På spaning efter det Mönsterås som flytt VI - När Parkskolan var ett dårhus

Högstadietiden förtjänar kanske ett bättre rykte än mitt selektiva minne har gett den - mörkertid. Kanske var inte Parkskolan* ett dårhus. Jag hade ju tur som gick i en trevlig dynamisk klass med utrymme för många personligheter. Och nog fick vi lära oss en hel del. Jag tyckte ju även riktigt bra om många av de lärare som annars betraktades med illa dold avsky av mina skolkamrater. Och så alla dessa schackpartier med Hans under tyskalektionerna.

Så varför mörkertid? Minnet framkallar bilder av de smala, av svett och snus inpyrda, ångestkorridorerna, där man inväntade nya lektioner. Om fel killar dök upp hade man inte en chans att fly. Strypgrepp, slag, hån. Inga lärare i sikte. Efter den senaste ombyggnationen av skolan lär dessa korridorer vara ett minne blott. En särskild risk utgjorde "Fritt valt arbete" som ofta var lärarfria, vilket förstås gav mina plågoandar utökade chanser att komma åt mig, chanser de inte försummade att nyttja. Det var som väl var inte varje dag jag mötte dessa giftormar. De gick inte i min klass.

Även i övrigt var skolan inget paradis för den som tog studier på allvar. Det var relativt stökigt och rökigt. Den som ville ha frisk luft tvingades först passera rökrutorna. Jo, på den tiden fick eleverna röka direkt utanför entrédörrarna. Den som stannade inne fick ofta bevittna ett slagsmål. Ändå var ljudnivån inte i närheten av dagens. Tjejerna behandlas i regel med respekt. Den som behandlade en tjej illa fick räkna med de andra grabbarnas omilda tillrättavisning. Idag vanliga kränkande ord som exempelvis "hora" fanns inte ens i reservvokabulären.

Lärarna höll hög kultstatus och lektionerna förflöt betydligt lugnare än de ofta gör nu för tiden. Vem minns inte namn som Daneskog, Ador, Tarler, Stickan, Båcke? Här finns mycket att berätta som skulle ta för stort utrymme. Lärarna var överlag goda berättare, vilket idag är en bortglömd pedagogisk egenskap. Daneskog hade oförtjänt dåligt rykte. Visst hade han temperament, men var egentligen mycket duktig och seriös. Stickan var hård, men en fantastisk berättare, sedan länge långt bortom pedagogisk räddning. Tyskafröken var också en personlighet. Hon kunde prata bort en hel lektion utan att någon sagt ett ord på tyska. Men nog lärde vi oss tyska i alla fall. Hon var på sitt sätt suverän. Musikläraren brukade gå och äta lunch under vår lektionstid - idag en god anledning för att få sparken, då inget anmärkningsvärt. Teckningsläraren kunde jag inte med, även om han väl hade sina goda sidor. Han gav mig komplex genom att inför hela klassen lyfta fram mig som ett exempel på en människa med extremt smalt ansikte. Bäst var gymnastikläraren Roffe som genomskådade de lata atleterna, men som gav oss veklingar upprättelse genom att även värdera kämpaglöd och attityd.

Jo, Parkskolan var nog ett dårhus trots allt - på gott och ont. Det var inte så noga på den tiden. Mobbning och rökning fick passera utan åtgärder. Å andra sidan var lärarna ännu lärare vilket medförde ganska ordnade lektioner. Det får räcka så den här gången. Jag lär återkomma med fler och mer specifika skolminnen inom kort.

* En fantastisk hemsida som bland annat visar de korridorer jag omnämner.