Avrättningsplatsen på Kuggås

Den äldsta kartan över Mönsterås från 1726 visar avrättningsplatsen mitt på Kuggås.

Artikelserien fortsätter
För en vecka sedan inledde jag en artikelserie om brott och straff i mönsteråsbygden. Första artikeln handlade om Mönsterås som tingsplats. Idag fortsätter jag berätta om avrättningsplatsen på Kuggås.

En vacker sista promenad
”Därpå fördes Per Haraldsson med en myckenhet folk ut till Kuggås”. Ja så står det i Stranda häradstings protokoll från 1668. Den olycklige mannen från Gunnarsmåla i Ålems socken hade just blivit dömd till döden för trolldom, men kunde inte avrättas förrän han hade erkänt. Till rättens frustration ”framhärdade han sig med nej”. För att om möjligt få fram en bekännelse inför evigheten beslutade man därför att genomföra en skenavrättning. Bödeln fick i uppdrag att bära fram en stock till galgplatsen. Mönsterås kyrkas likbår prydd med ett vitt lakan bars också ut till Kuggås. Hur det gick för Per Haraldsson kan du läsa här.

Inte för att jag vet om det kunde vara till någon tröst. Men den som i äldre tider dömdes till döden vid Strandatinget fick en vacker sista promenad. Avrättningsplatsen låg nämligen mitt på Kuggås med Mönsteråsviken på ena sidan och Elgerumsviken (idag Mudden) på den andra. Några hus som skymde sikten fanns inte – på sin höjd en enstaka stuga.

Mitt på Kuggås
Alla befintliga kartor och berättelser visar att avrättningsplatsen låg på Kuggås - en idealisk plats nära köpingen, men ändå lite utanför bebyggelsen. Avrättningsplatsens exakta placering kan nära nog påvisas. Att den låg i kvarteret vid den gamla tändsticksfabriken (idag Hjulet) torde stå bortom allt rimligt tvivel. Detaljstuderar man gamla kartor så placeras avrättningsplatsen vid den östra lummiga delen av det som idag utgör industriområde, strax väster om den lilla väg som leder ner till området där det nu byggs nya bostäder. I närheten låg förr en numera nerschaktad backe som kallades spöbacken.


Karta från 1726 där man ser avrättningsplatsen markerad mitt på Kuggås.


Del av Kuggåskarta från 1748 med avrättningsplatsen utmärkt.


Kuggåskarta från 1765.


Ungefär här låg den äldsta avrättningsplatsen på Kuggås.

Flyttas till Kuggås udde
Enligt en artikel av Harry Molin i Stranda 1980-82, flyttade avrättningsplatsen ut till Kuggås udde någon gång på 1800-talet. För detta påstående har jag bara hittat ett belägg på en karta från 1852 som visar beteckningen ”afrättsplats” längst ute vid udden. Kanske hade den ökade bebyggelsen på Kuggås framtvingat en förflyttning. Men det kan också ha varit en felskrivning på kartan. Samma karta visar nämligen en symbol för avrättningsplatsen på det gamla stället mitt på Kuggås. Andra kartor från ungefär samma tid, 1862 och 1868, anger ”avsättsplats” eller ”lastageplats” vid Kuggås udde. Skifteshandlingar från 1862 antyder dock att lastplatsen var nyanlagd, och möjligen försvinner avrättningsplatsen någon gång mellan 1852 och 1862.


På den här kartan från 1852 anges avrättningsplatsen ha flyttat ut till Kuggås udde. Ändå kan man se en symbol för avrättningsplats vid den gamla placeringen mitt på Kuggås.


På kartan från 1869 finns ännu den gamla avrättningsplatsen markerad som en rund ring. Detta trots att den då torde ha varit borta.

Straff och avrättningsmetoder
Äldre tiders straff bestod i huvudsak av böter. Kroppstraff och straffarbete kunde också förekomma. Fängelse var en i stort sett okänd företeelse. Visst fanns det arrester och fängelsehålor, men det var förvaringsplatser i väntan på ett annat öde. Cellfängelser får vi först på 1840-talet.

Föreställningen att människor begravdes levande ”kvick i jord” är ingen myt, men tillämpades sannolikt inte särskilt ofta. Under medeltiden kunde man också dömas till fredlöshet, varvid man kunde bli dödad av den drabbades släktingar.

I de fall ett brott straffades med döden så var metoderna förknippade med olika grader av status. Att brännas levande hade ytterst låg status, men denna metod tillämpades väldigt sällan. Under häxprocessernas tid på 1600-talet brändes mig veterligt endast en kvinna levande, även om man ibland brände kropparna efter avrättningen. Hängning kunde också förekomma och tillämpades ibland fram till 1836. Detta straff var i första hand avsett för tjuvar och ansågs mycket vanhedrande. Det vanligaste var halshuggning och i det sammanhanget var det högst status att få huvudet avhugget med svärd. Det kunde hända att den som dömts till bålet eller hängning benådades till svärdet.

I krigstider kunde fiender avrättas med än mer makabra metoder. Snapphanar brukade man ibland spetsa levande på pålar i avskräckande syfte. Man skar då ett snitt vid ryggen där pålen gick in. Utgången brukade vara ungefär vid näsan. Rådbråkning var en annan metod där den dömdes lemmar krossades med järnstång eller smedhammare. Om offret levde efter denna behandling flätades lemmarna in i ekrarna på ett stort vagnshjul varvid hela konstruktionen hissades upp i en påle där den halvdöde stackaren kunde leva ytterligare några dagar.

Ett folknöje
Gamla tiders avrättningar var fram till 1877 offentliga tillställningar som lockade stora folksamlingar. Tanken var att avrättningarna skulle ha en avskräckande effekt, men i själva verket omvandlades de till makabra folknöjen. Det berättas att folk fick ledigt från sina arbeten i Döderhult när det var avrättningar på Kuggås. Några tusen i publiken var inte någon ovanlighet. Vid en av de sista avrättningarna 1849 skall det ha varit omkring 7000-8000 personer på Kuggås. Att få med sig en droppe av den avrättades blod betraktades som en stor ynnest då blodet ansågs kunna bota sjukdomar, något som ibland skapade stor trängsel runt den halshuggne.

Troligen ganska få avrättningar på Kuggås
I Sverige fanns omkring 70 brott som kunde leda till dödsstraff. Hur många som har avrättats just vid Kuggås är mig veterligt inte utrett. Statistik för Sverige som helhet visar att från slutet av 1700-talet fram till 1860 så avrättades vanligtvis mellan 60 och 135 personer per decennium. Därefter avrättades endast några eller någon enstaka varje tioårsperiod. Dessa förhållandevis låga siffror med mellan 1-10 avrättade per år i hela riket, gör att man kan förmoda att det var ytterst få som avrättades vid Kuggås. Under 1800-talets första 50 år har jag endast funnit 6 avrättade vid Kuggås. I äldre tider kan det förstås ha varit betydligt fler.

Sista avrättningen
Sista avrättningen vid Kuggås genomfördes enligt en uppgift 1849, men det kan ha varit ytterligare någon. Vi får anledning att återkomma till det fallet inom kort. 1864 års strafflag medförde en drastisk sänkning av antalet verkställda straff. Sista avrättningen i Sverige genomfördes 1910. Dödsstraff i fredstid avskaffades 1921, medan det blev kvar i krigstid fram till 1973.

I nästa artikel skall vi bli lite mer konkreta och titta på vad som egentligen behandlades på tinget. Därefter skall vi gå igenom några brottsfall från vår bygd.


Det är lummigt vid den gamla avrättningsplatsen på Kuggås.