25 februari 2013

Beskydd och sponsring


Nu när jag inte längre orkar hålla bloggens fana högt, så tänker jag börja publicera obearbetade texter som blivit över. Sådana som helt enkelt inte höll måttet på den tiden när jag bemödade mig lite mer. Idag börjar jag med en dubbeltext – en om beskyddande av barn och en om sponsring. Ta det för vad det är - löst spånande.
Skyldigheten att beskydda sina barn
Ibland hör man folk säga att föräldrar inte äger sina barn. På ett plan kan jag förstå vad de menar, men när deras barn utsätts för något så hör man dem ändå säga "min dotter" eller "min son". Men visst - barn är inte saker som man äger i den meningen. Ändå stör jag mig på sentensen eftersom de som säger så ofta använder det som ursäkt för att slippa ta ansvar och bestämma.

Vi kan lägga bort ordet äger, och istället konstatera att föräldrar har ett mycket stort ansvar att fostra, beskydda och ofta också bestämma. Barn är omyndiga fram till 18-års ålder. Många släpper barnen fria i olika avseenden alldeles för tidigt. Det blir en bekväm ursäkt för att slippa ta ansvar, slippa lägga sig i, slippa behöva ta konflikter med sina barn.
När jag var barn rörde jag mig redan i sex- sjuårsåldern över stora delar av Mönsterås. Torget och Pionjärområdet var kärnlandet, men jag rörde mig även i Åsevad, Älgerum , Mölstad, hamnen, idrottsplatsen och elljusspåret. Min dotter som idag är nio har jag inte ens släppt till Algots 300 meter från hemmet. Vi lever i ett annat råare samhälle idag. När jag var barn tog man socialt ansvar i kvarteren. När min mor släppte ut mig så visste hon att det fanns andra ögon bakom gardinerna som hade koll. Idag fungerar det inte så. Bilarna och perversionerna har blivit fler. Jag skäms inte det minsta för att vi beskyddar henne på detta sätt och inte ger henne frihet lika tidigt som på min tid. Ingen tackar oss om vi låter henne ränna omkring, om det sedan händer något. Det måste bli ett slut på samhällets skuldbeläggande av föräldrar som faktiskt tar ansvar för sina barn.

Likaså när barnen blir tonåringar. Då verkar många släppa sina barn till att supa runt eller förstöra med noll koll. Trots att barnen inte är myndiga. Ansvarstagande föräldrar har koll på var tonåringarna är och dyker upp plötsligt och oväntat för att stämma av.
Så glöm allt ni har läst om överbeskyddande föräldrar. Det är inte samma sak som att curla. Barn kan mogna och lära sig att ta ansvar på mer sunda sätt än att utsätta dem för alla galna faror det här samhället alstrar. Men det har gått så långt att det som borde vara varje förälders huvuduppgift, att i kärlek beskydda sina barn från denna världens galenskaper, betraktas som överbeskydderi.

Men föräldrar ska inte bara beskydda, utan också hjälpa barnen till självständighet. Det är viktigt att föräldrar utövar stort inflytande på sina barn under hela uppväxten så att de blir självständigt tänkande människor som får självkänsla nog att våga säga nej till alla sjuka värderingar och trender samhället matar oss med ideligen. Om inte föräldrarna utövar inflytande, så är det någon annan som gör det. Särskilt alla dåraktiga kroppsideal och modetrender kan jag känna att jag i möjligaste mån vill skydda mitt barn ifrån och lära henne att protestera emot. Med risk för att dra till med en klyscha – barn behöver närvarande föräldrar som förmedlar sunda värderingar. Mer kvantitetstid.

Sponsring
För några år sedan diskuterades ofta för- och nackdelar med att föreningsliv och kommuner gjorde sig beroende av sponsorer för sin verksamhet. Nu verkar diskussionen ha tystnat och sponsring förefaller ha blivit en självklarhet.
För egen del sökte jag utan några större betänkligheter sponsorer när jag skulle ge ut min bok. Jag kontaktade omkring 200 företag i Mönsteråsbygden.  Jag har förstås förståelse för att sponsring av en lokalhistorisk bok inte passar alla företags profiler, men nog hade jag förväntat mig fler positiva svar än de jag fick.

4 företag svarade positivt och de fick sina företagsannonser i slutet av boken. Och jag tror inte de har anledning att ångra sig. Boken såldes i 500 exemplar. Lägg därtill att bibliotekets två utlåningsexemplar har varit utlånade konstant under två års tid. För en summa som ligger långt under vad annonsering i ett veckoannonsblad kostar, så har de företag som sponsrade mig kontinuerligt utrymme i min bok.
Men sponsring till ett engångsprojekt är en sak. Att göra sig beroende av sponsring för fortlöpande verksamhet är något helt annat. Nu tror jag nog i och för sig att de flesta ideella föreningar kan ha sponsring utan några som helst komplikationer. Det löper på så länge företagen går bra. Peng in, skylt ut. Men givetvis kan det bli känsligt läge ibland, vilket det ofta verkar bli i idrottsföreningar. Plötsligt har nån snubbe i föreningen åkt fast för droginnehav och så börjar sponsorerna oroligt skruva på sig.

Komplikationer kan förstås uppstå vid eventuell värdekonflikt mellan sponsorerna och föreningarna/privatpersonen/kommunen. Jag är idag glad att vissa företag valde att inte sponsra min bok. Jag vill ju inte sponsras av företag som struntar i vårt kulturhistoriska arv, utan tvärtom förstör det. Låt oss leka med tanken - om ett företag som bidrar till miljöförstöring vill sponsra kommunala skolböcker – hur reagerar det företaget om eleverna vill göra ett skolarbete där man kritiskt granskar detta företag från ett miljöperspektiv? Kommunen som sponsor är jag också tacksam att jag inte fick. Bara tanken på att min bok skulle ha kommit att förknippas med en kommun som inte diarieför alla brev, som mörkar känsliga handlingar och som river kulturellt värdefulla byggnader ger mig rysningar av obehag.
Hur som helst. Man ska vara noga och inte ta vilka sponsorer som helst för pengarnas skull.

Nästa ämne i tiden ska handla om nostalgi – som är så djupt föraktat i vårt nyttofixerade ekonomistiska samhälle. Det finns dock goda skäl för nostalgi som jag kommer att visa på.

Inga kommentarer: