vill inte på något sätt underskatta kompetensens betydelse för att kunna genomföra ett bra jobb, men en grundläggande förutsättning är den inställning Jesus pratade om. Och ju högre upp man är i en hierarki desto viktigare är det att alltid leva med denna insikt. Det är så man skiljer usla ledare från bra. Usla ledare agerar som herremän, utövar makt och vill driva igenom egna agendor. De som har avvikande meningar körs över eller bestraffas. Den med tjänarperspektiv inser att han/hon har till uppgift att betjäna folket – exempelvis genom att främja välstånd och rättvisa.

Den som står högst måste vara den ödmjukaste och mest tjänstvillige. Att betjäna sin omgivning borde förstås vara varje kristens grundinställning. Ja, hela samhället skulle må bra med en sådan attityd.

I det gamla svenska folkhemmet levde denna kristna grundtanke kvar om än i sekulariserad form - tanken att politiker, tjänstemän och arbetare i olika samhällssektioner betjänade varandra. Det fungerade givetvis inte perfekt, men i ganska hög grad.

Maktutövning
Idag ser det ofta annorlunda ut. Politikerns och tjänstemannens roll förvandlas så sakteliga mot en högre grad av maktutövning, självförverkligande, karriär, prestige och strävan att genomföra egna agendor, ofta i kombination med populistiska utspel som kortsiktigt kan generera fler väljare. Medborgarna har förvandlats från just medborgare som ska betjänas till väljare som skall lyfta fram dig till en maktposition.

De senaste årtiondenas kommersialisering och egofixering som kommit att förpesta hela samhällsatmosfären har börjat osynliggöra den gamla mentaliteten. Det är i detta sammanhang man också ska se på allmännyttans vilja att kalla oss kunder istället för hyresgäster, trots att vi som kommunmedborgare ytterst sett äger bostadsbolaget. Man styrs av marknadskrafter istället för strävan att vi ska ha det så bra som möjligt. I den mån vi får det bra styrs av om det gynnar ekonomin. Inget annat. Vi har inget egenvärde längre.

I praktiken
Jag fick tidigt lära mig vikten av att betjäna min omgivning. Det säger jag utan att vara självgod. Jag lyckas sällan Man orkar inte alltid och det är lätt att man blir utnyttjad. Men jag har jobbat mycket ideellt eller underbetalt. Det sitter i ryggmärgen att man i mån av tid och ork använder sina krafter, sin begåvning etc för sin omgivning. Rent konkret så kan jag exemplifiera det med att jag skulle vantrivas med att sköta ett arkiv som allmänheten inte får ta del av. Likaså är det en omöjlig tanke att jag skulle forska utan att delge resultaten. Det man gör skall komma andra till del. Det betyder förstås inte att man inte känner en egen tillfredsställelse i det man gör.

En kristen utgångspunkt är att inte göra skillnad på människor när man tjänar. Man försöker behandla alla lika oavsett åsikter, kön, inkomst, samhällsställning eller etnicitet. För en kristen finns i det avseendet inga gränser.

Profetrösterna har tystat
Under historien har den kristna församlingens profeter och ibland församlingen som kollektiv tagit ansvar och utmanat maktfullkomliga ledare eftersom de vet att maktmissbruk alltid leder till att utsatta grupper kommer i kläm.  Ibland har kyrkan fått utmana sina egna ledare. Idag har mycket av den rösten tystnat och man har lämnat vägen öppen för sekulariserade vänsterkrafter. Det är djupt tragiskt att vänsterkrafterna har monopol på social rättvisa. Men de flesta kristna politiker har fastnat i andra politiska nätverk som tjänar mammon.

En kristen har ingen annan herre än Jesus, och det var det de romerska kejsarna emellanåt hade så svårt att acceptera. De kristna var egentligen relativt trogna samhällsmedborgare, men vägrade böja knä för kejsaren. Kyrkan böjer inte knä för staten eller kommunen och överheten ska inte lägga sig i kyrkans inre angelägenheter, så som man ofta har gjort och ännu gör.

Det jag vill få fram är att tjänandet ändå görs i total frihet. Paulus uttrycker det med orden: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare.»

Eller för att uttrycka det med Luthers paradoxala ord: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Det är hög tid att vi får en diskussion om de motiv som driver politiker och tjänstemän i Sverige. Vill de utöva makt eller vill de tjäna? Om vi hade haft fler politiker som ville betjäna istället för att utöva makt, så hade vi inte haft så många människor som lever i utsatthet för att de utan egen förskyllan är arbetslösa eller sjuka. Vi hade helt enkelt haft ett mer rättvist och rättfärdigt samhälle. Sverige behöver fler politiker med karaktär som är beredda att arbeta för och fatta beslut för de utsattas bästa. Tjänarandan måste förstärkas på den egocentriska maktutövningens bekostnad.

Hellre utan sikt i dimman än positivt tänkande

"Jag behöver inte gå en kurs i positivt tänkande. Jag har redan en positiv inställning till allt  j-la skit". (okänd)

Positivt tänkande - några gick ner sig
Under många år var det en trend med så kallat positivt tänkande. Det fanns säkert en och annan som tack vare detta lyckades ta sig själv i kragen och få ordning på sitt liv, men för det stora flertalet betydde det förstås ingenting. För några förvärrades snarare livssituationen när de lurades att tro att man enbart genom att ändra sitt tänkande kunde förändra komplexa svåra livssituationer. Vissa gick ner sig i depression när metoden inte visade sig fungera.

Ett elitistiskt projekt

Faktum är att jag själv tycker det är oerhört påfrestande med människor som hela tiden betonar positivt tänkande och påstår att man kan välja om man vill vara lycklig eller inte. Trams på värsta nivån och ett hån mot alla som dagligen kämpar med sitt liv och stämningsläge. Positivt tänkande var i grund och botten ett elitistiskt projekt och man får ofta en känsla av att de mest fanatiska New Agemänniskorna ser sig som bättre människor eftersom de har nått en annan nivå av medvetande där de kan vara visa och kloka, till skillnad från oss andra idioter som kämpar på med våra mer eller mindre disharmoniska liv.

Egofixerat
Ser man det i ett större perspektiv så ingår ”positivt tänkande” i den egofixerade New Agetrenden där allt går ut på att finna harmoni för egen del. Man strävar efter att komma bort från tillvarons ständiga blandning av kaos, sorg, glädje, ilska, för att istället nå maximal lycka genom olika metoder.

Olika förutsättningar

Nej, jag föredrar realism. Vi ofullkomliga människor är satta i den här världen och får göra vad vi kan för att göra varje dag dräglig. I bästa fall kan vi skapa små hyfsat fungerande samhällen. Och metoder fungerar inte eftersom människor är olika. Vissa har lättare än andra att fatta tillsynes kloka och rationella beslut. Vissa är mer fast i strukturella omständigheter som är svåra att påverka. Vissa har gynnsammare förutsättningar för att fatta beslut inom vida ramar.

Hellre fast i dimman
Visst tror jag på Gud, men Gud är ingen metod som ska maxa mitt liv. Han har gett mig det här livet. Gott så. Jag tar emot det vad det än må innehålla och försöker förvalta det efter bästa förmåga. Det går sisådär.  Någon skrev en gång något i stil med att tron är radarn som tar dig genom dimman. Helt riktigt. Gud kan visserligen skingra dimman om han vill, men av någon outgrundlig anledning gör han sällan det, utan låter mig gå fram utan klar sikt. I långa loppet funkar det nog bättre att lära sig gå genom dimman än att skingra den med positivt tänkande. Utmaningen driver mig framåt och det får inte vara för enkelt.

"Jobba te ja dör"

"Jobba te ja dör"
På sin senaste skiva har Mönsterås Bluesband en låt som heter ”Jobba te ja dör”. Mitt i prick är väl ett understatement. Vi lär i alla fall få jobba till vi blir 75, om statsminister Reinfeldt får bestämma.

Oförskämt

Moderaterna och Reinfeldt har uppenbarligen drabbats av hybris – även om de egentligen bara är en del av en större trend i hela världen. Partiet och Sverige skulle förmodligen må bra av en diskussion om människovärde och vad ett gott liv är. Visst finns det yrken där man säkert kan jobba långt efter 65. Företagare gör det ofta, liksom konstnärer. Men att en vanlig fabriksknegare, städerska eller kommunalanställd skulle slita ut sig ytterligare 10 år är ju i de flesta fall uteslutet, ja rent av oförskämt att föreslå.

Sjukt pensionssystem
Grundfelet gjordes ju redan under Socialdemokraternas tid när man tillsammans med andra partier (undantag V och MP) 1999 inrättade ett pensionssystem där en hel del av pensionspengarna sattes på spekulation i fonder och aktier. Givetvis uppstår det då problem när det blir dåliga tider. Systemet är också orättvist då den som varit arbetslös, dvs ett offer för marknadskrafterna,  långa tider får en ytterst liten pension.

Urholkad människosyn

Nu är det inte bara när det gäller pensionerna som den urholkade och marknadsanpassade människosynen framträder. Istället för att sätta människan i centrum och hävda att marknadskrafterna faktiskt får underordna sig människornas behov, så ska människor anpassa sig till marknaden. Reinfeldt säger att människor måste räkna med att byta jobb mitt i livet, att omskola sig, att slita upp sina rötter och flytta dit jobben finns när den tidigare arbetsgivaren har gått i konkurs eller flyttat utomlands. Människan blir allt mer likt boskap som flyttas runt till de sista gröna betesmarkerna innan systemet kollapsar. Att politiker lätt kan byta jobb har vi ju sett – man blir konsult inom näringslivet eller kanske landshövding. Men vilket jobb har Reinfeldt tänkt att städerskan som varje dag hankar sig fram med värk i muskler och leder skall byta till?

Det är av största vikt för människovärdet att sätta stopp för denna utveckling. Människan är inte till för marknaden. Människans egna önskemål att avgöra var man vill jobba och när man vill sluta jobba efter 61 års ålder måste understrykas och förstärkas.

Samhällsgemenskap

Jag är ingen vänsterman politiskt sett. Tvärtom är jag i det närmaste konservativ. Men jag är så trött på Reinfeldtland att jag snart är beredd att proteströsta på det parti som lyfter fram människovärdet på ett tydligt och genomtänkt sätt. Vi måste upptäcka det fina med att bygga något gemensamt. Kanske borde man återigen väcka liv i det gamla ordet samhällsgemenskap.

Positiv feedback

Det sägs att Livets ords pastor Ulf Ekman brukar ta upp en applåd för Jesus på gudstjänsterna. Positiv feedback kan man säga.

Positiv feedback är ett sånt där modeuttryck som sprider sig likt vinterkräksjukan i olika sammanhang. Genom att använda ett engelskt uttryck så vill man väl få det att låta märkvärdigare än vad det är, så att konsulter kan hålla föredrag och dra in arvoden på detta tema. Det handlar förstås om beröm och uppmuntran för väl genomfört arbete.

Själv hade jag som chef nöjt mig med att säga till mina anställda att "ni har gjort ett förbaskat bra jobb. Nu tar ni en öl med chefen ikväll".

Blame the victim

Höstens glädje
Jag har alltid tyckt att vi är lyckligt lottade här i Norden som har fyra årstider att uppleva. Alla årstider är älskvärda på sitt sätt, men hösten är nog min favorittid på året. Vädret bjuder på härlig variation – alltifrån sköna solskensdagar till härdande höststormar och piskande regn. Och så dimman, det gråa och ändå färgprakten i träden. Årstiden medger stärkande promenader i lagom temperatur, samtidigt som man med gott samvete kan sitta inne och läsa, skriva och spela spel.

Enveten nedstämdhet

I år har inte den goda höststämningen velat infinna sig. En enveten nedstämdhet har infunnit sig som ligger djupare än den vanliga melankoliska grundstämning som jag alltid har haft och blivit god vän med. Den som har en mer sorglös grundinställning kanske skulle kalla det för depression eftersom den personen skulle uppleva tillståndet som en stor kontrast jämfört med utgångsläget. För mig handlar det mer om en gradskillnad, men den är ändå påtaglig och orsaksrelaterad. Inga spökande kemikalier eller gener alltså.

Trevliga själar som jag vanligtvis missar
Jag har annars haft ett bra år. Bokutgivningen och fotbollsengagemanget har lett till kontakter med många underbara människor.  Det finns så många jäkligt trevliga själar där ute som jag vanligtvis missar eftersom jag oftast undviker tillställningar och mindre sammanhang.

Alfa-hanne-hierarkin

Men så plötsligt möter man inskränkthet och mekanismer som ekon från barndomens mobbningar. Det koleriska och oreflekterade men ändå ett medvetet val att inte acceptera det som avviker från deras egna fastgjutna normer och synsätt, trots att det i själva verket är mobbaren som bör betraktas som den avvikande. Oförmågan att skilja mellan smått och väsentligt för att därigenom kunna klandra. Att påtala fel där det handlar om olika åsikter. Den abnorma förmågan att omvandla en avvikande åsikt till en provokation, ja till en personlig defekt. Det är jämförbart med hustrumisshandlaren som letar fel och provokationer hos sin fru för att motivera att han slår henne. Till slut ska offret inse att det är hans/hennes eget fel och inordna sig i Alfa-hanne-hierarkin.

Kriminalisera mobbning
Gruppen Organisation Mot Mobbning arbetar för att kriminalisera mobbning så att mobbarna inte kan gömma sig bakom en arbetsmiljöanalys. De skriver att den mobbade ofta hängs ut som en udda typ med störande beteende och fel kompetens. "Blame the victim" är ju en klassisk princip. Den mobbade utmålas ofta som ”en fridsstörare i lika mån av både kamrater, lärare, rektor, resp. facklig företrädare, arbetsgivare, personalchef, företagshälsovård och andra tänkbara instanser, som då sammansvärjer sig för att avlägsna den misshagliga personen ifråga.”

Organisation Mot Mobbning föreslår därför förändringar i fem punkter enligt följande:

1. Explicit förbud mot kränkande särbehandling, social utstötning och diskriminering i alla former införes tillsammans med straffsanktioner i brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel.

2. En särskild rotel för sådana brott inrättas vid polismyndigheten i varje län.

3. Alla uppsägningar och avskedanden i arbetslivet prövas i denna instans.

4. Den som anstiftar eller deltar i mobbning ska ställas till personligt ansvar.

5. Anmälningsplikt avseende mobbning införes i skola och arbetsliv.

Jag tror att en sådan förändring, om den inte redan är genomförd, skulle vara värd att pröva. Personligen har jag noterat att det inte tjänar något till att argumentera på egen hand. Hur bemöter man en mentalitet. Det är Kafkaland. Och så är man tillbaka i outsiderpositionen. Jag valde den inte. Jag blev motad dit.

Enveten nedstämdhet botas lämpligen genom att arbeta och försöka förkovra sig eller bara läsa för nöjes skull. Men man skulle kanske börja med en promenad. Ännu är ju inte hösten slut. Ännu ler solen. Ännu piskar regnet. Ännu viner vindar genom märg och ben.

When the leaves come falling down.

Low tide of the night.

Mirrorball.

Det får inte gå för bra…

Jag har uppnått åldern...
Jag har haft ett antal arbetsgivare genom åren och jag har nu (tyvärr) uppnått den ålder där man kan börja dela med sig av sina erfarenheter och utdela råd till den yngre generationen.

Förtroende och frihet

I regel har man som arbetare ett uppdrag som skall leda fram till ett mål. Målet kan vara alltifrån rena lokaler till att förmedla kunskaper och väcka intresse för ett specifikt ämne hos studenter.

Oavsett arbete så har jag så gott som alltid haft ganska stor personlig frihet att utforma vägen till målet. Med andra ord har jag haft utrymme att lägga upp arbetet och välja metod. Jag har haft självständighet inom ramarna, ofta med stora möjligheter till egna initiativ, även om det ibland har inneburit ett visst risktagande från arbetsgivarens sida. Men arbetsgivaren har i regel litat på mitt omdöme. Och det finns inget som stärker självförtroendet och ger sådan arbetsglädje som det förtroendet. De flesta jobb har med andra ord varit väldigt stimulerande. Förvisso har man varit en del av ett team, men aldrig så att man har kvävts.

En paradox
Men en sak har jag genom åren lärt mig. Gör inte ett för bra jobb om du vill undvika kritik. Det låter som en paradox. Om man gör ett bra jobb så borde man väl slippa klander. Men så är det inte. Jag ska ge ett exempel hämtade från den mänskliga psykologin som belyser paradoxens sanning.

Erfarenhet från Växjö

När jag undervisade i historia vid Växjö Universitet – antingen ensam eller ihop med min gode vän Peter Danielsson - så fick vi uppdraget av studierektorn inom ämnet. När uppdraget väl var givet så släpptes vi helt ensamma och fria med att planera kursen som helhet och in i minsta detalj. När jag tänker efter så var det ett enormt förtroende som gavs. Jag kan än idag känna en stor tacksamhet för det.

Och utan att skrävla så noterar jag att vi lyckades bra. Både jag och Peter fick alltid de absolut bästa kursutvärderingarna av studenterna. En del doktorander såg undervisning som ett nödvändigt ont, men Peter och jag älskade mötet med studenterna. Att få förmedla historia till nyfikna engagerade studenter var det roligaste vi visste. Det gav livet en puls som är svårslagen. Noggrann planering, engagemang och schysst uppträdande mötte uppskattning. Att vi dessutom bjöd på oss själva bidrog säkert till den kultstatus vi uppnådde.

Då kan man väl tycka att vi skulle få en del beröm. Jo, våra chefer var nöjda eftersom ämnet fick ett positivt rykte. Men några av kollegorna menade att vi lade ner för mycket tid på varje student. Särskilt fackliga medarbetare hade synpunkter på engagemanget.

Jag ångrar ingenting
Och det är det jag menar med att man inte ska göra ett för bra jobb om man vill undvika kritik. Det kommer alltid att finnas människor som kommer att leta fram något negativt istället för att se det positiva i helheten. Och detta är min erfarenhet från i stort sett alla arbeten jag har haft. Se till att göra ett lagom bra jobb, inte för bra, om du vill fungera bra i den kollegiala gruppen. Men ändå…mitt råd lyder inte så utan istället - strunta i jantelagen. Gör ett toppenjobb. Våga ta egna initiativ och följ magkänslan. I långa loppet mår man ändå bäst av det. Än idag kan jag ibland möta gamla studenter som jag hade för 13 år sedan. Och då ångrar jag inte för ett ögonblick att Peter och jag ibland trotsade facket och jobbade dag och natt för att kunna ge allt vi hade och kanske kunna inspirera några till att gå vidare med historiska studier. Jag mötte faktiskt en i sommar. Hon lägger fram sin avhandling i höst. Det värmde en gammal cynikers hjärta.

Bortom höger-vänsterskalan

Relaterar inte till höger-vänster
Det händer att jag får frågan var jag står politiskt. I och med att de flesta tänker i banor av höger och vänster så förväntar de sig också svar som relaterar till den skalan. Men det finns ingen anledning att kategoriskt ansluta sig till någon specifik sida eller något särskilt parti om man nu inte tänker i låsta banor.

Genomtänkt?

Ändå tycker jag om frågan. Den vittnar om att man förväntas tänka till innan man väljer vilken politisk kraft man vill stödja. Frågan är hur många som verkligen fattar genomtänkta beslut. Jag läste att Socialdemokraterna i Norge har gått framåt i opinionsmätningarna sedan terror- och illdådet för några veckor sedan. Det synes alltså handla om en känslomässigt grundad sympatiyttring, inte några överlagda beslut.

Modernismens utopier har slutat i blodbad
Nu finns det emellertid flera goda skäl för att hålla sig till en konservativ grundinställning till samhällsutveckling. De senaste århundradenas återkommande försök att genom revolutioner och snabba politiska omdaningar kasta omkull hela samhällen för att råda bot på missförhållanden, avskräcker mer än lockar. Modernismens längtan efter det världsliga paradiset, vare sig det kallas kommunistiskt eller nazistiskt, har alltid slutat i blodbad, precis som revolutionsromantikernas urmoder, den franska revolutionen, som ju varken ledde till frihet, jämlikhet eller broderskap, utan till en ständigt arbetande giljotin och blodsstänk.

Egotripparnas samhälle

Nej, här finns inget som ger mersmak. En reformistisk linje för att ta itu med uppenbara sociala orättvisor och samhällsproblem har visat sig vara en betydligt mer framgångsrik väg – i alla fall så länge människor hade en solidarisk grundtanke att ta vara på sin broder, den kristna solidaritetstanken som levde kvar även i det sekulariserade samhället några årtionden efter andra världskriget. Idag när det mesta handlar om att förverkliga sig själv så synes denna tanke ha tynat bort. Det känns jobbigt att tänka på det superegosamhälle som just nu formas mitt framför våra ögon. Borgerlighetens naiva syn på individen och paranoida misstro mot gemensamma lösningar har slagit över i egotrippar.

Ett samhälle som styrs av konservativ eftertanke och omsorg om den svage slipper revolutioner och upplopp.

Stabiliserande krafter

I den konservativa grunden finns också tanken att det behövs vissa stabiliserande krafter i samhället – staten/kommunen, familjen och lokalsamhället.

Staten/kommunen skall ta ansvar för grundläggande gemensamma samhällsfunktioner som försvar, naturtillgångar, transportsystem, skola, sjukvård, social omsorg etc. Tyvärr är det inte dessa konservativa värderingar som styr dagens regering, utan mer liberala marknadsvärderingar. Därför har vi de senaste årtiondena fått se utförsäljningar och privatiseringar av sådant som borde ingå i samhällets gemensamma ansvar. Man har kort och gott sålt ut tryggheten.

Familjen är en annan grundcell i ett fungerande samhälle. Familjen står för kontinuitet, fostran och kärlek. Idag lämnar man bort sina barn och därmed också dessa uppgifter på entreprenad. Man behöver inte vara särskilt klarsynt för att se hur det påverkar det uppväxande släktet.

Lokalsamhället är viktigt för samhällets maktspridning och sociala gemenskap. I Sverige har vi haft ett starkt kommunalt självstyre sedan medeltiden (om vi räknar med socknarna som en slags kommuner). Beslut skall fattas på rätt nivå.

Tragisk högerstämpel

Tyvärr har konservatismen i Sverige blivit ganska impregnerad av liberalismen. Den konservatism jag här beskriver hör inte hemma på någon höger-vänsterskala överhuvudtaget. Den står över sådant käbbel. Tyvärr har konservatismen i den politiska debatten fått en högerstämpel, vilket är högst olyckligt. Bakgrunden är att människor i äldre tider har strävat efter att bevara en viss samhällsstruktur in absurdum där vissa grupper har varit privilegierade. Sann konservatism känner inga sympatier med privilegier, societet eller snobbism.

I harmoni med naturen

En konservativ grundtanke är att människan ska leva i harmoni med naturen som en del av skapelsen. Om människan hade skyndat mer långsamt i samband med industrialiseringen så hade kunskapen om hur utsläpp påverkar miljön kunnat utvecklas samtidigt. Därmed hade en hel del av dagens klimattragedi kunnat undvikas.

Konservatism ger politisk frihet

Konservatismen är alltså inget politiskt parti. Konservatismen har idéer som gör att den har beröringspunkter med flera politiska riktningar, samtidigt som den tar avstånd från vissa moderna ogenomtänkta samhällsbeslut. För den som inte vill binda upp sig vid ett specifikt parti innebär den en skön politisk frihet som möjliggör samarbete där man kanske inte alls hade tänkt att det var möjligt.

Vad det egentligen handlar om...

Självgod
När man driver en blogg där det ganska ofta framförs åsikter om allt mellan himmel och jord, samtidigt som man emellanåt publicerar artiklar inom ämnesområden där man tror sig ha vissa kunskaper, så är det lätt att framstå som självgod. Man riskerar att förmedla en bild av att man både vet och kan bäst, och det är förstås en dödssynd i Sverige, ett tecken på att man förhäver sig.

Till mitt försvar
Till mitt försvar anför jag då att de flesta bloggare skriver om sig själva – ofta i total skamlös självupptagenhet - medan min blogg mestadels, vilket namnet avslöjar, handlar om Mönsterås, och inte särskilt mycket om mig. Jag har aldrig byggt min identitet på att veta bäst eller på beröm och bekräftelse. Jag kan ärligt säga att jag överhuvudtaget aldrig har haft några baktankar med bloggen, utan den har utvecklats organiskt.

Tillkortakommanden
Jag skulle också kunna anföra att jag vid flera tillfällen har kallat mig syndare, samt vid vissa tillfällen skrivit om mina personliga tillkortakommanden och mänskliga svagheter. Jag har exempelvis gått igenom min ungdoms försyndelser, mina asociala tendenser, min något melankoliska grundkänsla inför tillvaron (vilket inte utesluter lycka eller glädje) och mina tendenser att emellanåt argumentera skarpt (vilket är det normala där jag varit, men inte där jag nu bor) m.m. Ja, det finns förstås mer av privat karaktär som inte intresserar någon.


Kritiken som kultur och kritiken som socialt spel
Vid ett tillfälle var det någon som menade att jag nog hade svårt att ta kritik. Det kan jag inte hålla med om. Man kan väl utan överdrift påstå att alla mina år vid akademien bestod av att ge och få kritik – i alla fall i de delar som bestod av att lägga fram texter. Det var genom kritiken man växte och lärde sig något. Det är en del av akademins väsen och man visste att de som framförde kritiken gjorde det i en roll och inte som personliga angrepp.

När jag så flyttade tillbaka till Mönsterås så var jag präglad av det sättet att tänka. Men jag märkte ju att när man framförde kritik mot exempelvis kommunen eller en förvaltning så tolkades det som negativism, illvilja och illojalitet. Istället för att ta det till sig för att växa och utvecklas, blev man rädd och såg något som skulle kunna få den fina fasaden att spricka. Den offentliga bilden utåt var oerhört viktig.

I Mönsterås är relationerna förstås mer komplicerade än i den akademiska ankdammen. Här är kritiken ofta en del av ett socialt samspel där människor skall hållas på plats. Därmed framstår den också ofta som orättvis. Så det är klart att det är svårare att ta kritik här när man inte alltid känner till motivet. Men ofta får man en ganska god känsla för vad det handlar om.

Jag kommer ärligt talat inte ihop mig med människor särskilt ofta. De gånger det har hänt så handlar det sällan om djupgående personliga dispyter, utan i grund och botten ofta om en kulturkonflikt i den meningen att jag i hög grad agerar öppet och självständigt, medan motparten agerar mer hierarkiskt och internt.

Jaha, så kan det vara. Nu går vi vidare till nästa projekt.