Lärarna får ducka på Parkskolan
"The teachers are afraid of the pupils", sjöng Morrissey för 14 år sedan. Nu har sångtiteln blivit verklighet i Mönsterås. Ett fåtal elever på Parkskolan kastar uppenbarligen böcker och stolar så att lärarna får ducka. Detta uppmärksammas nu i media (II).
Det är inte länge sedan som Parkskolans rektor skrev en debattartikel om att konflikter mellan elever stjäl kraft och tid från undervisningen.
Även på Ljungnässkolan har man stora disciplinproblem.
Vuxengenerationens misslyckande
Allt hänger ihop. Vuxengenerationen har misslyckats med att förmedla grundläggande värderingar, trygghet och sund självkänsla till det uppväxande släktet. Rektorn gör rätt när han förlägger huvudansvaret i hemmen. Det är där förmedlingen av allt detta sker i första hand. Skolan ska bara förstärka och bekräfta de värderingar om medmänsklighet och hänsyn som föräldrarna redan har försett sina barn med.
Om föräldrarna inte tar sitt ansvar samtidigt som samhället tar ifrån läraren auktoritet och skolan resurser, ja, då kan man inte förvänta sig annat än det vi nu kan läsa om.
Samtidigt ska man inte glömma att hela vår kultur präglas av en slags extremindividualism där alla ska förverkliga sig själva och inte uppmuntras till samspel med andra. Samhällsklimatet utgör ingen hjälp för föräldrarna.
Att bli delaktig i ungdomarnas liv
Jag har själv jobbat på Parkskolan som bibliotekarie. Visst fanns det trotsiga, utmanande frustrerade elever som testade mig. Efter ett par försök att sabotera för andra på biblioteket gav de upp. Varför? Jag satte gränser, samtidigt som jag visade mig intresserad av deras livsvärld. Med tiden infann sig en ömsesidig respekt.
Jag förstår att jag hade tur. Men jag vill tro att det går att komma till tals även med stolkastare. Visst - sluta dalta, sluta flumma. Men jag vill framför allt vädja till föräldrarna att orka bli mer involverade i sina barns liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan det vara så, att det är dags att damma av ordnings- och uppförandebetygen, samt att ge läraren verklig makt att fysiskt ha rätten att avlägsna störiga elever från klassrummen, när tillsägelse och tillrättavisning ej fungerar ? Kan det vara så att vi har fått en kader svaga rektorer och skolchefer, som så till den grad är omgärdade av regler och direktiv, vilket gör att de varkan kan eller vågar ta i med de så kallade hårda handskarna ?? Kan det vara så, att många ungdomar i dag helt enkelt är jävligt bortskämda och helt eller delvis saknar styrning i unga år ??
Läs här om en annan värld - starka flickor i Haripur, Pakistan, som räds intet och gläds åt att få gå i skolan ! Det ni, slynglar i den svenska skolan !
1)http://www.dn.se/nyheter/varlden/skolflickorna-i-haripur-ar-inte-radda-for-talibanerna-1.867493
2)
http://blogg.passagen.se/mariner6/
Vänligen,
Mariner6
Tack för kommentar! Betyg i uppförande och ordning kan vara ett redskap. Likaså måste lärarna få vissa ökade befogenheter. Men skolagan vill nog ingen ha tillbaka. Huvudansvaret ligger trots allt på hemmen som jag ser det.
@Jonny
Inte med ett ord nämner jag aga i någon form ! Hårda handskar innebär bl a att skolpersonal ska ha rätten att med milt våld (proportionerligt, om så behövs) kunna avvisa / avlägsna elever som inte kan eller vill inordna sig under skolarbetsplatsens regler. Det handlar om att ge skolpersonal behörigheter och utbildning !
Så enkelt som så ! Detta förbannade flum måste få en ände - nu !
Vänligen,
Mariner6
Jag menade inte att du propagerade för aga. Jag formulerade mig lite slarvigt där. Ja, flummet är ett stort svek mot barnen/ungdomarna.
Detta med att ungdomarna är trotsiga och beter sig illa i skolan är långt ifrån en nyhet det vet nog alla. Och alla som gått i skolan vet också att en del lärare skulle inte vara lärare, ej heller ska en del rektorer inte vara rektorer och en del föräldrar skulle inte vara föräldrar osv. Men om vi återgår till barnen så är deras situation en oehört svår nöt att knäcka eftersom hela problematiken är existentiell och starkt förknippad med en ny identitets ram som jämfört med den ram som fanns för deras förädrar, alltså samma som för alla andra generationer genom tiderna.
Så vari ligger skillnaden? Man kan kalla det förmätet av mig att påstå att jag vet svaret.Men man kan samtidigt fråga sig, hur mår vi i samhället idag? Tänk efter lite, bryr vi oss egentligen om nånting? Prova tänka prestigelöst nu.
Vem ser vårt engagemang om inte barnen,javisst det finns idrottsfostran och det är väl bra till den dagen individen kommer på att jag vill nog ha ut mer av livet än att vara teamplayer, den dagen kommer alltid när vi alla ställer oss frågan, vem är jag?
Barnen behöver mer än 3 platt tv och fyra mobiler det är sant eller hur? Vem har tid att och ork att ge dom det när all tid går åt till att prestera och göra karriär och tjäna pengar till en ny platt tv?
Förädrarnas frånvaro i det egna hemmet skapar rotlöshet och det i sin tur skapar vilsenhet, samtidigt har barnen en enorm frihet som egentligen är meningslös eftersom den är innehållslös. Då blir den virtuella världen barnvakten.
Sen har vi skolan som enbart är bundna av profit på antalet barn, visst det kanske finns en eller annan crusader kvar inom lärarkåren, annars vet jag en hel del människor som bara valt läraryrket för dess förmåner såsom någorlunda tryggad anställning jämfört med med övriga sektorer, lång semester, hyfsad lön. Det där med att dom får ta mycket stryk psykiskt är ett val dom gjort då de valde bana, man får ta det onda med det goda liksom eller hur?
Skolverket kommer med jämna mellanrum ut med nya direktiv och krav på vad eleverna ska prestera ofta kommer förändringarna över en natt eller två. Lägg detta till övriga funderingar jag hade och skyll inte en bristande utbildningsplan och bristen på skolans koll på läget på föräldrarna, hur var det nu igen?
Jo, Skolan är en bild av samhället vi lever i, så sant så sant.
Tack för tänkvärd kommentar som jag ska fundera vidare på!
Skicka en kommentar