Hjärtat skall blöda när man lämnar sin moderklubb - om klubbidentitet

Tallåsvallen i Ruda. Under sju år arbetade ideella krafter för att iordningsställa fotbollsplanen.

Vart tog hjärtat vägen?

Vart tog hjärtat vägen? Många har ställt frågan, men den kan gott ställas igen. Sambandet mellan fotbollens kommersialisering och klubbidentitetens uppluckring har debatterats i årtionden, och många orkar inte mer. Men jag är genuint bedrövad över utvecklingen med utarmad klubbidentitet och mindre klubbar som dräneras på talanger. Skall ett fotbollslag vara en affärsdrivande rörelse eller en folkrörelse med specifika värderingar? Kan man vara både ock?

Många småklubbar

Vår bygd har förärats ganska många småklubbar med fotboll på agendan. Alla kommunens huvudorter, Mönsterås, Timmernabben, Blomstermåla och Fliseryd, har fotbollslag i seriesystemen. För inte så värst länge sedan fanns det emellertid betydligt fler klubbar.

I Mönsterås fanns Mönsterås AIF och runtomkring fanns lag i Elgerum, Forsa, Habbestorp och Hammarglo. Många av dessa gamla klubbar startades på 1920-talet då det ännu bodde många människor på landsbygden. Dessutom fanns det flera små industrier på orter som idag är sovsamhällen. Till och med Grönskog mellan Fliseryd och Påskallavik hade länge en egen fotbollsklubb. Föreningen finns väl kvar, men jag har inte sett något fotbollslag på några år. Ledsamt.

Lägga ner eller gå ihop

Minskad befolkning, långa avstånd och sviktande ekonomi tar ofta ut sin rätt och småklubbarna tvingas dra sig ur seriespel eller gå ihop med andra klubbar. Den senare lösningen har Fliseryd och Ruda valt och de har nu ett gemensamt lag i division fem. Exakt hur man löst det vet jag inte eftersom föreningarna fortfarande verkar existera var för sig. Just i det här fallet kan det nog fungera, men annars brukar det vara svårt att få klubbar att slå sina påsar ihop.

Klubbidentiteten är något känsligt och djupt förankrat hos många äldre medlemmar som var med när fotbollen var mer ideell. Jag påstår inte att den yngre generationen saknar klubbkänsla, men givetvis är det svårt att stå helt opåverkad av tidsandan. Fotbollen har blivit en marknad som alla andra.

Ruda IF - ett exempel på ideellt engagemang

Jag ska erkänna att jag aldrig har förstått den ekonomiska aspekten. Finns det engagemang så löser man det mesta. Låt mig få ge ett konkret exempel från den lokala fotbollshistorien. Ruda IF (mitt favoritlag efter Mönsterås GoIF) hyrde en bit in på 1930-talet ett gärde i Släthult, vilket användes som fotbollsplan. Plötsligt ville markägaren ha dubbel hyra för gärdet, vilket klubben inte klarade av att betala. Några andra lämpliga planer fanns inte.

1937 lyckades man dock få köpa den mark som skulle bli Tallåsvallen. Några pengar för att iordningsställa planen fanns dock inte och kommunen vägrade gå i borgen. Under sju år arbetade klubbens egna medlemmar med ”arenan”. Den första matchen spelades mot Blomstermåla 1945. Inga pengar fanns, men engagemang. Vem hade orkat bygga en fotbollsplan under sju år idag?

Varför kan det inte få vara ok att bara träffas och spela för att det är kul?! Visst kan man ha som morot att försöka avancera i seriesystemen, men det behöver inte vara huvudsaken.

Fokusera på klubbidentiteten

Jag tror att småklubbarna måste våga fokusera på klubbidentitet och allt vad det innebär av tillhörighet, stolthet, lojalitet och respekt. Det är inte fel eller skamligt att byta klubb, men det är inget man gör lättvindigt. Hjärtat borde i alla fall blöda lite när man lämnar sin moderklubb.

Avslutningsvis några ord om respekt. I en sund klubbidentitet utvecklar man en respekt även för motståndarlag. Självklart får man retas lite och driva lite med varandra. Det gör jag själv och de som inte känner mig tycker kanske att jag går över gränsen ibland, men jag kan lova att jag gör det med varmt hjärta och glimten i ögat.

Nu åker jag bort ett par dagar, men återkommer med nya inlägg på lördag kväll eller på söndag.