Känsliga ord 2 - barn

Inget annat land i världen
Förmodligen finns det inget annat land i världen, med undantag av Nordkorea, där samhället har så stort inflytande över våra barn på föräldrarnas bekostnad, som i Sverige. Från och med 1930-talets folkhemsbygge blev barnen statens projekt på ett mer teknokratiskt sätt än tidigare. Det handlade dels om att vissa människor skulle förbjudas skaffa barn genom steriliseringar, dels om att föräldrar fick detaljerade instruktioner om hur barn skulle skötas och fostras, med bestraffningsrätt gentemot de föräldrar som inte skötte sig. Sköt er, annars tar vi över ansvaret.

Spädbarnsvården kan överlämnas till expertis
Alla skulle fostras till goda medborgare i folkhemmet och det var inte nödvändigtvis föräldrarna som skulle göra jobbet. Makarna Myrdahl skrev: "Spädbarnsvården är ju den arbetsammaste och opersonligaste och tekniskt sett mest fordrande, varför den saken väl lämpar sig att överlämnas till expertis..."

Välviljan som fick bieffekter

Barnavårdscentralerna har förstås minskat spädbarnsdödligheten och gjort att man kan upptäcka vissa sjukdomar tidigt, vilket är bra. Samtidigt gick det för långt. Det finns förstås ingen anledning till att friska kvinnor och friska barn ideligen skall besöka BVC. Sådant som mödrar klarat utmärkt under århundraden och som fördes vidare från generation till generation, som att väga och ge mat, ska nu experter informera om. Goda avsikter att stödja och hjälpa omvandlas till kollektiv hjälplöshet och överförmynderi. Barn skall kontrolleras medicinskt, psykologiskt, pedagogiskt och socialt. Pressen på barn och föräldrar blir många gånger stor. Jag minns att det nästan betraktade som konstigt när vi inte ville vara med i en föräldragrupp (som skulle ha tagit mycket tid och krafter i anspråk).

Steriliseringar
Vad gäller steriliseringar så kunde det heta: "Ur social synvinkel är det obestridligen önskvärt att asociala individer av förevarande uppenbart själsliga defekta typ bliva föremål för sterilisering i största möjliga utsträckning....den undermålighet det gäller icke blott är intellektuell utan också yttrar sig på det moraliska området." Från mitten av 1930-talet fram till mitten av 1970-talet tvångssteriliserades ca 63 000 människor i Sverige, varav de flesta unga kvinnor i social utsatthet. Många lurades att de skulle genomgå en blindtarmsoperation.

Barnen lämnas bort

Folkhemmet byggde på kärnfamiljen och hemmafrun, men på sikt blev hemmafrun ett hinder för folkhemmets expansion. Hon behövdes plötsligt på arbetsmarknaden, vilket skapade en dagisexpansion, vilket i sin tur ytterligare försvagade familjebanden och föräldrarnas inflytande över barnens utveckling. Vi började lämna bort det finaste vi har på entreprenad.

Egna erfarenheter
Men även i övrigt är barn ett känsligt kapitel. Alla, inte bara staten, har numera åsikter om allt, vilket riskerar att skapa osäkerhet i föräldrarollen, och jag ska bara ge några exempel från egen erfarenhet. Sedan vi fick barn 2003 och alla gratulationer klarats av så har man ju mött en hel del:

- Vill ni göra en undersökning som visar om barnet har en sjukdom? Svar: Den frågan fick frugan under graviditeten med tydlig anspelning på att hon var över 35 år. Hon svarade att vi ville ha ett barn oavsett sjukdom. Vi ägnar oss inte åt den sortens naziinspirerad selektiv barnalstring. Mycket kusligt och förnedrande att få en sådan fråga.

- Man ska inte amma barnet. Mamman blir uppbunden och förlorar frihet. Svar: Kvalificerat skitsnack. Allt tyder på att barnet mår bäst av att ammas, och det är väl barnets bästa som går före föräldrarnas ego och frihet. Vill man vara fri ska man inte skaffa barn.

- Ni kan inte ha katten kvar när ni får barn. Han kan kväva barnet. Svar: Återigen struntprat. Man har givetvis koll på katten. I vårt fall undvek katten dottern de första månaderna.

- Ni ska inte ge henne barnmat på burk. Ni förgiftar henne. Svar: Barnmaten på burk räddade oss många gånger från total utmattning. Vi gav burkmat med mycket gott samvete.

- Ni ska undvika att ge henne välling. Svar: Ha, ha hon levde gott på välling ganska länge.

- Nu när ni har fått barn, så MÅSTE ni skaffa en kombi! Svar: Det behövdes inte alls. Vi har klarat oss utmärkt med mindre bilar.

- Nu när ni har fått barn så förstår jag att ni är på jakt efter villa! Svar: Nej, herregud, inte alls. Det är det sista vi har tid med, när vi har barn. Att hyra ger en helt annan ångestfri vardag om man inte är praktiskt lagd.

- Ni måste sätta henne på dagis senast när hon är 1 år. Svar: Inte alls. Alla undersökningar tyder på att barn mår bäst av att börja i barngrupper ifrån föräldrarna tidigast när de är 3-4 år. Det är då de börjar söka sig utåt. Och nu hade vi sådan ”tur” att jag råkade vara arbetslös på den tiden, så dottern behövde inte börja på dagis förrän hon var 3 år.

- Ni måste dela lika på föräldraförsäkringen. Svar: Nej, det behöver vi inte alls, även om vi råkade göra det.

- ”Hon är så tyst”. Vid kontroll på BVC ville dottern inte prata så jäkla mycket med den främmande tanten, vilket verkade orsaka viss oro. Jag förklarade att hon är lite blyg inför främlingar, men det skulle jag inte ha sagt. Genast fick jag veta att jag inte får säga att hon är blyg, då hon kan ta det till sig. Jag försökte förklara att blyghet inte är något negativt, utan att det är samhället som anser att det inte är en önskvärd egenskap. Kampen att försvara hennes personlighet i det avseendet har sedan fortsatt under hela dagistiden och skoltiden. Samhället premierar pratmakeri och tror att det är detsamma som social kompetens, samtidigt som de sätter press på blyga tänkare.

- Kan ni inte få tyst på henne!? Svar: Nä! dottern har temperament som hon vågar visa hemma. Vissa har haft svårt för det. Vi lever i ett samhälle där ungar ska vara tysta hemma för att inte störa grannarna. Den vackra fasaden är viktig. Helt sjukt. Det är inte normalt med barn som inte skriker ibland och utmanar sina föräldrar. Eller beror tystnaden på att föräldrar inte sätter gränser? Då blir det ju inte heller några konfliktytor.

- Ni måste släppa henne längre! Svar: Nej, vi släpper henne inte lika långt som man släppte ungarna när jag var barn. Det finns helt enkelt för många rattfyllerister och andra sorters galningar idag. Vissa kallar det överbeskydderi. Jag kallar det att ta föräldraansvar.

- Huh, vad smal hon är! Svar: Hade det varit bättre om hon hade varit tjock? Hon äter och är frisk. Det är väl gott så! Allt tjat om hur smal hon är är lika oförskämt som att påtala att ungar är tjocka.

- Hon ska väl få ett syskon. Det är synd om ensambarnen! Svar: Det borde heta ”endabarn”. Det finns både för- och nackdelar. Endabarnet behöver inte dela föräldrarnas tid med andra barn och det finns studier som visar att endabarn blir något mer mentalt stabila än barn med syskon och dessutom upplever sig själva som lyckligare. (se här, här och här)

Summa summarum så är det många som har åsikter om det mesta på ett sätt som inte ens var tänkbart under folkhemmets glansdagar. Folk tyckte förstås då också och sa givetvis ifrån om man inte skötte sig utomhus, men det fanns ändå en viss grundrespekt för att det är varje förälder som tar ansvar för just sitt barn. Tiderna förändras onekligen.

Beskydd och sponsring

Nu när jag inte längre orkar hålla bloggens fana högt, så tänker jag börja publicera obearbetade texter som blivit över. Sådana som helt enkelt inte höll måttet på den tiden när jag bemödade mig lite mer. Idag börjar jag med en dubbeltext – en om beskyddande av barn och en om sponsring. Ta det för vad det är - löst spånande.

Skyldigheten att beskydda sina barn
Ibland hör man folk säga att föräldrar inte äger sina barn. På ett plan kan jag förstå vad de menar, men när deras barn utsätts för något så hör man dem ändå säga "min dotter" eller "min son". Men visst - barn är inte saker som man äger i den meningen. Ändå stör jag mig på sentensen eftersom de som säger så ofta använder det som ursäkt för att slippa ta ansvar och bestämma.

Vi kan lägga bort ordet äger, och istället konstatera att föräldrar har ett mycket stort ansvar att fostra, beskydda och ofta också bestämma. Barn är omyndiga fram till 18-års ålder. Många släpper barnen fria i olika avseenden alldeles för tidigt. Det blir en bekväm ursäkt för att slippa ta ansvar, slippa lägga sig i, slippa behöva ta konflikter med sina barn.

När jag var barn rörde jag mig redan i sex- sjuårsåldern över stora delar av Mönsterås. Torget och Pionjärområdet var kärnlandet, men jag rörde mig även i Åsevad, Älgerum , Mölstad, hamnen, idrottsplatsen och elljusspåret. Min dotter som idag är nio har jag inte ens släppt till Algots 300 meter från hemmet. Vi lever i ett annat råare samhälle idag. När jag var barn tog man socialt ansvar i kvarteren. När min mor släppte ut mig så visste hon att det fanns andra ögon bakom gardinerna som hade koll. Idag fungerar det inte så. Bilarna och perversionerna har blivit fler. Jag skäms inte det minsta för att vi beskyddar henne på detta sätt och inte ger henne frihet lika tidigt som på min tid. Ingen tackar oss om vi låter henne ränna omkring, om det sedan händer något. Det måste bli ett slut på samhällets skuldbeläggande av föräldrar som faktiskt tar ansvar för sina barn.

Likaså när barnen blir tonåringar. Då verkar många släppa sina barn till att supa runt eller förstöra med noll koll. Trots att barnen inte är myndiga. Ansvarstagande föräldrar har koll på var tonåringarna är och dyker upp plötsligt och oväntat för att stämma av.

Så glöm allt ni har läst om överbeskyddande föräldrar. Det är inte samma sak som att curla. Barn kan mogna och lära sig att ta ansvar på mer sunda sätt än att utsätta dem för alla galna faror det här samhället alstrar. Men det har gått så långt att det som borde vara varje förälders huvuduppgift, att i kärlek beskydda sina barn från denna världens galenskaper, betraktas som överbeskydderi.

Men föräldrar ska inte bara beskydda, utan också hjälpa barnen till självständighet. Det är viktigt att föräldrar utövar stort inflytande på sina barn under hela uppväxten så att de blir självständigt tänkande människor som får självkänsla nog att våga säga nej till alla sjuka värderingar och trender samhället matar oss med ideligen. Om inte föräldrarna utövar inflytande, så är det någon annan som gör det. Särskilt alla dåraktiga kroppsideal och modetrender kan jag känna att jag i möjligaste mån vill skydda mitt barn ifrån och lära henne att protestera emot. Med risk för att dra till med en klyscha – barn behöver närvarande föräldrar som förmedlar sunda värderingar. Mer kvantitetstid.

Sponsring

För några år sedan diskuterades ofta för- och nackdelar med att föreningsliv och kommuner gjorde sig beroende av sponsorer för sin verksamhet. Nu verkar diskussionen ha tystnat och sponsring förefaller ha blivit en självklarhet.

För egen del sökte jag utan några större betänkligheter sponsorer när jag skulle ge ut min bok. Jag kontaktade omkring 200 företag i Mönsteråsbygden.  Jag har förstås förståelse för att sponsring av en lokalhistorisk bok inte passar alla företags profiler, men nog hade jag förväntat mig fler positiva svar än de jag fick.

4 företag svarade positivt och de fick sina företagsannonser i slutet av boken. Och jag tror inte de har anledning att ångra sig. Boken såldes i 500 exemplar. Lägg därtill att bibliotekets två utlåningsexemplar har varit utlånade konstant under två års tid. För en summa som ligger långt under vad annonsering i ett veckoannonsblad kostar, så har de företag som sponsrade mig kontinuerligt utrymme i min bok.

Men sponsring till ett engångsprojekt är en sak. Att göra sig beroende av sponsring för fortlöpande verksamhet är något helt annat. Nu tror jag nog i och för sig att de flesta ideella föreningar kan ha sponsring utan några som helst komplikationer. Det löper på så länge företagen går bra. Peng in, skylt ut. Men givetvis kan det bli känsligt läge ibland, vilket det ofta verkar bli i idrottsföreningar. Plötsligt har nån snubbe i föreningen åkt fast för droginnehav och så börjar sponsorerna oroligt skruva på sig.

Komplikationer kan förstås uppstå vid eventuell värdekonflikt mellan sponsorerna och föreningarna/privatpersonen/kommunen. Jag är idag glad att vissa företag valde att inte sponsra min bok. Jag vill ju inte sponsras av företag som struntar i vårt kulturhistoriska arv, utan tvärtom förstör det. Låt oss leka med tanken - om ett företag som bidrar till miljöförstöring vill sponsra kommunala skolböcker – hur reagerar det företaget om eleverna vill göra ett skolarbete där man kritiskt granskar detta företag från ett miljöperspektiv? Kommunen som sponsor är jag också tacksam att jag inte fick. Bara tanken på att min bok skulle ha kommit att förknippas med en kommun som inte diarieför alla brev, som mörkar känsliga handlingar och som river kulturellt värdefulla byggnader ger mig rysningar av obehag.

Hur som helst. Man ska vara noga och inte ta vilka sponsorer som helst för pengarnas skull.

Nästa ämne i tiden ska handla om nostalgi – som är så djupt föraktat i vårt nyttofixerade ekonomistiska samhälle. Det finns dock goda skäl för nostalgi som jag kommer att visa på.

Söndagsledaren v10 – Perfektionismhysteri i tätorten

De oreglerade oaserna
När jag var barn fanns det en hel del oreglerade områden mitt inne i centrala Mönsterås – små oaser som samhället vekade ha lämnat därhän där vi ungar kunde hänge oss åt frihetlig lek. Torget hade flera bak- och vildträdgårdar, prång och gränder. Hamnområdet hade sina fascinerande sågspånshögar. Muddern var en soptipp med bilvrak, bräder och lite allt möjligt som lämpade sig för äventyr. I Pionjärområdet låg köpingens bästa gräsmattor för fotboll och oklippta buskar att gömma sig i. Dessutom var källardörrarna i regel olåsta varför man kunde nyttja de långa gångarna och skyddsrummen i lek och spaning. Inget var särskilt farligt, men desto mer spännande. Jag kan ofta sakna dessa oslipade inte helt perfekta miljöer där vuxenvärlden inte hade full koll.

Tillsnyggat och karaktärslöst

Idag är det mesta tillsnyggat. Vildträdgårdarna på torget är sedan länge borta. Arbetarkvarteret har blivit exklusivt centrumboende. De olåsta källardörrarna är ordentligt låsta. De vilda buskagen är trimmade. Gräsmattorna har gjorts om så att fotbollsspel är i princip omöjligt. Den perfekta gräsmattan bakom Holms kiosk har blivit parkeringsplats. Muddern har blivit ett fritidsområde. Oromantiskt och karaktärslöst.

Tolerans
För det mesta lät de vuxna oss hållas, även om de sk fotbollsfantasterna alltid hade koll på oss – människor som stod gömda bakom gardinerna i lägenheterna och tittade lömskt på oss så att fotbollen inte skulle dundra in i en balkong eller fönsterruta. I stort sett var dock toleransen ganska stor, så länge man inte förstörde något.

Barns rätt till kojor som inte ser ut som medelklasshem

Idag accepteras inte mycket. För ett par veckor sedan hade min dotter och några kamrater byggt en koja på en liten udda yta i kvarteret där människor i övrigt aldrig vistas. Efter några dagars byggande hade kojan kanske blivit något för stor och det var ganska stökigt – det skall erkännas. Och det dröjde ju inte så länge förrän en vaktmästare påpekade att allt skulle ställas i ordning – annars skulle vi få ett brev från bostadsbolaget. Jag hjälpte ungarna att plocka i ordning. Visst var det några plankor för många, men i grund och botten tyckte jag synd om dem. Det ligger i barns natur att bygga kojor och dessa kojor behöver inte se ut som välskötta medelklasshem.

Med dessa något dystra, och inte helt perfekta, söndagstankar återgår jag till denna perfekta söndag i mitt perfekta kvarter i det perfekta Mönsterås.

Everyday is like sunday

Det blev ingen upprustning av lekplatserna i Mönsterås - bara stökigare

En grushög ligger kvar vid lekplatsen i Mönsterås efter den sk upprustningen.

Protester i Högsby

I Högsby protesterar nu barn och föräldrar mot kommunens planer på att ta bort ett antal lekplatser i besparingssyfte. Om detta kan man läsa i Barometern/OT och här.

I Mönsterås tog man bort lekplatserna i smyg

I Mönsterås tog man också bort ett antal lekplatser för tre månader sedan. Men där var man smartare och agerade i smyg via Mönsterås Bostäder. Plötsligt en dag var bara grävskopan där och så slapp man ta diskussionen.

Inga större protester i Mönsterås

Jag uppmärksammade förstås detta på bloggen och tipsade även Barometern/OT som gjorde en artikel. Jag menade att det var synnerligen klantigt och kontraproduktivt agerat av bostadsbolaget. Om man vill få fler barnfamiljer som hyresgäster så tar man väl inte bort lekplatser. Några vidare protester från barn och föräldrar, som i Högsby, blev det aldrig.

Det blev ingen upprustning - bara stökigare

Mönsterås Bostäder lovade dock att de kvarvarande lekplatserna skulle rustas upp. Hur blev det med den saken? På vår dotters lekplats tog man bort två gungleksaker, två klätterhus, två hängredskap, stegen till rutschkanan och en jättestor sandlåda. Vad fick vi? Jo man bytte gungställning (om den nya är bättre kan diskuteras) och ersatte den stora sandlådan med en minimal. Tillkom gjorde också en stor grushög. Vidare ser det hemskt ut där stegen till rutschkanan förut låg. Talet om upprustning var kort och gott inte förenligt med sanningen.

Där stegen till rutschkanan låg ser det inte så trevlig ut.