Världens mest otursförföljda gäng

Ett sista inlägg
Trist att skriva om det här med ungdomsgäng igen, och det här får bli mitt sista inlägg i frågan på ett tag. Jag är genuint ledsen över utvecklingen i Mönsterås. Det blir väl som vanligt att det vänds mot dom som vågar säga ifrån och så kommer väl pratet om att det är synd om ungdomarna som inte har något att göra. Precis som om påstådd sysslolöshet skulle legitimera vandalisering och bränder. Det finns hur mycket som helst konstruktivt att göra i Mönsterås även om man inte spelar fotboll eller tycker om att hänga på fritidsgården. Jo, jag kan lista minst 100 saker som är roligare än att ställa till skada för andra. Men får man inte stopp på det här så har vi snart medborgargarden på gatorna och det är inte riktigt det samhälle man vill ha heller.

Världens mest otursförföljda gäng

Nä, jag påstår inte att ungdomsgäng är skyldiga till all vandalisering och alla bränder i Mönsterås, bara att de har råkat befinna sig på varje plats strax innan något har hänt. Jäkla otur. Världens mest otursförföljda gäng helt enkelt. Jo, jag tar mig friheten att raljera lite.

Det finns säkert en och annan som anser att det inte finns några problem med ungdomar som är ute på nätterna i Mönsterås. Rent teoretiskt så kan det ju vara en ren slump att de gång på gång råkat befinna sig på samma plats där fönster krossats och bränder uppstått. Gång på gång på gång på gång. Otur, som sagt.

Ja, ibland kan människor råka befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, men här finns ju ett uppenbart mönster.

Föräldrafrånvaron stör mest
Jag klandrar inte ungdomen i stort. De flesta sköter sig förstås. De som inte sköter sig och är straffmyndiga är ju ansvariga för sina handlingar. De flesta torde dock vara omyndiga och därför är det ju föräldrafrånvaron som stör mest.

Elfel och självantända buskar och lövhögar

I Sverige är ingen skyldig förrän man är dömd. Och jag påstår inte med 100% säkerhet att det är ungdomar som har vandaliserat hembygdsgården gång på gång i sommar/höst, att ungdomar satte eld på prydnadsbusken vid hembygdsparken, att ungdomar satte eld på Mölstadskolan eller att ungdomar har satt eld på containrar och garage i hamnen. Dock konstaterar jag alltså att ungdomar befunnit sig och iakttagits på så gott som alla de platser där detta har skett. Vid hembygdsgården kunde även en 15-årig grabb identifieras. I hamnen var det också ungdomar samma kväll som det brann. Tändstickor hittades där de hade varit. När jag var barn så stod man ju och tittade om det uppstod en brand. Ungdomarna i hamnen verkar ha försvunnit illa kvickt. Men ni ska se att det var något elfel (någon gång vart 20:e år så självantänder säkert en bil i Mönsterås) och så simsalabim så är ungdomsproblemet ur världen och vi som misstänkte ungdomar får stå där med lång näsa och skämmas. Yes! Jag springer gärna gatlopp. Vi har ytterligare ett antal av stenar och ekollon självkrossade rutor, en självantänd prydnadsbuske (jmfr Mose och den brinnande busken) och en självantänd lövhög vid en skola.

Det är ju inte så att någon är emot ungdomarna som uttrycker sig destruktivt. Men det är klart att man blir förbenad på allt mjäkande. Man unnar ju ungarna att få må bra och orten att slippa vandalisering.

Man hade gränserna inom sig

Löser man då problemet med ett kulturhus för alla dom som inte lirar fotboll eller vill hänga på fritidsgården? Nä, knappast. När jag var ung satte jag aldrig min fot på fritidsgården. Vi var ute och drev omkring utan att sabotera för andra. En gång satte jag och en kompis eld på en enbuske på en holme mellan Mönsterås och Kråkerum. Det var oerhört dumt gjort, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att sätta eld på något av värde i närheten av människor. Man hade helt enkelt gränser i sig för sina tokigheter. Rutor krossades bara genom eventuell olyckshändelse. Att krossa en ruta på rent ofog fanns inte på kartan.

En kontakt med pappa räckte
För några år sedan hade vi problem med ett mopedgäng där jag bor. Ett i jämförelse litet problem. De körde runt och saboterade gräsmattorna på nätterna, väckte alla i grannskapet och genade över en lekplats dygnet runt så att barnen utsattes för direkt fara. Jag försökte stävja ofoget med egenproducerade skyltar och Bostadsbolaget försökte med hinder. Inget hjälpte. Så småningom lyckades jag ta registreringsnumret på en moped som hade detta. Jag spårade mopeden som ägdes av en man på helt annan ort i Sverige, förmodligen mopedkillens far. Jag skrev ett brev till den förmodade fadern och upplyste honom om den förmodade sonens aktiviteter. Det dröjde inte länge förrän mopedbuset avstannade. En föräldrakontakt räckte i detta fall.