Tändsticksfabriken
Den gamla tändstickfabriken i Mönsterås.
Min far jobbade på tändsticksfabriken mellan 1961 och 1967 och trivdes väldigt bra. Det var Gotthard Nilsson som sökte upp min far och undrade om han verkligen skulle gå på tegelbruket hela sitt liv. Gotthard behövde en arbetare till tändsicksfabriken som han kunde lita på. Min far behövde ingen betänketid.
Man kan förstås undra varför min far inte sökte sig till Mönsterås Bruk som hade etablerat sig i Mönsterås 1959. Men till bruket kom inte vem som helst. Redan då gällde det att ha kontakter där ute och arbetarna vid bruket blev snabbt lite "finare" än andra med de finaste lägenheterna eller nya villor på Ljungnäs; en slags bruksarbetaradel helt enkelt.
Stickhacken där min far mestadels jobbade. En annan man skadade sin hand så illa i maskinen att handens ben stack ut. Fotot av min far Kurt Nilsson.
Åkerlund & Rausing
Efter tändsticksfabriken övertogs lokalerna av Åkerlund & Rausing och många av tändsticksfabrikens arbetare fick fortsätta där. De tillverkade bland annat domuskassar och min fars uppgift var att sätta dit handtagen. Där jobbade han bara ett år innan den fabriken försvann.
Allack
Därefter följde ett par år på Allack som tillverkade balkongplåtar och räcken. I början packade han plåtar. Eftersom en arbetare hade slutat blev min far förflyttad till måleriet. Där var det svårt att hinna med och min far trivdes aldrig riktigt. Dessutom var det skiftjobb som störde sömnen. Mina föräldrar hade nu flyttat från Öknen (området som en gång låg mitt emot El-Center) och bodde numera i en modern lägenhet i Elgerum.
Industrifjädrar/Stece - "De var outbildade översittare"
Efter Allack fick min far jobb på Industrifjädrar/Stece. Där arbetade han från slutet av 1960-talet fram till omkring 1976. Och när Stece kommer på tal blir min far allvarlig.
- Stece var fruktansvärt. Där fick man sitta vid en maskin och bocka. Det förstörde armarna och var hemskt enformigt. Tidsstudiemän kom med klockor och tog tiden. Det var hutlöst dåligt betalt på ackorden.
Basarna var inte heller trevliga.
- De var outbildade översittare, 5-öresbasar som såg till att jag inte fick ut ordentligt med lön om jag inte klarade ackorden. Så skulle det aldrig få gå till idag, säger Kurt. (5-öresbasarna fick 5 öre mer i timmen för att räkna ut vad varje arbetare hade jobbat)
Även om Kurt hade trevliga arbetskamrater som Alvar och Mulle så slutade det hela med att min far sade upp sig i ren protest.
- På den tiden kunde man göra det, säger Kurt.
Steceåren bodde familjen huvudsakligen på Torget där hyran var låg.
- Ja, det var den låga hyran som gjorde att vi kunde åka till Italien två gånger. Inte lönen på Stece, säger Kurt.
Skyddade verkstan/Samhall
Kurt vid tiden på Samhall.
Till slut tog det hårda kroppsarbetet ut sin rätt och Kurt fick omkring 1977 börja på det som på den tiden kallades Skyddade verkstan, sedermera Samhall.
- Hjärtat hade krånglat och ryggen var helt slut, berättar Kurt.
Fabriken låg i den gamla tändsticksfabrikens lokaler där Hjulet ligger idag. Senare flyttade den till området där Munken ligger. Min far jobbade först vid slipmaskinen.
- Det fanns inget ordentligt utsug och man fick i sig mycket damm. Senare fick jag börja vid svetsen där jag trivdes bra, säger Kurt.
Pensionär
Efter drygt tio år fick min far sjukpension och därefter vanlig pension. Kurt bor idag på Hagagatan och lever ett stilla liv som pensionär.
Den här artikeln har handlat om arbete. Både min far och livet har fler nyanser, men det får jag återkomma till vid annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar