Parkskolan och Påskdagen

Parkskolan och Påskdagen. Kan det finnas något samband bortsett från bokstaven P? Jo, de hänger ihop mer än man kan ana vilket lämpligen formuleras i frågan - finns det liv efter "Park"?

Jag har ingen anledning att betvivla Parkskolans förträfflighet idag. Man kan förstås inte tillskriva dagens skola ansvar för äldre tiders försummelser vad gäller att skapa trygghet på den plats som barnen är skyldiga att vara på enligt skolplikten.

Men det var efter skolavslutningen 1983 livet började. Livsgnistan återuppstod i takt med att hoten, stryptagen, glåporden och blåmärkena försvann. Visserligen saknade jag faktiskt Parkskolan till en början. Jag vet att det låter helt sjukt, men trots en stor bägare elände innebar den förstås trygghet till viss del. Kan inte förklara det på annat sätt. Men man får med tiden lära sig att försonas med det förflutna och omvandla smärtan till konstruktiv energi och jag tycker det har gått bra. Där hjälper dock inga hurtfriska slogans.

En dag som denna där vi särskilt minns Jesu seger över fördärvsmakterna tycker jag att denna låt passar:
Stryker - To hell with the devil, eller varför inte genom en lokal förmåga.

Påskkärringar på besök

Idag fick jag besök av några påskkärringar. För att slippa häxerier fick de godis. Tyckte jag kände igen min egen dotter längst fram.

I äldre tider fanns en genuin folktro på häxor, i regel en granne man tyckte illa om. Häxorna ställde till mycket elände - kunde bland annat sända sjukdomar och se till att korna inte gav mjölk. Natten mellan dymmelsonsdagen och skärtorsdagen befann de sig på Blåkulla. Periodvis har tron på häxor och trollkarlar medfört förföljelser och avrättningar. Ofta var det kvinnor i samma by som anklagade varandra. Man brukar ibland säga att män gjorde upp med nävarna - kvinnor med magi. Man får vara glad att gamla tiders häxtro har omvandlats till dagens oskyldiga tradition.

Påsken - skuld, försoning, nytt liv

Påsken är både allmän och personlig. Därför ska jag idag skriva lite mer personligt än vanligt om påsken.

1. Påsken väcker frågor om människans skuld - ingen kan väl förneka att människan i alla tider har en tendens att agera destruktivt gentemot andra och mot naturen. Uppfinningsrikedomen är här oändligt stor, men det är ju bara att stämma av mot tio Guds bud så inser man sin otillräcklighet. Det gäller alla. För egen del funderar jag på varför jag har en tendens att älta gamla konflikter, när jag egentligen inte har svårt att förlåta andra. Förmodligen är jag ju inte bättre själv och har flera gånger haft anledning att be andra om förlåtelse.

2. Enligt klassisk kristen tro besegrade Jesus synden, döden och djävulen. En aspekt av detta är försoningsläran som säger att Jesus bar hela mänsklighetens synd och blev ett försoningsoffer så att var och en som tror detta blir fri till ett nytt liv i försoning.

3. Det nya livet, den nya födelsen, frälsningen eller vad man nu vill benämna det bör förstås få konsekvenser för hur livet levs. En kristen skall vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret. En kristen skall påtala och kämpa emot orättvisor som åsamkar människor lidanden och visa omsorg mot sjuka och fattiga. En kristen som har tagit emot Guds kärlek borde också ha lätt att förlåta och be om förlåtelse. Detta är inte lätt och jag märker själv att jag kommer till korta allt som oftast.

Påsken är den största kristna högtiden och för egen del hoppas jag på en tid av rannsakan och förhoppningsvis en något mjukare ton gentemot människors tillkortakommanden, men fortsatt djärv ton gentemot makthavare som inte fullgör sina uppgifter för att gynna frihet, social rättvisa och omsorg om samhällets svaga.

Påsk i Mönsterås - tre observationer

1. Vår dotters dagis fick före påsk besöka Svenska Kyrkan för att få lära sig vad påsken egentligen handlar om. Det var föredömligt att låta barnen ta del av en viktig aspekt av vårt kulturarv. Kunskapen om påskens kärna - Jesu seger över fördärvsmakterna synden, döden och djävulen - är förmodligen försvinnande liten i Sverige. Dessutom var det modigt. I dessa dagar har ju den politiska korrektheten ofta drivits så långt att man inte ens får ha skolavslutning i kyrkan för att inte stöta sig med någon stackars minoritet som man har underskattat. Det kan ju emellertid knappast vara skadligt för en ateist att höra en person nämnas som man ändå inte tror finns. Och för en muslim är det ju bara lärorikt att ta del av en snutt av den kristna kulturen; det främjar den interreligiösa toleransen.

2. Igår fick vi besök av ett antal påskkärringar och vår dotter hade förstås också klätt ut sig och målat ansiktet. I äldre historisk tid var det dock ingen lek. Skärtorsdagen var en mycket farlig dag och på skärtorsdagsnatten hade häxorna varit hos djävulen på Blåkulla. Man får väl vara tacksam att denna gamla folktro har omvandlats till den betydligt mer harmlösa traditionen med påskkärringar. Den genuina gamla häxtron åsamkade vårt land stor skada. Att anklaga någon för att vara häxa var ett vanligt sätt att försöka bli av med en granne man låg i konflikt med. Man kan fråga sig vilka metoder som idag tillämpas mot obekväma personer.

3. I Mönsterås firar Pingstkyrkan och Kuggåskyrkan påsk ihop med gemensamma gudstjänster. Nu är det ju ganska vanligt med ekumeniska gudstjänster vid jul och påsk, men jag undrar om vi ändå inte ser framtiden här. Kuggåskyrkan bestod en gång i tiden av två församlingar - Metodistkyrkan vid torget och Missionskyrkan på Kuggåskrönet. De gick samman för ett antal år sedan och vad jag förstår har det fungerat bra. Jag kan inte se annat än att även Pingstkyrkan kommer att slås ihop med Kuggåskyrkan framöver, vissa teologiska skillnader till trots.