Påsken - skuld, försoning, nytt liv

Påsken är både allmän och personlig. Därför ska jag idag skriva lite mer personligt än vanligt om påsken.

1. Påsken väcker frågor om människans skuld - ingen kan väl förneka att människan i alla tider har en tendens att agera destruktivt gentemot andra och mot naturen. Uppfinningsrikedomen är här oändligt stor, men det är ju bara att stämma av mot tio Guds bud så inser man sin otillräcklighet. Det gäller alla. För egen del funderar jag på varför jag har en tendens att älta gamla konflikter, när jag egentligen inte har svårt att förlåta andra. Förmodligen är jag ju inte bättre själv och har flera gånger haft anledning att be andra om förlåtelse.

2. Enligt klassisk kristen tro besegrade Jesus synden, döden och djävulen. En aspekt av detta är försoningsläran som säger att Jesus bar hela mänsklighetens synd och blev ett försoningsoffer så att var och en som tror detta blir fri till ett nytt liv i försoning.

3. Det nya livet, den nya födelsen, frälsningen eller vad man nu vill benämna det bör förstås få konsekvenser för hur livet levs. En kristen skall vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret. En kristen skall påtala och kämpa emot orättvisor som åsamkar människor lidanden och visa omsorg mot sjuka och fattiga. En kristen som har tagit emot Guds kärlek borde också ha lätt att förlåta och be om förlåtelse. Detta är inte lätt och jag märker själv att jag kommer till korta allt som oftast.

Påsken är den största kristna högtiden och för egen del hoppas jag på en tid av rannsakan och förhoppningsvis en något mjukare ton gentemot människors tillkortakommanden, men fortsatt djärv ton gentemot makthavare som inte fullgör sina uppgifter för att gynna frihet, social rättvisa och omsorg om samhällets svaga.