5 punkter om mobbning

Riksmedia har nyligen aktualiserat mobbning i skolorna, vilket är bra. Det visar sig att somliga skolor inte rapporterar kränkningar som de ska. Kanske för att de är rädda om sitt varumärke nu när skolor konkurrerar om eleverna. Jag har funderat på varför mobbning verkar vara mer vanligt än någonsin i skolorna, trots alla fina skolplaner mot kränkningar.

1. Tidens mentalitet. Jag håller kanske på att bli gammal, men tyvärr är det fler som saknar hyfs idag jämfört med äldre tider. Det har blivit mer acceptabelt att vara oförskämd och jargongen är ibland hård. Nyligen uppsnappat: En elev kommer fram till en annan och hälsar glatt, varvid den andra eleven elakt svarar ”Stick!”.  En elev ser lite annorlunda ut varpå en annan elev slänger ur sig: ”Det borde vara 18-årsgräns för att få titta på dig”. Allt detta uppsnappat från en skola i närområdet bara på en vecka. 

Orsakerna till detta är troligen så många att det är svårt att analysera. Det beror inte bara på föräldrarna, då barn utsätts för intryck från så många håll att även ansvarsfulla föräldrar med goda intentioner ibland står maktlösa. Men grunden för hur man uppför sig torde ändå läggas i hemmet.

2. Skolan har bristande resurser. Skolor har ofta bristande resurser för att på kort sikt få stopp på kränkningar. 

3. Elever som berättar om kränkningar betraktas som skvallrare och drabbas ibland av repressalier efteråt. Även föräldrar som tar itu med kränkningar betraktas ofta som allmänt besvärliga. Skolan tar sedan inte itu med uppföljningen och som elev och förälder riskerar man att tystna då man vet att eleven dubbelbestraffas.

4. Föräldrar till barn som kränker vill ibland inte erkänna att deras barn beter sig sämre. ”Tror du din unge är bättre?” är en vanlig reaktion. Självklart finns det skillnader i hur barn beter sig. Vissa mobbar ofta, vissa mobbar ibland, vissa gör en och annan dumhet och vissa kränker aldrig andra. Har varit med om att man letar småfel hos mobbningsoffer bara för att visa att ”se där, din unge är inte perfekt”. Vet ett barn som var ganska så utsatt under en period med allvarliga saker som strypgrepp, sparkar, slag, retningar etc. Vad gjorde skolan då…jo man kom på att mobbningsoffret vid ett tillfälle hade haft för sig pipljud i matsalen. 

5. Skolorna är måna om sin självbild och rapporterar inte alltid kränkningar som man ska till Barn- och utbildningsnämnden. Förmodar att det sedan skall rapporteras vidare ytterligare för analys och uppföljning. Skolan måste göras statlig igen, så att kommunerna kan sluta trixa. Inför statlig tvångsförvaltning av de svenska skolorna. Kommunaliseringen var ett STORT misstag.

Hur kan jag vara en slarver när jag inte har missat en enda bokning på 2,5 år

Att Mönsterås ibland är Kafkaland finns det många bevis på. I smått såväl som i stort. Idag ska jag ge ett litet exempel på hur just detta med orättvisa anklagelser och stämplar är omöjliga att stoppa när de väl fått fäste och där det inte hjälper att försöka rentvå sig eftersom det tolkas som brist på ödmjukhet och ett tecken på ett man inte vill erkänna fel. Det är ju just så människans utsatthet beskrivs i Kafkas böcker.

Under hela mitt vuxna liv har jag fått höra att jag är en mycket god administratör. Jag har till och med skriftligt vitsord på det. Jag är liksom inte den personlighetstypen som slarvar med anteckningar, bokningar och dylikt. Har aldrig missat en tenta eller ett bokat möte.

Ändå har jag under min tid på nuvarande arbetsplats fått stämpeln som en vimsig slarver som missar bokningar och slarvar med att skriva in saker i almanackan. Annat får jag beröm för, men inte för detta. Till en början tyckte jag mest det var tramsigt och inget jag fäste avseende vid. Men efter 2,5 år är det inte lika roligt längre. Särskilt inte när människor använder det för att trycka till ens person. Att bli anklagad för missar som man vet man inte har gjort är ärligt talat inte roligt. Till slut börjar det sätta sig i sinnet och självförtroendet bryts ner. Och försöker man försvara sig får man veta att man inte är ödmjuk och inte vill erkänna sina fel. Kafkaland.

Vad är då sanningen? Sanningen är att jag inte har missat en enda bokning på 2,5 år.

Senast anklagades jag för att ha gjort en dubbelbokning, alltså bokat två familjer samma dag. Spelade ingen roll vad jag sa. Jag var skyldig. Det var jag alltså inte egentligen. Men ryktet går det inte att få stopp på. Familjen X ringde och bokade in lördag och söndag (lördag för dukning och söndag för fest). Jag skrev in namnet på lördagen och drog en pil till söndagen. Alla vet att jag drar såna pilar och alla vet förstås vad det betyder. Ändå säger man att jag bokat fel dag. Den andra familjen, Y, säger sig ha bokat söndagen och pratat med mig, men det var inte inskrivet i almanackan. Det stämmer helt enkelt inte. Jag har aldrig pratat med den aktuella familjen Y. Det finns flera som är på min arbetsplats, varav ytterligare en vars namn slutar på y. Hur kan de vara så säkra på att de pratat just med mig, när jag vet att så inte är fallet? Hur som helst tog jag på mig missen för att vara lojal mot arbetsgivaren, även om jag sa att jag aldrig tagit emot den bokningen. Det var kanske fel, för jag är oskyldig. Flera vänner har sedan sagt till mig att jag aldrig borde ha tagit på mig felet när jag var oskyldig. Man ska aldrig ta på sig fel bara för husfridens skull.

Jag har som sagt aldrig missat en enda bokning. Det enda som hände en gång var att det dagen innan en busslast skulle komma ringde gästerna och sa att de skulle bli 5 till. Jag ringde som en galning till serveringsansvariga eftersom jag skulle vara ledig nästa dag. Men ingen serveringsansvarig var hemma, så jag skrev då in ändringen i almanackan.

Sedan har det vid ett par tillfällen hänt att ingen guidning har ordnats trots att jag sagt till guideansvarig. Men det kan ju inte jag lastas för.

Så när man granskar mitt sk slarv med bokningar så återstår ingenting annat än att min handstil skall vara svårtydd.

Det är trist att behöva rentvå sig och det känns som om man kämpar i Kafkaland. Alla verkar ha bestämt sig att jag är slarvig med bokningar och då spelar det ingen roll vad jag säger. Det tolkas bara som bevis på bristande förmåga att erkänna fel. Så hur man än gör blir det fel. Men jag kan ju inte erkänna fel jag inte gjort bara för att framstå som ödmjuk.

 

Söndagsledaren v 6 – Kränkt

Kränkt
Allt fler människor verkar känna sig kränkta i olika sammanhang. Då infinner sig ju frågan – beror det på att samhället har blivit bättre på att reagera på kränkningar, vilket också gör att fler vågar påtala när de drabbas, eller har det gått för långt så att ordets värde har börjat urholkas? Jag vet inte. Förmodligen finns det exempel på båda varianterna. Mycket av det som förr fick passera utan åtgärder på arbetsplatser och skolor accepteras inte idag och det är i grunden bra. Men så finns det också en nervös överkänslighet i samhället där man snart inte vågar yttra sig om något eftersom det alltid finns någon som känner sig kränkt.

Detta är inte att bli kränkt

Jag tycker det är viktigt att ordet kränkt återfår sitt värde. Att någon har diametralt olika åsikter betyder inte att man blir kränkt. Det måste få vara högt i tak. Man måste få framföra kritik och avvikande åsikter om religioner, om vad som är normalt och onormalt och om politiska ideologier. Här måste man också lära sig att ta kritik utan att ropa kränkt.

De fem härstarteknikerna
Svårast är det förstås de gånger där den som kränker, medvetet eller omedvetet, använder sig av utstuderade maktmekanismer, men gör det på ett sätt där det är svårt att bevisa eller där ord står emot ord. När sedan den drabbade säger ifrån så betraktas han eller hon oftast som en osmidig bråkmakare. Det kan vara bra att ha någon form av intellektuellt redskap. Ett sådant är de fem härskarteknikerna som är relativt enkla att använda om man vill stämma av med sin arbetsplats:

1. Osynliggörande – att tysta någon genom att ignorera. Kan också vara att inte hälsa, utestänga från vissa jobb etc.

2. Förlöjligande – att (manipulativt) förlöjliga en person eller dennes argument.

3. Undanhållande av information – man får inte del av väsentlig information, beslut fattas bakom ryggen etc.

4. Dubbelbestraffning – man ställs inför ett val där det blir fel hur man än gör. Ex – är man noggrann får man höra att inget blir gjort, är man snabb får man höra att man slarvar.

5. Påförande av skuld och skam – ex att man får höra att det är ens eget fel att man utsätts för något (osmidig, besvärlig etc).

En grupp doktorander vid Stockholms universitet har formulerat fem motstrategier:
1. Tag plats
2. Ifrågasättande
3. Korten på bordet
4. Bryta mönstret
5. Intellektualisera

För egen del utsattes jag vissa år under skoltiden, särskilt under högstadiet. Men visst har jag noterat ett och annat även som vuxen. Konflikter som beror på olika synsätt är något man får ta ibland. Oftast blir det bara en dust och så efter ett tag skakar man hand och allt är bra igen. Men jag har också mött de olika härskarteknikerna. Särskilt teknik 1 och 5 används ganska flitigt enligt min erfarenhet. I grund och botten handlar det ofta om att människor har pinkat in sina revir och upplever andra som ett hot. Komma här och tro att man är nåt. Lika bra att stänga ute och börja skitsnacket.

Snart är det måndag. Undrar hur många som åker till jobbet med magknip.

Blame the victim

Höstens glädje
Jag har alltid tyckt att vi är lyckligt lottade här i Norden som har fyra årstider att uppleva. Alla årstider är älskvärda på sitt sätt, men hösten är nog min favorittid på året. Vädret bjuder på härlig variation – alltifrån sköna solskensdagar till härdande höststormar och piskande regn. Och så dimman, det gråa och ändå färgprakten i träden. Årstiden medger stärkande promenader i lagom temperatur, samtidigt som man med gott samvete kan sitta inne och läsa, skriva och spela spel.

Enveten nedstämdhet

I år har inte den goda höststämningen velat infinna sig. En enveten nedstämdhet har infunnit sig som ligger djupare än den vanliga melankoliska grundstämning som jag alltid har haft och blivit god vän med. Den som har en mer sorglös grundinställning kanske skulle kalla det för depression eftersom den personen skulle uppleva tillståndet som en stor kontrast jämfört med utgångsläget. För mig handlar det mer om en gradskillnad, men den är ändå påtaglig och orsaksrelaterad. Inga spökande kemikalier eller gener alltså.

Trevliga själar som jag vanligtvis missar
Jag har annars haft ett bra år. Bokutgivningen och fotbollsengagemanget har lett till kontakter med många underbara människor.  Det finns så många jäkligt trevliga själar där ute som jag vanligtvis missar eftersom jag oftast undviker tillställningar och mindre sammanhang.

Alfa-hanne-hierarkin

Men så plötsligt möter man inskränkthet och mekanismer som ekon från barndomens mobbningar. Det koleriska och oreflekterade men ändå ett medvetet val att inte acceptera det som avviker från deras egna fastgjutna normer och synsätt, trots att det i själva verket är mobbaren som bör betraktas som den avvikande. Oförmågan att skilja mellan smått och väsentligt för att därigenom kunna klandra. Att påtala fel där det handlar om olika åsikter. Den abnorma förmågan att omvandla en avvikande åsikt till en provokation, ja till en personlig defekt. Det är jämförbart med hustrumisshandlaren som letar fel och provokationer hos sin fru för att motivera att han slår henne. Till slut ska offret inse att det är hans/hennes eget fel och inordna sig i Alfa-hanne-hierarkin.

Kriminalisera mobbning
Gruppen Organisation Mot Mobbning arbetar för att kriminalisera mobbning så att mobbarna inte kan gömma sig bakom en arbetsmiljöanalys. De skriver att den mobbade ofta hängs ut som en udda typ med störande beteende och fel kompetens. "Blame the victim" är ju en klassisk princip. Den mobbade utmålas ofta som ”en fridsstörare i lika mån av både kamrater, lärare, rektor, resp. facklig företrädare, arbetsgivare, personalchef, företagshälsovård och andra tänkbara instanser, som då sammansvärjer sig för att avlägsna den misshagliga personen ifråga.”

Organisation Mot Mobbning föreslår därför förändringar i fem punkter enligt följande:

1. Explicit förbud mot kränkande särbehandling, social utstötning och diskriminering i alla former införes tillsammans med straffsanktioner i brottsbalkens tredje eller fjärde kapitel.

2. En särskild rotel för sådana brott inrättas vid polismyndigheten i varje län.

3. Alla uppsägningar och avskedanden i arbetslivet prövas i denna instans.

4. Den som anstiftar eller deltar i mobbning ska ställas till personligt ansvar.

5. Anmälningsplikt avseende mobbning införes i skola och arbetsliv.

Jag tror att en sådan förändring, om den inte redan är genomförd, skulle vara värd att pröva. Personligen har jag noterat att det inte tjänar något till att argumentera på egen hand. Hur bemöter man en mentalitet. Det är Kafkaland. Och så är man tillbaka i outsiderpositionen. Jag valde den inte. Jag blev motad dit.

Enveten nedstämdhet botas lämpligen genom att arbeta och försöka förkovra sig eller bara läsa för nöjes skull. Men man skulle kanske börja med en promenad. Ännu är ju inte hösten slut. Ännu ler solen. Ännu piskar regnet. Ännu viner vindar genom märg och ben.

When the leaves come falling down.

Low tide of the night.

Mirrorball.

Alla skyller på alla när skolans problem dryftas i Mönsterås - Mönsteråsbloggen fördelar ansvaret

Mönsteråsskolornas problem
De senaste åren har skolorna i Mönsterås uppmärksammats på olika sätt, oftast i negativ bemärkelse. Det har handlat om disciplinära problem, mobbning och bristande resurser till barn i behov av särskilt stöd. Även skolverket har ibland haft anledning att rikta kritik. Och alla skyller på alla.

Alla skyller på alla
Senast idag har Lärarnas Riksförbund en insändare i Barometern/OT där man skyller på media som man menar skriver negativt, men även samarbetsovilliga föräldrar får sig en slev av kritiken. Politiker (Patric Vadman) skyllde på lärarna när betygen var låga, även om han sedan tog tillbaka sitt uttalande. Andra politiker påpekar att skolan behöver mer resurser. Lärare och rektorer brukar liksom facket skylla på föräldrarna. Skolchefen gör lite av varje – tar lärare och rektorer i försvar, skyller lite på föräldrar och tar på sig lite själv (läs även här).

Facket verkar önska mörkläggning
Hur ska man då se på saken? Att skolorna i Mönsterås har problem kan man inte sopa under mattan, även om jag personligen inte märkt av det. Min dotter stortrivs i skolan. Men fackets kritik mot media är tragisk. Facket försökte en gång stoppa vad jag skrev på min blogg. Nu verkar de ogilla att tidningarna skriver om skolproblemen i Mönsterås. Mörkläggning med andra ord. Det är man ju duktig på i Mönsterås, men det löser ingenting.

I grund och botten inte lärarnas fel
Men vem har ansvaret? Facket har rätt i en sak. Det är i grund och botten inte lärarnas fel att det ibland ser ut som det gör. Visserligen har vi under årtionden haft en i många avseenden bedrövlig lärarutbildning i Sverige, men detta kan ju inte lärarna rå för. Jag vågar påstå att så gott som alla lärare gör ett bra jobb i Mönsterås utifrån de omständigheter som råder.

Skolplikten innebär att skolan har ansvar för ordningen
I Sverige råder skolplikt. Det betyder att vi föräldrar är skyldiga att skicka våra barn till skolan. Det innebär också att kommunen är skyldig att tillhandahålla en trygg skola med de resurser som behövs, samt att genomtänkt upprätthålla ordningen och ta itu med mobbning. När jag som förälder överlämnar mitt barn till skolan på morgonen, överlämnar jag också förtroende och ansvar till skolans personal. Som förälder kan jag inte ta ett direkt ansvar för hur mitt barn sköter sig i skolan eller blir bemött av andra.

Föräldrarna har ingen skolplikt
Notera att jag som förälder inte har skolplikt eller skyldighet att medverka till att min unge sköter sig i skolan, även om man som förälder förstås gör så gott man kan för att fostra barnet hemma. Men det är alltid skolans uppgift att upprätthålla ordningen i skolan. Man kan som förälder göra ett fantastiskt jobb, varvid ens barn ändå missköter sig i skolan. Det finns alltid ett eget manöverutrymme för barn som föräldrar inte alltid kommer åt. Visst är ett samarbete önskvärt, men absolut ingen plikt. Överlag pratas det alldeles för mycket om föräldrar i skolans värld idag. Men i skolan bestämmer rektor och lärare. Det är kommunens/politikernas ansvar att ge rektor och lärare de resurser (även kompetens) den behöver för att klara av resurskrävande barn, samt upprätthålla ordning.

Politikerna har det yttersta ansvaret, därefter skolchef, rektorer och lärare
Om kommunen/politikerna gör sin del, vilket man inte alltid gjort i Mönsterås, så får tjänstemännen lättare att genomföra sin del. Givetvis finns det alltid enskilda rektorer och lärare som inte är uppgiften mogen. Det förnekar jag inte. Ibland räcker det inte att politikerna har gjort vad de ska. Utan en kompetent rektor blir det ändå problem. Men där kan jag förstås inte uttala mig hur det ser ut på de olika skolorna i kommunen.

Föräldrar, barn och tid
Står då föräldrarna helt utan ansvar? Nej, det menar jag inte. Föräldrarna har förstås det övergripande ansvaret för att lägga en sund värderingsgrund hos sina barn Men sådant kräver tid. Och dagens samhälle ger inte föräldrar särskilt mycket tid med sina barn. I regel tvingas båda föräldrarna arbeta utanför hemmet för att klara av den levnadsstandard vi har vant oss vid i västerlandet. Och så har vi ett samhälle som hela tiden stressar in barnen i olika fritidsaktiviteter på kvällstid. Där tror jag att föräldrar skulle våga säga nej lite oftare för att få mer tid själva med sina barn. För fostran och trygghet kräver mycket närvaro, inte bara sk kvalitativ tid. Allt snack om kvalitativ tid är ett otyg och många gånger bara ett försök att dämpa det dåliga samvete man kan få av bristande närvaro.

Summering
Hur skall skolans värld bli tryggare i Mönsterås? Ge framför allt skolan de resurser (ekonomisk, kompetens etc) den behöver. Se till att skolan har de redskap den behöver för att lösa sina uppgifter. Se också till att skolan är klar över sitt ansvar. I övrigt kräver det ett nytt tänkande från alla vad gäller ansvar, värderingar och hur man nyttjar sin tid. Kanske är det också dags att införa tydliga betyg i uppförande så att även barnen får lära sig att ta ansvar för sitt beteende.

Klyschorna som legitimerar mobbning

Mobbningen fortsätter i skolorna
Häromdagen kunde man i lokalpressen läsa att en stor andel av eleverna på högstadiet i Mönsterås har blivit utsatta för mobbning. Likaså kunde vi läsa om en flicka i grundskolan som uppenbarligen har blivit kränkt av en lärare, samtidigt som rektorn höll sin lärare om ryggen (se här). Jag har inte kvar den första artikeln, men så vill jag minnas att det var. Detta är förstås högst alarmerande och man kan undra om skolorna egentligen har blivit bättre på att ta itu med mobbning sedan min barndom, eller om gamla blinda fläckar och klyschor som underlättar för mobbarna finns kvar.

Mobbningen slutade när jag gav igen
I ett par tidigare artiklar har jag berättat om den mobbning jag till och från utsattes för under min skoltid, som väl var inte inom min egen klass. (se här, här och här). Mobbningen slutade inte förrän jag sista terminen i nian gav igen i ett slagsmål, men det var ju så dags. Dessförinnan hade jag flytt, låtit mig jagas och hunsas och tagit skiten tålmodigt. Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt om jag hade slagit tillbaka redan i tidigare år. Kanske hade det varit bättre att försöka sätta sig i respekt, även om jag hade fått stryk.

"Ungar är ju sådana"
Mitt undflyende tror jag alltså delvis kan förklara varför mobbarna orkade fortsätta. Grundorsaken var dock förstås att skolorna på den tiden inte var särskilt vaksamma. ”Ungar är ju sådana och det är inte ens fel om två träter” tror jag var attityden som fanns…och dessvärre finns.

"Lika goda kålsupare"
Låt mig utifrån ett par fraser i ett vanligt vardagssamtal få belysa ett par av de klyschor som jag tror fortfarande genomsyrar skolvardagen, och för all del även fritiden. Jag befann mig på lekplatsen eftersom kvarterets barn hade bråkat om något och sagt fula ord till varandra. Även en annan förälder hade ryckt ut. För att slippa peka ut någon särskild så slank följande ord ur mig: ”Ni är nog lika goda kålsupare allihop”. Just där och just då så var det säkert sant, men det var ändå idiotiskt sagt. Om jag hade yppat dessa ord i ett sammanhang med en mobbare, så hade betydelsen blivit att mobboffret beter sig lika illa som mobbaren. Alla ungar är lika taskiga. Alla är mobbare. Alla är offer. Ingen är värre än den andre.

Jag hatar den typen av generaliseringar som jag gjorde mig skyldig till. Tyvärr tror jag att den klyschan lever kvar i skolans värld.

"Om man är snäll, så är andra snälla tillbaka"
I sin välvilja att få barnen att vara snälla mot varandra sa den andre föräldern också en klyscha som jag tror genomsyrar mångas tänkande. ”Om man är snäll, så är andra snälla tillbaka”. Det är dessvärre inte sant. Jag vågar påstå att jag var ett snällt barn, blyg och tillbakadragen. Jag hade aldrig gjort mina mobbare något ont. Att vara snäll innebär inte alls att andra med automatik är snälla tillbaka. Tvärtom ibland. Med denna klyscha så skuldbelägger man mobboffret. ”De andra mobbar dig därför att du inte är snäll”. ”Du har jobbat ihop till det där”. ”Vad har du gjort för att de skall bete sig så emot dig?” Konsekvenserna av klyschan blir horribla. Inte för att mobboffer är änglar alla gånger, men ingen förtjänar att bli mobbad. Och att vara snäll hjälper inte ett skit.

Att säga ifrån själv
Så jag försöker lära min dotter att bli betydligt tuffare än vad jag var. Än så länge är hon ganska så undflyende i lekplatskonflikter, precis som jag var. Men jag försöker lära henne att säga ifrån själv när det behövs och att själv bemöta andra med respekt. Än så länge springer hon mest till mig när det osar hett, och det ska hon förstås göra. Jag är ju till för henne och försvarar henne när hon är drabbad, och fostrar henne när hon gör fel mot andra. Problemet är att i skolan kan jag inte lita på att lärarna ställer upp på samma sätt i de högre klasserna. Därför måste jag lära henne att även säga ifrån själv. I skolan finns ingen enögd pappa att fly till; däremot ganska många synskadade rektorer.

När hon blir större och kommer högre upp i klasserna tvekar jag inte att lära henne att det också är helt ok att rent fysiskt försvara sig mot eventuella mobbare. Skolans värld kan vara grym och, även om jag inte säger det till henne, så lär det komma en dag då dagens små lekplatsgnabb framstår som väldigt oskyldiga, jämfört med det klimat som verkar råda i Mönsterås skolor.

Fiender, jantelagen och härskartekniker

Vänner
Jag har levt drygt 40 år. Jag har få vänner - få fiender. Mina vänner har jag, med något undantag, känt sedan barn- och ungdomsåren, även om jag har flera Internetkompisar. Många "vänner" är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är en bra eller omtyckt människa. Det kanske bara markerar att man har en social talang. I värsta fall kan det vara ett tecken på att man är bra på att dupera sin omgivning eller att man lever ytligt och har svårt att odla djupa nära relationer.

Men fiender. Hur får man det och hur märker man att man har fiender?

Hur får man fiender? Bryt mot jantelagen.
Det enklaste sättet att få fiender är att bryta mot någon av jantelagens regler:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som oss.
3. Du skall inte tro att du är klokare än oss.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än oss.
5. Du skall inte tro att du vet mer än oss.
6. Du skall inte tro att du är förmer än oss.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Senare i boken: 11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Exempel från barndomen
Under barndomen fanns mobbarna som jag har skrivit om tidigare. I deras inskränkta lilla värld behövdes det inte mycket för att de skulle gå igång. Det räckte med att man hade IQ över 100, tog studierna på allvar, var spinkig eller tjock, hade fel mössa eller fel föräldrar. Det är bara att stämma av mot jantelagen ovan, samtidigt som det förstås fanns en del andra mobbningsmekanismer.

Studieåren
Sedan följde några goda år med studier i Gamleby och Växjö. Där hade jag inga egentliga fiender. Studierna gick ju i mycket ut på att försöka se verkligheten från olika perspektiv. I en sådan miljö blir den med avvikande åsikter intressant. Visst gick diskussionens vågor höga ibland, men det fanns en grundtrygghet som gjorde att man trots diametralt olika åsikter kunde dricka kaffe ihop efteråt. Om man blev osams med någon blev man ganska så omgående sams igen.

Lätt att få fiender i Mönsterås
När jag sedan flyttade tillbaka till Mönsterås för 10 år sedan så var jag ganska så naiv. Den ”franska” frispråkiga mentaliteten var mer sällsynt här. Självklart har jag inte låtit mig skrämmas bort från Mönsterås av det skälet. Men jag har under de senaste åren lärt mig att i Mönsterås får man fiender om man har en åsikt, torgför den offentligt och kan argumentera bra för den. Då bryter man med automatik mot de flesta av jantelagens regler.

Här har vi kört samma race i alla år och så kommer du och påstår att det inte är ok att ge sina släktingar företräde till kommunala jobb eller att det inte är ok med sexdömda i skolorna eller att idrottsfolk i ansvarspositioner förespråkar knarklegalisering. Dessutom är du fräck nog att inte apatiskt titta på när äldre far illa på äldreboenden. Värst av allt - du har kritiserat Åkesson-regimen och kommunen offentligt. Tror du att du är bättre än oss eller kan lära oss något?

Anonyma
Jag har faktiskt inga fiender som jag kan namnge. Det är jag tacksam för. Däremot finns det alltså människor som stör sig på saker jag gjort eller skrivit genom åren. De är till 99% anonyma. De orkar inte riktigt fokusera på uppgiften, men när tillfälle ges snackar de skit, sprider falska rykten, letar fel och svagheter, fryser ut.

Ett exempel
Låt mig få ge bara ett exempel. Sedan jag hjälpte en äldre människa på ett äldreboende som inte fick hjälp av den frånvarande personalen, och sedan jag dessutom anmälde missförhållanden, så har jag inte fått en enda städtimme av kommunen. På äldreboendet jag anmälde gick det till och med så långt att personal kastade ut smulor på golven för att kunna påpeka att det inte var ordentligt städat. Dessförinnan fick jag så mycket beröm att jag nästan blev mallig. Visar du medmänsklighet eller i bästa fall civilkurage i Mönsterås så hittar de ansvariga plötsligt en mängd ursäkter för att slippa ha med dig att göra. Sanningen säger de aldrig. Lögnen har blivit en kultur.

De fem härskarteknikerna
Det jag just gav exempel på är ett par av de fem härskartekniker som folk ofta använder när de vill klämma åt dig – osynliggörande, bestraffning och undanhållande av information. Detta är nästan värre än de rena lögner, elakheter och förtal man annars ibland råkar ut för.
Detta är de fem härskarteknikerna

1. Osynliggörande – man ignorerar helt enkelt en person, tar inte på allvar, svarar inte, hälsar inte, ger dem inte jobb etc.
2. Förlöjligande (av det yttre, personliga egenskaper, av argument etc)
3. Undanhållande av information
4. Dubbelbestraffning: Att försätta någon i en situation där personen nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ den väljer. Exempel: Du är noggrann med dina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om du snabbar på får du höra att du slarvar.
5. Påförande av skuld och skam utan skäl.

En grupp doktorander vid Stockholms universitet har formulerat fem motstrategier:
1. Tag plats
2. Ifrågasättande
3. Korten på bordet
4. Bryta mönstret
5. Intellektualisera

De har även formulerat fem bekräftartekniker:
1. Synliggörande
2. Respekterande
3. Informera
4. Dubbel belöning
5. Bekräfta rimliga normer

Detta är mina erfarenheter av hur livet fungerar. Självklart har det format min livssyn och vad jag värdesätter i tillvaron. Det är det också folk som stör sig på. Det rimmar så illa med deras bild av det perfekta Mönsterås.

Destu viktigare att inte låta sig knäckas. Att kämpa på. Att varje dag ändå kunna konstatera att det finns en inre glädje. David Sylvian säger det bäst:

David Sylvian – Let the happiness in.

Fritt valt arbete - När djävlarna tog chansen

Detta är det avslutande inlägget i en liten triologi om minnen från Parkskolan i Mönsterås. De andra två återfinns under detta.

Fritt valt arbete
Under högstadietiden på Parkskolan fanns det något som hette "Fritt valt arbete". Varje termin fick man välja något av hobbykaraktär som man ville pyssla med. För de flesta blev det ett par timmars välkommet avbrott från det vanliga plugget. För mig blev det en mardröm.

Mina plågoandar gillade också bordtennis
Ett av mina stora intressen var bordtennis där jag var förhållandevis framgångsrik. Och bordtennis ingick bland de alternativ man kunde kryssa för. Problemet var bara att ett par av mina värsta plågoandar också hyste kärlek till denna sport. Ja, det blev ju bingo för dem eftersom de både fick spela bordtennis och plåga mig.

Den frånvarande ledaren
Bordtennisen gick av stapeln på fritidsgården Solhem. Några lärare var aldrig på plats, utan det var någon fritids- eller föreningsmänniska som hade engagerats för att ha lite koll på oss. Det hade han inte. Han var i princip aldrig närvarande, utan såg väl sin chans att få lite ersättning från skolan utan att behöva göra annat än att låsa upp lokalerna. Vi var helt utlämnade åt oss själva.

Mobbningslogik och galenskap
De två pojkar jag tänker på hade jagat mig sedan lågstadietiden. Några giltiga skäl för detta fanns förstås inte, utan de kombinerade bara vanlig mobbningslogik med en stor portion galenskap. Mobbningslogiken bestod i att jag var en blyg benget, tillika plugghäst som hade ordets makt och kunde ge svar på tal. Därmed hade de hittat ett lämpligt offer. Jag uppfyllde kriterierna med råge. Samtidigt var just dessa grabbar galna och båda dog i ganska unga år; en sköt sig i huvudet och en körde rakt in i ett träd. Den ene njöt av att plåga andra. Den andre vara bara en gravt underbegåvad retsticka.

Strypgrepp, kast och inlåsningar
Så bordtennisspelandet kombinerades med riktiga strypgrepp, nyp och slag och inlåsningar i omklädningsrummet. En gång satt jag inlåst i omklädningsrummet en timme efter att alla hade slutat. Bland det mer groteska var när en av grabbarna slängde både mig och hans kompis i väggen med full kraft som släggor.

Ord och knytnävar
Den ene klådde jag så småningom upp och hann försonas med. Den andre lämnade mig ifred sedan jag klått upp hans kompis. Tyvärr gjorde jag inte detta förrän i nian. Tidigare hade jag haft orden och de knytnävarna. Nu visade det sig att även jag hade knytnävar.

Innebandy och skytte
För att slippa bli utsatt valde jag någon termin innebandy där jag bara hade de sedvanligt burdusa, men innerst inne ganska schyssta, idrottsidioterna att tampas med; de där som gnällde och skrek så fort man gjorde ett misstag. Men jag var hyfsat duktig i innebandy och kom lindrigt undan. En termin valde jag skytte och vann en liten glasvas som bäste skolskytt den terminen.
Men bordtennisen de andra terminerna – där fick djävlarna sin chans.

Andra idioter
Dessa två grabbar var inte de enda som gav sig på mig. Det fanns idioter från Ålem och Fliseryd också. Kanske var de egentligen värre eftersom de inte hade någon förmildrande galenskap att skylla på.

Så här överlevde jag
Hur överlevde man då detta? Jo, jag hade turen att gå i en trevlig klass där jag aldrig blev mobbad. Dessutom gällde det att göra det bästa av det man hade, vilket jag gjorde. Man gör helt enkelt en myt av sig själv – man skapar humor av sin blyghet, sin torrhet, sina formuleringar och sitt bokläsande. Man förstärker vissa sidor av personligheten och blir trygg i det. Så gjorde jag och...tja...jag klarade mig till gymnasiet. Det blev tre väldigt roliga år, men det får jag kanske anledning att återkomma till.

Strypgrepp, blödande sår och magsparkar - det är tufft att vara barn

När Mölstadsskolan snart skall renoveras så kan man kanske passa på att ta bort asfalten och så gräs.

Det är roligt i skolan
Dottern har nu gått drygt en vecka i skolan och hon är verkligen överväldigad i positiv bemärkelse. Hon trivs och tycker det är roligt, fröken och klasskamraterna är toppen.

Strypgrepp
Ändå...det är inte så roligt att behöva höra sin dotters oro över att en tjej i klassen har blivit utsatt för strypgrepp av två äldre pojkar redan första veckan. Något sådant ska man förstås aldrig behöva råka ut för, men givetvis är det extra känsligt när man precis har börjat skolan. Personalen verkar dock ha tagit tag i detta direkt, så jag tror det har hanterats korrekt. Men man undrar ju hur barn är funtade som tar strypgrepp och ger sig på en liten nybörjartjej.

Blödande sår
Vår dotter har kommit lindrigare undan. Hon har bara haft roligt, utom en gång då hon krockade med en kamrat och ramlade på den asfalterade skolgården. Men det var en olycka och sådant som barn ofta råkar ut för. Det som möjligtvis förvånade mig var att ingen rastvakt verkar ha noterat fallet och kontrollerat om hon blödde. Som tur var hände det vid skoldagens slut. Men det tog mig 30 minuter att få stopp på blödningen när hon kom hem, även om skadorna i sig själva inte var allvarliga.


Dottern fick blödande sår på armbågen och höften. Inga allvarliga saker, men det blödde länge.

Gräv upp asfalten
Det skall sägas – jag är mycket förtjust i Mölstadsskolan, trots att den är sliten och att skolgården har en del i övrigt att önska. Snart ska den ju renoveras. Kunde man då inte passa på att gräva upp asfalten och så gräs istället. Det kan väl inte finnas något hinder för gräs på skolgårdar. Visserligen kommer det att bli slitet och fult, men hellre det än den otrevliga asfalten.

Spark i magen
Även utanför skolans värld har det hänt konstigheter som gör mig betänksam. Vad var det som fick en grabb att sparka vår dotter i magen bara för att hon som han sa ”lurade mig och sa att hon var en zombie”. Grabben som vanligtvis är jättetrevlig visade sig sakna spärrar när han helt oprovocerad blev lite sur.

Nyp i armen
Och vad är det som har fått en elvaårig tjej att vid ett flertal tillfällen nypa vår dotter hårt i armen och fråga om det gör ont, för att sedan ljuga och svara fräckt när jag konfronterade henne med det inträffade. Höll vi verkligen på så där när jag var barn?

Trevligt kvartersgäng
Som väl är utgör dessa exempel undantag. Det är ett fint kompisgäng där vi bor och barnen verkar trivas bra med varandra, även om det förstås blir småincidenter ibland eftersom alla har olika viljor och temperament. Men det kan man ju leva med eftersom alla är trevliga i grund och botten.

Från och med detta inlägg avslutar jag alltid med att påminna om lördagens derby på Idrottsparken mellan Mönsterås och Stjärnan. Se mitt försnack här.

Från hare till slagskämpe

Som jag har berättat i ett tidigare inlägg fanns det under min skoltid några killar som fann det roligt att utsätta mig för ganska så otrevliga saker - alltifrån strypgrepp och slag till glåpord av skiftande kvalitet. Tyvärr vek jag alltid undan, tog emot, sprang, gömde mig. Men så en gång i nian när jag hade fått ett slag i ryggen fick jag nog. Jag gav igen och klådde upp grabben efter noter. Han fick väl in en och annan träff han också eftersom jag var helnovis på slagsmål, men jag satte mig uppenbarligen i respekt. För efter detta fick jag vara ifred. Tyvärr var det då bara en termin kvar. Jag funderar ibland på vad som hade hänt om jag hade gjort detta några år tidigare.

Jag blev sedermera god vän med grabben som jag slogs emot.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VI - När Parkskolan var ett dårhus

Högstadietiden förtjänar kanske ett bättre rykte än mitt selektiva minne har gett den - mörkertid. Kanske var inte Parkskolan* ett dårhus. Jag hade ju tur som gick i en trevlig dynamisk klass med utrymme för många personligheter. Och nog fick vi lära oss en hel del. Jag tyckte ju även riktigt bra om många av de lärare som annars betraktades med illa dold avsky av mina skolkamrater. Och så alla dessa schackpartier med Hans under tyskalektionerna.

Så varför mörkertid? Minnet framkallar bilder av de smala, av svett och snus inpyrda, ångestkorridorerna, där man inväntade nya lektioner. Om fel killar dök upp hade man inte en chans att fly. Strypgrepp, slag, hån. Inga lärare i sikte. Efter den senaste ombyggnationen av skolan lär dessa korridorer vara ett minne blott. En särskild risk utgjorde "Fritt valt arbete" som ofta var lärarfria, vilket förstås gav mina plågoandar utökade chanser att komma åt mig, chanser de inte försummade att nyttja. Det var som väl var inte varje dag jag mötte dessa giftormar. De gick inte i min klass.

Även i övrigt var skolan inget paradis för den som tog studier på allvar. Det var relativt stökigt och rökigt. Den som ville ha frisk luft tvingades först passera rökrutorna. Jo, på den tiden fick eleverna röka direkt utanför entrédörrarna. Den som stannade inne fick ofta bevittna ett slagsmål. Ändå var ljudnivån inte i närheten av dagens. Tjejerna behandlas i regel med respekt. Den som behandlade en tjej illa fick räkna med de andra grabbarnas omilda tillrättavisning. Idag vanliga kränkande ord som exempelvis "hora" fanns inte ens i reservvokabulären.

Lärarna höll hög kultstatus och lektionerna förflöt betydligt lugnare än de ofta gör nu för tiden. Vem minns inte namn som Daneskog, Ador, Tarler, Stickan, Båcke? Här finns mycket att berätta som skulle ta för stort utrymme. Lärarna var överlag goda berättare, vilket idag är en bortglömd pedagogisk egenskap. Daneskog hade oförtjänt dåligt rykte. Visst hade han temperament, men var egentligen mycket duktig och seriös. Stickan var hård, men en fantastisk berättare, sedan länge långt bortom pedagogisk räddning. Tyskafröken var också en personlighet. Hon kunde prata bort en hel lektion utan att någon sagt ett ord på tyska. Men nog lärde vi oss tyska i alla fall. Hon var på sitt sätt suverän. Musikläraren brukade gå och äta lunch under vår lektionstid - idag en god anledning för att få sparken, då inget anmärkningsvärt. Teckningsläraren kunde jag inte med, även om han väl hade sina goda sidor. Han gav mig komplex genom att inför hela klassen lyfta fram mig som ett exempel på en människa med extremt smalt ansikte. Bäst var gymnastikläraren Roffe som genomskådade de lata atleterna, men som gav oss veklingar upprättelse genom att även värdera kämpaglöd och attityd.

Jo, Parkskolan var nog ett dårhus trots allt - på gott och ont. Det var inte så noga på den tiden. Mobbning och rökning fick passera utan åtgärder. Å andra sidan var lärarna ännu lärare vilket medförde ganska ordnade lektioner. Det får räcka så den här gången. Jag lär återkomma med fler och mer specifika skolminnen inom kort.

* En fantastisk hemsida som bland annat visar de korridorer jag omnämner.