Därför dissar jag min deckare - ändå ett försvar

Någon frågade mig varför jag dissar min egen deckare och varför jag överhuvudtaget ger ut den i så fall. Jag ska gärna svara på det.

Jag dissar inte mig själv för att jag har dåligt självförtroende (önskar för all del att det vore så), utan utifrån litterära kvalitetsmarkörer. Jag saknar kort och gott skönlitterär förmåga. Därutöver kan man om man tar litteratur för seriöst dissa den som deckare eftersom intrigen är sällsynt osannolik och tydligt konstruerad, händelser för slumpmässiga, skurken överdriven etc.

Ändå ska jag nu drista mig till att försvara den:

1. Min bok behöver inte hålla hög litterär klass. Ytterst få svenska deckare gör det. Jag ligger bara snäppet under de sämsta svenska deckarna utgivna på förlag vad gäller språket. Lite mer korthugget och intetsägande, men ändå. Jag har skrivit en liten bagatell på amatörbasis.

2. Min deckare behöver inte leva upp till några krav på trovärdighet. Alla överdrifter, slumpmässiga händelser och liknande är i själva verket en parodi och en drift med deckargenren som i Sverige tar sig själv på alldeles för blodigt allvar. Mina absurditeter, överdrifter och osannolikheter är högst medvetna.

3.  Karaktärerna behöver heller inte vara trovärdiga i en absurd värld. De är klichéer i en alternativ verklighet.

4.  Anledningen till att jag ändå ger ut den, är att jag har haft ganska så roligt när jag har skrivit. Kanske finns det även någon läsare som kan uppskatta en passage eller två och som delar min humor. Men framför allt handlar det om att ha kul.