Stranda häradskarta från 1600-talet

Del av Stranda häradskarta från 1600-talet. Klicka för större format. Någonstans har jag en med bättre skärpa. Ska se om jag kan hitta den. Har sett någon uppgift att den skulle vara från 1600-talets början, men om jag inte minns helt fel är den från 1600-talets mitt. Kartan är ju inte exakt, men det är ändå intressant att notera exempelvis Elgerumsviken mellan Nynäs och Mönsterås. Och så har man markerat varje gård med en punkt. Oknö hade vid denna tid ett torp, som bör ha legat under Kråkerum, och även detta har fått en markering.

Avrättningsplatsen på Kuggås

Den äldsta kartan över Mönsterås från 1726 visar avrättningsplatsen mitt på Kuggås.

Artikelserien fortsätter
För en vecka sedan inledde jag en artikelserie om brott och straff i mönsteråsbygden. Första artikeln handlade om Mönsterås som tingsplats. Idag fortsätter jag berätta om avrättningsplatsen på Kuggås.

En vacker sista promenad
”Därpå fördes Per Haraldsson med en myckenhet folk ut till Kuggås”. Ja så står det i Stranda häradstings protokoll från 1668. Den olycklige mannen från Gunnarsmåla i Ålems socken hade just blivit dömd till döden för trolldom, men kunde inte avrättas förrän han hade erkänt. Till rättens frustration ”framhärdade han sig med nej”. För att om möjligt få fram en bekännelse inför evigheten beslutade man därför att genomföra en skenavrättning. Bödeln fick i uppdrag att bära fram en stock till galgplatsen. Mönsterås kyrkas likbår prydd med ett vitt lakan bars också ut till Kuggås. Hur det gick för Per Haraldsson kan du läsa här.

Inte för att jag vet om det kunde vara till någon tröst. Men den som i äldre tider dömdes till döden vid Strandatinget fick en vacker sista promenad. Avrättningsplatsen låg nämligen mitt på Kuggås med Mönsteråsviken på ena sidan och Elgerumsviken (idag Mudden) på den andra. Några hus som skymde sikten fanns inte – på sin höjd en enstaka stuga.

Mitt på Kuggås
Alla befintliga kartor och berättelser visar att avrättningsplatsen låg på Kuggås - en idealisk plats nära köpingen, men ändå lite utanför bebyggelsen. Avrättningsplatsens exakta placering kan nära nog påvisas. Att den låg i kvarteret vid den gamla tändsticksfabriken (idag Hjulet) torde stå bortom allt rimligt tvivel. Detaljstuderar man gamla kartor så placeras avrättningsplatsen vid den östra lummiga delen av det som idag utgör industriområde, strax väster om den lilla väg som leder ner till området där det nu byggs nya bostäder. I närheten låg förr en numera nerschaktad backe som kallades spöbacken.


Karta från 1726 där man ser avrättningsplatsen markerad mitt på Kuggås.


Del av Kuggåskarta från 1748 med avrättningsplatsen utmärkt.


Kuggåskarta från 1765.


Ungefär här låg den äldsta avrättningsplatsen på Kuggås.

Flyttas till Kuggås udde
Enligt en artikel av Harry Molin i Stranda 1980-82, flyttade avrättningsplatsen ut till Kuggås udde någon gång på 1800-talet. För detta påstående har jag bara hittat ett belägg på en karta från 1852 som visar beteckningen ”afrättsplats” längst ute vid udden. Kanske hade den ökade bebyggelsen på Kuggås framtvingat en förflyttning. Men det kan också ha varit en felskrivning på kartan. Samma karta visar nämligen en symbol för avrättningsplatsen på det gamla stället mitt på Kuggås. Andra kartor från ungefär samma tid, 1862 och 1868, anger ”avsättsplats” eller ”lastageplats” vid Kuggås udde. Skifteshandlingar från 1862 antyder dock att lastplatsen var nyanlagd, och möjligen försvinner avrättningsplatsen någon gång mellan 1852 och 1862.


På den här kartan från 1852 anges avrättningsplatsen ha flyttat ut till Kuggås udde. Ändå kan man se en symbol för avrättningsplats vid den gamla placeringen mitt på Kuggås.


På kartan från 1869 finns ännu den gamla avrättningsplatsen markerad som en rund ring. Detta trots att den då torde ha varit borta.

Straff och avrättningsmetoder
Äldre tiders straff bestod i huvudsak av böter. Kroppstraff och straffarbete kunde också förekomma. Fängelse var en i stort sett okänd företeelse. Visst fanns det arrester och fängelsehålor, men det var förvaringsplatser i väntan på ett annat öde. Cellfängelser får vi först på 1840-talet.

Föreställningen att människor begravdes levande ”kvick i jord” är ingen myt, men tillämpades sannolikt inte särskilt ofta. Under medeltiden kunde man också dömas till fredlöshet, varvid man kunde bli dödad av den drabbades släktingar.

I de fall ett brott straffades med döden så var metoderna förknippade med olika grader av status. Att brännas levande hade ytterst låg status, men denna metod tillämpades väldigt sällan. Under häxprocessernas tid på 1600-talet brändes mig veterligt endast en kvinna levande, även om man ibland brände kropparna efter avrättningen. Hängning kunde också förekomma och tillämpades ibland fram till 1836. Detta straff var i första hand avsett för tjuvar och ansågs mycket vanhedrande. Det vanligaste var halshuggning och i det sammanhanget var det högst status att få huvudet avhugget med svärd. Det kunde hända att den som dömts till bålet eller hängning benådades till svärdet.

I krigstider kunde fiender avrättas med än mer makabra metoder. Snapphanar brukade man ibland spetsa levande på pålar i avskräckande syfte. Man skar då ett snitt vid ryggen där pålen gick in. Utgången brukade vara ungefär vid näsan. Rådbråkning var en annan metod där den dömdes lemmar krossades med järnstång eller smedhammare. Om offret levde efter denna behandling flätades lemmarna in i ekrarna på ett stort vagnshjul varvid hela konstruktionen hissades upp i en påle där den halvdöde stackaren kunde leva ytterligare några dagar.

Ett folknöje
Gamla tiders avrättningar var fram till 1877 offentliga tillställningar som lockade stora folksamlingar. Tanken var att avrättningarna skulle ha en avskräckande effekt, men i själva verket omvandlades de till makabra folknöjen. Det berättas att folk fick ledigt från sina arbeten i Döderhult när det var avrättningar på Kuggås. Några tusen i publiken var inte någon ovanlighet. Vid en av de sista avrättningarna 1849 skall det ha varit omkring 7000-8000 personer på Kuggås. Att få med sig en droppe av den avrättades blod betraktades som en stor ynnest då blodet ansågs kunna bota sjukdomar, något som ibland skapade stor trängsel runt den halshuggne.

Troligen ganska få avrättningar på Kuggås
I Sverige fanns omkring 70 brott som kunde leda till dödsstraff. Hur många som har avrättats just vid Kuggås är mig veterligt inte utrett. Statistik för Sverige som helhet visar att från slutet av 1700-talet fram till 1860 så avrättades vanligtvis mellan 60 och 135 personer per decennium. Därefter avrättades endast några eller någon enstaka varje tioårsperiod. Dessa förhållandevis låga siffror med mellan 1-10 avrättade per år i hela riket, gör att man kan förmoda att det var ytterst få som avrättades vid Kuggås. Under 1800-talets första 50 år har jag endast funnit 6 avrättade vid Kuggås. I äldre tider kan det förstås ha varit betydligt fler.

Sista avrättningen
Sista avrättningen vid Kuggås genomfördes enligt en uppgift 1849, men det kan ha varit ytterligare någon. Vi får anledning att återkomma till det fallet inom kort. 1864 års strafflag medförde en drastisk sänkning av antalet verkställda straff. Sista avrättningen i Sverige genomfördes 1910. Dödsstraff i fredstid avskaffades 1921, medan det blev kvar i krigstid fram till 1973.

I nästa artikel skall vi bli lite mer konkreta och titta på vad som egentligen behandlades på tinget. Därefter skall vi gå igenom några brottsfall från vår bygd.


Det är lummigt vid den gamla avrättningsplatsen på Kuggås.

Mönsterås som tingsplats

Det nuvarande biblioteket i Mönsterås var tingshus 1797-1968. Vykortet från 1900. Fler bilder på tingshuset senare i artikeln.

Mönsterås som tingsplats
Första gången som Mönsterås omnämns som tingsplats var den 30 juli 1543. Bönderna i våra bygder hade uppenbarligen spelat en aktiv roll i Dackeupproret och nu lät hövitsmannen på Kalmar slott, Germund Svensson Somme, på order av Gustav Vasa, kalla till ting i Mönsterås. Allmogen från Stranda, Handbörds, Aspelands och Tunaläns härader var kallade och nu var det kungen som hade övertaget. Bönderna fick ett fribrev mot löfte att vara kungen trogen. Det här var förstås inget mindre än utpressning från kungens sida.

Troligen ting sedan medeltiden
Sannolikt hade Mönsterås varit centrum för mer sedvanliga ting redan under medeltiden då Stranda och Handbörds härader gick under benämningen Norrabygd. Först vid 1400-talets mitt framträder Stranda som ett eget kusthärad. Eventuellt var det endast kustbygden som kallades Norrabygd redan tidigare.

Den äldsta domboken
Den äldsta bevarade domboken för Stranda härad är från 1560, och den får jag anledning att återkomma till i en senare artikel eftersom det första fallet handlade om en flicka som berövat ett barn livet. Flickan dömdes till elden, men blev enligt domboken ”benådad” till svärdet. Varje man i häradet lovade att betala ett halvt öre om flickan blev benådad till den mildare avrättningsmetoden.

Det äldsta tingshuset
Under 1500-talet började man samlas i särskilda tingshus. Det äldsta tingshuset som vi känner till i Mönsterås är från 1600-talets första hälft då det omtalas en tingsstuga på kyrkans tomt ”sunnan om” kyrkan. Stugan bör ha tillkommit efter 1612 då danskarna brände ner hela Mönsterås.

Tingshus på Krögaregården
1667 fick kronofogden i uppgift av landshövdingen att bygga ett tingshus på ”krögaregården” i Mönsterås. Harry Molin tror i en artikel i Stranda 1983-1984 att det nya huset byggdes på kyrkans tomt där den gamla tingsstugan legat. Personligen är jag mer benägen att tro att den låg strax söder om kyrkans tomt, där ju krögare- och gästgivarehuset låg. Det var mycket vanligt att man kombinerade just gästgiveri och ting i samma hus.


På den här äldsta mönsteråskartan från 1726 har jag markerat var det äldsta kända tingshuset låg (1), samt var det andra vid gästgivargården låg (2).

Herrstorps gästgivaregård
Under 1600-talets senare del hölls ting på Herrstorps gästgivaregård istället för Krögaregården. Kanske hade Krögaregården bränts ned av danskarna 1677.

Häradskistan simmade i vatten
Någon gång under 1700-talets första hälft förefaller man dock återgå till gästgivarhuset strax söder om kyrktomten. 1747 var det dags att bygga nytt tingshus på den platsen. Möjligtvis handlade det bara om en renovering av det gamla huset. Det som talar för det senare är att huset redan 19 år senare betraktades som så trångt och bristfälligt att ett annat hus var av nöden.

Bland annat konstaterades att ”häradskistan måste inhysas hos uppsyningsman Eckhoff, emedan den simmade i vatten så snart det regnade.” Tingshuset fick nu flytta till handelsman Nils Bruhns fastighet som köpingen hade köpt. Detta hus låg längre norrut på Storgatan där dagens hotell ligger.
























1766 flyttade tinget in i Nils Bruhns fastighet. På kartan från 1765 markerad med ett rött kryss.

Nytt tingshus i Mönsterås 1797
På 1700-talet alternerade tingen mellan Mönsterås och Ålem - vintertingen i Ålem och sommartingen i Mönsterås - men nämndemännen från Döderhult tyckte det var för långt att bege sig ända ner till Ålem. Mönsterås låg mer centralt och 1795 lades Ålems tingshus ner. När tingshusfrågan nu återigen aktualiserades så bestämde man att bygga ett helt nytt tingshus i Mönsterås som förefaller ha stått färdigt 1797. Här skulle tingen komma att hållas ända fram till 1968 då Mönsterås upphörde som tingsplats.

Bortglömt arrestrum
Om jag inte helt missminner mig så hittade man ett bortglömt rum i tingshusets källarplan när huset skulle renoveras för några årtionden sedan – sannolikt en gammal arrest där de riktiga förbrytarna förvarades i väntan på rättegång. Jag hittade ingen artikel om det nu, men vill minnas att det skrevs en del om det när det begav sig. Jag har själv varit nere i det lilla rummet som nu är panncentral.

Förövrigt har jag själv befunnit mig ensam i huset flera gånger när jag jobbade på biblioteket, och tveklöst infann det sig ofta en kuslig stämning, förmodligen en kvarleva av de anklagades ångest.

Nästa artikel skall behandla avrättningsplatsen på Kuggås. Därefter ska vi titta lite på vad det egentligen var som behandlades på tinget och gå igenom en del fall.


Mönsterås tingshus 1935. Notera vedboden med klocktornet.


Hemlighuset vid tomthörnet.


Tingshuset den snörika vintern 1900.

Tidigare artiklar på Mönsteråsbloggen med anknytning till ting och rättsfall.

”Ge den djäfvulen Hultman ett rapp!” - om ett dråp i Fliseryds socken 1839.

Ohyggligt morddrama i Mönsterås 1916

En spricka i idyllen – mord i Mönsterås

Ung flicka riskerade hamna i stocken pga olydnad mot styvmodern

Den franske löjtnanten stack kniven i handlare Grenmans bröst – Mönsterås marknad 1745

Mönsteråspastorn fick sju månaders straffarbete

Mönsteråsaffären, del 3.

”Var väl beredd och gick med ovanlig sinnesstyrka och kristelig frimodighet döden tillmötes.”


Alla bilderna ovan, utom kartorna, återfinns i Stranda Hembygdsförenings arkiv.