Loppis på Hornsögården

Nykterhetsrörelsens scouter anordnade som vanligt loppis och auktion på den mytomspunna Hornsögården. Inne kunde man äta kroppkakor, vilket var mycket populärt.

Nykterhetsscouterna hade som vanligt anordnat loppis och auktion på Hornsögården, och i år verkade det vara mycket folk på plats. Det var med viss nöd vi fick en parkeringsplats. Hur som helst blev det några småfynd.

 

Miniskidor för 10 kr. Eftersom mina ex från barndomen är försvunna blev det ett nostalgiköp.

Några böcker blev det också, bl.a. Folke Fridells debutroman "Tack för mig-grottekvarn". Jag tror att Staffan Fridell, som hjälpte mig med betydelsen av ortnamnet Mönsterås i min bok, är son till Folke.

Frugan hittade ett syetui.

Boktältet

Egendomligheter på Hornsögården

Barndomsminne från Hornsögården

När jag var barn var jag ett par gånger på läger vid den mytomspunna Hornsögården. Jag skulle övernatta i ett av rummen på övervåningen och hamnade överst i en tvåvåningssäng. Mitt i natten ville det sig inte bättre än att jag ramlade ner på golvet och slog mig halvt fördärvad. Till saken hör att jag har sovit överst många gånger i mitt liv, men aldrig, varken tidigare eller senare, ramlat ner. Faktum är att jag har ett halvdunkelt minne av att något drog ner mig från sängen. Inte för att jag tror på spöken, men jag har efter denna obehagliga upplevelse den bestämda uppfattningen att man ska närma sig onda makter med viss försiktighet och gärna med Gud i handen, även om jag som kristen ärligt talat inte är rädd för fenomen av det här slaget. Jag har en gång i Växjö domkyrka varit med om att präster har drivit ut onda andar, och även om det inte är något man ska leka med, så kan jag säga att det funkade, även om akustiken gjorde att det lät obehagligt.

Underliga fenomen och Karin Nauckhoff
De som tror på spöken anser förstås att det inte var en tillfällighet att det var just på Hornsögården som jag ramlade ner från sängen. Vid sekelskiftet 1900 uppmärksammades gårdens underliga poltergeistfenomen över hela landet. Flera av varandra oberoende människor vittnade om knackningar (ibland så att hela huset skakade), dörrar som öppnades och stängdes utan att någon människa fanns i närheten, saker som svävade i luften etc. I centrum stod jägmästarhustrun Karin Nauckhoff. Även om spökerierna i någon mån hade funnits där redan före hennes tid, så tilltog de i styrka när hon var närvarande. Karin hade under en längre tid lidit av ångest, svimningsanfall och depressioner och dessutom sysslat med en del spiritistiska fenomen som anden i glaset då hon dessutom hade ställt sig under en namngiven andemakt, vilket man förstås aldrig skall göra. Det gick till och med så långt att en forskare i psykologi, Poul Bjerre, besökte Karin på Hornsö och skrev en bok om fenomenet – Fallet Karin (1905). Han försökte dock förklara det som skedde utifrån fysiska processer såsom att hjärtats nervösa slag orsakade dunkningarna.

Karins bakgrund
Jag forskade lite om Karin och fann att hon var född 8 december 1877 i Öja socken utanför Växjö och dotter till jägmästaren Karl Gustaf Fritiof Segerdahl och Charlotta Fredrika Sparre. Modern var av adelssläkt. Efter att fadern avlidit flyttade familjen in till Växjö 1893. 1897 gifte sig Karin med jägmästare Fredrik Nauckhoff. Nauckhoff hade kommit till jägmästargården i Öja redan 1890 då Karin endast var 13 år. De hade alltså känt varandra ganska länge när de gifte sig.

Det nygifta paret påbörjade sedan ett kringflackande liv som styrdes av makens jägmästaryrke. De bodde ett tag i Bälaryd i Jönköpings län, men hamnade sedan i Kalmar. Enligt församlingsböckerna flyttade de till Hornsö först 1910, men uppenbarligen bodde de till och från på Hornsö redan vid 1900-talets början.

1927 flyttade paret från Hornsö till Bromma för att börja ett nytt liv långt borta från spökgården i Småland. Karin avled den 30 juni 1968 i Enköping.

Nedan visar jag en artikel som var införd i tidningen Kalmar 5 september 1904. Klicka på bilderna för större format eller använd förstoringsglas.

Artikel, del 1.

Artikel, del 2. Översta delen av högerspalten utgör artikelns sista del och ska läsas efter delarna nedan.

Artikel, del 3.

Artikel, del 4.

Läs även här och här.

Barndomens läger gav minnen för livet

Många läger utspelade sig på Hornsögården som är en riktig spökgård.

Barndomens extraordinära upplevelser

Barndomens extraordinära upplevelser bortom vardagens nötande betydde förmodligen ganska mycket. I alla fall inbillar jag mig det eftersom jag har så tydliga minnen. Jag har tidigare nämnt mina Italienresor, och jag ska återkomma till dem vid tillfälle. Idag kom jag att tänka på kyrkläger. Eftersom jag alltid har varit dubbelansluten (Svenska Kyrkan och Pingströrelsen) så blev det ju några.

Pingstkyrkans sommarläger på Hornsögården
Pingstkyrkans sommarläger utspelade sig nästan alltid på Hornsögården och någon gång vid Helgesbo. Allt var ytterst välplanerat, vilket förstås var av nöden när man hade med busiga ungar att göra. Låt er inte luras av bilder på uppstyltade gudfruktiga barn med knäppta händer och Jesus i blick. Vi kunde vi också.

Jag föll från våningssängen
Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.

Trevliga läger
Annars var det ganska trevliga läger. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom, även om det kanske kunde bli lite väl allvarligt tonläge ibland. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om. Maten var fantastisk. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.

Lite utanför trots allt
Tyvärr kände jag mig ändå ganska utanför eftersom jag inte hade någon bästis i Pingstkyrkan. Dessutom fanns ett hurtigt frimodighetsideal som förstås blev ganska så pressande för mig som var blyg och tystlåten. Vi tänkare hamnade lite i skymundan. Vid ett par tillfällen förekom uppenbar mobbning. Även slagsmål kunde inträffa. Jag retade upp en äldre kille en gång. Varför vet jag inte, men han snetände och började puckla på mig. Jag slog inte tillbaka, så han bara slutade lite snopet snuvad på konfekten att få besegra en försynt liten benget.

Svenska Kyrkans läger passade mig lite bättre
Svenska Kyrkans läger passade mig något bättre. Där hade jag min bästa kompis Peo och det betydde väldigt mycket. Ingen satte sig på oss. Dessa läger var större och samlade barn från ett större upptagningsområde, vilket förstås var lite spännande av olika anledningar. Luften kändes också något lättare att andas eftersom det inte var så hurtfriskt och en större bredd av personlighetstyper.

EFS-gården
Här gick färden oftast till EFS-gården i Timmernabben och upplägget var ungefär detsamma som hos Pingst. Lite undervisning, mycket lek och bus. Vissa år fick vi dela rum med prästen Thure. Jag har inte svårt att förstå varför.

Kastlösa på Öland glömmer jag aldrig
Mitt sista läger gick till Kastlösa på Öland. Det blev också det bästa och det vemodigaste. Vi hade makalöst roligt hela tiden i den fina miljön. Undervisningen var perfekt anpassad för oss som befann oss i gränslandet mellan barn och ungdom. Kvällssamlingarna blev legendariska där till och med en blyg stackare som undertecknad spelade teater som om jag vore född för uppgiften. Fullständigt accepterad. Kristen gemenskap när den fungerar som bäst. Ja, det var ett läger att minnas. Det var ytterst vemodigt att behöva åka hem och lämna nya vänner bakom sig. Men jag glömmer aldrig.