Jakten på den perfekta fasaden

Diskrepans
Nog för att det alltid har funnits en diskrepans mellan fasaden och verkligheten, mellan det man vill visa upp och hur det egentligen är. Så är det för alla oavsett hur äkta man strävar efter att vara. Det är lätt att tro att fasaden var viktigare i äldre tider när man i vissa samhällsgrupper byggde sin identitet på titlar och socialt anseende. Men jag är övertygad om att det är på minst samma nivå idag, även om fasadbyggena kan se lite olika ut från tid till tid. Egentligen tror jag fasaderna har blivit fler och spridit sig till alla sociala grupper.

Livsstilsfasader

Det finns förstås många livsstilsfasader som har blivit statusklichéer och där den vanligaste handlar om villa, kombi, minst två ungar och asiensemestern. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att det väl inte går att bo i radhus, ha en liten miljöbil, ha bara en unge och nöja sig med hemkvarteret, Oknö och kanske Ölands djurpark. Radhus förväntas i värsta fall vara en mellanstation på vägen mot drömvillan, kombin är given när man får barn och syskon ska man självklart ordna fram till den ensamma stackaren (detta trots att flera undersökningar visar att ensambarn till och med är mer framgångsrika och minst lika lyckliga som andra barn) och de lokala semesteralternativen ger ju minst sagt höga fnyspoäng.

Boendetrenderna kommer och går
Men nu läste jag att storstadstrenden med bostadsrätt och radhus har börjat sprida sig även till mindre städer och orter på landsbygden. Människor vill få tid över för annat än husskötsel och trädgårdsjobb, samtidigt som man slipper ångest för husbock och kraschade värmepannor. Det kan jag förstå. Att frugan och jag bor i radhus beror inte bara på att jag är oteknisk, utan handlar också om vad man vill göra med sin tid. Dessutom kan man göra sitt boende väl så mysigt i ett radhus. Så hastigt och lustigt är min familjs boende helt rätt i tiden. Från ett boende man tittade snett på för några år sedan till inneboende. Tur att man struntar i trenderna. Det kunde ju bli ett ständigt flyttande.

Förkvävt vardagsliv

Värre än de fasader som har att göra med yttre attribut är ändå de som bottnar i det vardagliga livet där det perfekta uppträdandet ofta drivs till sin spets. Jag läste att folk som är medvetna till och med bevakar varandras hämtningstider på dagis och räknar ungarnas fritidsaktiviteter både kvantitativt och kvalitativt. Suck. Och varför hör man så sällan ungar som skriker nu för tiden? Självklart för att föräldrarna har drillat sina ungar till tystnad då de tycker det är pinsamt inför grannarna. Det skulle ju orsaka allvarliga sprickor i fasaden. Även i kvarter där det bor många barnfamiljer är det knäpptyst. Det är ju för tusan onormalt. Och aldrig några hederliga familjebråk som ekar ut genom öppna fönster. Aldrig några kastade glas i väggarna.  Och när folk skiljer sig så görs det nästan i smyg och ofta som ”vänner”.

Kusligt
När jag var barn så tog man livet lite mindre anspråksfullt. Det var helt ok med skrikande ungar, bråk med öppna fönster, en pilsner på parkbänken, trimmade mopeder, pallade äpplen, skilsmässor som var äkta och bittra. Idag är allt så tamt och livlöst. Jag har till och med varit med om att folk har öppnat ytterdörren när vår dotter har fått utbrott och fastnat i skrik. Något som för bara 30 år sedan betraktades som en del av livet i ett kvarter med barnfamiljer har förvandlats till något som man förväntar sig inte skall finnas. En ständig jakt på det perfekta, det ostörda och idylliska. Kusligt om jag får säga det själv. Jag har slutat bry mig, men skräms av de tysta barnen.