Dags att börja arbeta igen...

Dags att börja jobba igen
Så var det då dags att börja jobba igen efter några veckors ledighet. Eller jobb och jobb…vad är det jag återvänder till? Det beror på vem som uttalar sig.

Regeringens förunderliga politik

Regeringen vill förstås inte kalla det jag gör för jobb, vilket man också markerar i den ersättning jag får. Hade de ansett att det jag gör är ett jobb så hade de förstås gett mig högre ersättning än den som inte arbetar. Arbete skall ju löna sig, säger statsministern.

Som Fas-3are får man samma ersättning som den som inte utför ett arbete. Däremot får min arbetsgivare 5000 kr för mig varje månad av staten. För vad vet jag inte eftersom jag inte lär kosta arbetsgivaren många ören (lite el, lite spolvatten och så kaffe). Visserligen har jag ordnat så att jag fått en ny arbetsdator, men det motsvarar ju inte mer än någon dryg månads ersättning, och är ju en investering som även gynnar arbetsgivaren. Nej, jag vet inte hur regeringen tänkte här. Eller var det måhända det man glömde. I sin iver att förändra årtionden av misslyckad arbetsmarknadspolitik gick vissa processer för snabbt.

Man ska vara rädd om sin yrkesheder

Men likväl kommer man inte ifrån att jag gör ett jobb som på den vanliga arbetsmarknaden skulle ge en lön på 18 000-19 000 kr efter skatt. Nu får jag ut ca 10 000 kr. Därför envisas jag att kalla det jag gör för ett riktigt jobb. Det är ju det jag utför och man ska vara rädd om sin yrkesheder.

Sedan är det förstås så att det är lättare att hunsa vissa yrkesgrupper än andra. Arbetslösa kulturarbetare och humanister är det lättare att tvångsplacera än exempelvis läkare och advokater som aldrig skulle acceptera en dylik behandling.

Att bidra till ett nytt hus utan att slå in en enda spik
Nu har arbetsgivaren i och för sig möjlighet att anställa mig mycket förmånligt ett år för bara 5000-6000 kr i månaden – alltså ungefär samma summa som de fått för mig varje månad i snart två år. Men jag fick veta att de pengarna gått till arbetsgivarens nya hus som visst kostat mer än man hade räknat med. Och om de skulle anställa någon så skulle jag gissa att de hellre tar en trädgårdsmästare än en historiker. Men nu spekulerar jag. Känns i alla fall skönt att ha bidragit till det nya huset utan att ha behövt slå in en enda spik.

Stoltheten väger tyngre än förnedringen

Hur som helst. För att nu vara i Fas 3 är jag relativt lyckligt lottad eftersom jag jobbar med något jag kan och trivs med. Jag vet vad jag ska jobba med den närmaste tiden. Trots den förnedring som Fas 3 innebär så tänker jag jobba målmedvetet och motiverat. När jag så lämnar min arbetsplats så kommer den att ha centrala delar av arkivet digitaliserat, ett arkiv i ordning, en digitaliserad arkivförteckning (snart färdig och det blir ett stort lyft när alla lätt kan se vad som finns i arkivet), en uppdaterad och utbyggd hemsida, samt moderna metoder att nå sina medlemmar. Lägg därtill alla som under dessa två år har fått hjälp i olika historiska spörsmål, liksom ett samarbete med skolorna. Stoltheten över gjort arbete är tänkt att väga tyngre än förnedringen.

I början sökte jag stöd för de flesta projekt och arbetsinsatser hos styrelsen, men jag märkte att det blir väldigt opraktiskt. De sista månaderna kommer jag att agera mer efter eget huvud. Man får liksom utgå ifrån att man har blivit betrodd. Blir de inte nöjda så är det ju bara att skälla lite.