Min far, Kurt Nilsson, lever idag ett stilla pensionärsliv, men minns tiden som arbetare i det svenska folkhemmet.
Introduktion
Min far Kurt Nilsson föddes 1934 och växte upp hos fosterföräldrar i en gammal backstuga i Krokstorp i Fliseryds socken. På den tiden fick man börja arbeta i unga år. Någon utbildning utöver folkskolan var inte att tänka på. Denna artikel handlar om min fars arbetsliv från mitten av 1940-talet till tiden runt 1990. På ett sätt tillhörde han folkhemmets vinnare som successivt fick det bättre. Å andra sidan fick han betala ett högt kroppsligt pris, vilket man sällan uppmärksammar när man minns folkhemmets framgångssaga.
Torvmossen
Det första arbetet var på en torvmosse mellan Grimhult och Fliseryd där Kurt jobbade två somrar.
- Jag cyklade till mossen med min pappa Algot. Jag gick ännu i skolan och räknades som minderårig, så arbetet var inte så tungt. För pengarna fick jag min första cykel. Det var en knallröd Rex Duplex med delad ram som jag köpte av Aldor på Sjögatan för 350 kronor, säger Kurt.
Torvmossen ägdes av en Melin och basar var Gunnar och Birger Hägerström. Arbetet bestod i att plocka de tomlappar från linbanan som hade transporterat torven.
En så´n här cykel, fast röd, köpte min far för pengarna han tjänade på torvmossen.
Sandbäckshults Träindustri
När min far var 15 år flyttade han till sina släktingar Alvar och Aina på Torget 8 i Mönsterås. Han började då jobba på Sandbäckshults Träindustri där han förblev till 1955 då företaget gick i konkurs. Till jobbet tog man sig med tåg eller rälsbuss som på den tiden trafikerade Mönsterås-Tålebo-Sandbäckshult.
Först jobbade Kurt vid en cirkelsåg, därefter vid en livsfarlig hyvel där flera hade förlorat sina fingrar, sedan vid märkmaskinen. Sista tiden jobbade han vid snickerifabriken.
- Jag trivdes bra i Sandbäckshult. Vi var ett härligt gäng. Gösta Franzén brukade kasta spånbollar, säger Kurt. Andra arbetskamrater var Alvar, ”Stig Enarmarn”, "Lång-Kalle" och ”Robert i Hornsö”.
Kurts arbetskamrat Ivan går balansgång vid Sandbäckshults träindustri. I bakgrunden kamraterna Ove och Åke.
Min far minns att Alsterån svämmade över in på fabriksområdet ibland på vårarna. En vår drabbades hela fabriken varvid flera elektriska motorer vattenskadades.
Efter konkursen stämplade min far en period och tvingades gå till Gunnar Andersson på arbetsförmedlingen som på den tiden låg på Sjögatan. Men någon långtidsarbetslöshet fanns inte på den tiden, så det blev snart ett nytt jobb.
Tegelbruket – en farlig arbetsplats
Tegelbruket vid Herrstorp.
Min far började därefter på tegelbruket där han jobbade mellan 1956 och 1961. Arbetet var tungt och farligt. Han berättar om vingliga överfulla vagnar som välte när de hårt pumpade däcken exploderade, om hissar utan skydd, klämskador, damm och värkande ryggar.
En tegelkärra från Herrstorps tegelbruk. När däcken exploderade kunde de överfulla vagnarna välta.
Sabotage av arbetet förekom. Min far, som annars var känd som en pålitlig arbetare, berättar att han brukade ta bort muttrar i takbjälkarna och slänga i maskinerna så att de stannade. Allt för att de skulle få vila sig. Detta var en klassisk metod som ibland tillämpades av arbetare världen över. Polis tillkallades. När konstapeln hade åkt erkände min far för tegelmästare Ljungberg som då svarade: ”Det trodde jag inte om dig Kurt. Men det var bra att du erkände. Då gör jag ingen anmälan, men du får betala för de muttrar du tog bort.”
Det hände också att de inte fick ut lönen i tid. En gång fick de åka ner till Birger Bejvel och kräva sin rätt. Det kunde bli ganska hotfullt emellanåt. (se även denna artikel)
Övre raden fr.v. Inge Banérsson, Arne Fransson, Tage Johansson, Åke Axelsson, Gunnar i Alebo och Börje Ljungberg. Nedre raden fr. v. Kurt Nilsson (min far) och Tore Ring.
Kurts berättelse fortsätter här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar