Uppföljning av kyrkans kuppartade tjänstetillsättning i Mönsterås

Protokollen talar

Jag har nu fått ta del av de protokoll från Svenska Kyrkan i Mönsterås som visar hur det gick till när Robert Rapakko (S) fick tjänsten som kyrkogårdsvaktmästare - trots att kyrkonämndens arbetsutskott förordade en annan sökande från Berga, så valde kyrkonämnden att gå emot arbetsutskottet och ge Rapakko tjänsten. Inte nog med det. Man manövrerade också bort en man som troget tjänat församlingen under 25 år. Läs mer här.

Omoralisk process
Jag hade hoppats att protokollen skulle ge en mer nyanserad bild, men det är med sorg jag noterar att tyvärr förstärktes bara bilden av en sällsynt omoralisk process där andra dugliga kandidater till tjänsten manövrerades bort under förödmjukande former och där man får intrycket att vissa redan från början haft en agenda att ge Rapakko tjänsten eftersom de kände honom privat eller på grund av hans tidigare församlingsarbete.

Annika Tengel (S) som genomförde kuppen i kyrkonämnden och gick emot arbetsutskottets förslag är inte ensam ansvarig för den omoraliska processen. Även kyrkoherden verkar här ha haft en avgörande roll, särskilt när det gäller att manövrera bort mannen med 25 års erfarenhet, där kyrkoherden agerat onödigt kantigt och utan flexibilitet. Att kyrkans övriga personal på oklara grunder förordade Rapakko är förstås också en del av helheten, även om deras inlaga, låt vara att den är svag, inte framstår som lika anmärkningsvärd som delar av kyrkonämndens agerande.

Först manövrerades mannen med 25 års erfarenhet bort
Först manövrerade man alltså bort en man med 25 års erfarenhet och trogen tjänst i församlingen. Mannen behandlades uppenbart förödmjukande, så långt ifrån hur Jesus skulle behandlat en annan människa. Kyrkoherden och nämndens ordförande letade efter fel i hans ansökan som gjorde att man kunde få bort honom från processen. Eller för att använda ett mer vardaglig språk – man jäklades med honom istället för att resonera med honom. Okänsligt och kantigt. Detta efter 25 års trogen tjänst. Man får tacka Gud för att denne man sedermera fick tjänst som biträdande kyrkogårdschef i Oskarshamn och därmed fick viss upprättelse – något som säger en hel del om den kompetens han har, vilket man alltså tog vara på i Oskarshamn. För mot honom hade Rapakko inte haft en chans sett till meriter. Återstod så Rapakko och en man från Berga.

Personalen förordade Rapakko utan att ange kvalitativa fördelar

Personalen skrev ner några synpunkter där båda männen fick goda vitsord. Ändå valde de att förorda Rapakko. Av personalens synpunkter framgår dock ingen klar kvalitativ fördel för Rapakko annat än hans koppling till Mönsterås. Tvärtom så hade den andra mannen gått en specifik utbildning som Rapakko saknade. Eftersom personalen inte anger någonting som ger Rapakko en fördel, annat än hans Mönsteråsanknytning, så kan man alltså konstatera att han gynnades av att de kände honom.

Lyftes fram av nätverk
Känd var han förstås också i kyrkonämnden där en majoritet hellre ville ha Mönsteråsaren Rapakko än mannen från Berga, varför man gick emot arbetsutskottets förslag.  Tengels kupp var inte en kvinnas verk. Det var ett helt nätverk inklusive kyrkoherden och kompisar till Rapakko som lyfte fram honom genom att manövrera bort andra sökanden. Visserligen kan man mot bakgrund av den turbulens som varit på kyrkogårdsavdelningen de senaste åren ha en viss förståelse för att man ville satsa på det trygga säkra kortet, men det är förstås ingen ursäkt för hur illa tjänsteärendet skötts.

Frågan är om kyrkonämnden överhuvudtaget borde ha fattat beslut om vem man skulle anställa, då väl så gott som alla där är mer eller mindre bekant med Rapakko. I sådana uppenbara jävsituationer borde man kunna ta in en oberoende extern grupp som jämför de sökandes meriter.

Förtroendet rasar

Det här raserar inte bara mitt och många andras förtroende för Socialdemokraterna. Värre är att mitt förtroende för Mönsterås församling därmed minskar drastiskt. En kristen församling som vill göra Jesus känd och älskad förväntas behandla sina medmänniskor väl. Här har inte alla blivit behandlade väl. Man tvekade inte att på ytterst tvivelaktiga grunder skjuta undan människor under resans gång för att få fram den kandidat man ville. Detta agerande borde vara en kristen församling främmande. Nu måste man dels jobba för en försoning utan att detta för den skull sopas under mattan, dels måste man försöka få tillbaka allmänhetens förtroende igen.

Alla handlingar publiceras
Nedan publicerar jag alla handlingar i ärendet. Allt ska fram i ljuset. Jag har strukit över alla namn utom politikernas och kyrkoherdens. De får stå för sina åsikter offentligt. De sökandes namn, bortsett från Rapakko, liksom personalen är dock överstrukna. Självklart riktar jag ingen anklagelse mot Rapakko. Han har givetvis inte gett sig själv tjänsten, och har säkert kapacitet för uppgifterna. Totalt sökte 83 tjänsten.

Nedan visar jag först ett brev från sju kyrkopolitiker som protesterar mot hur tjänstetillsättningen har gått till och som väl belyser problemet. Därefter följer olika protokoll från processen. Jag visar också vilken kyrkopolitiker som avgick i protest. Klicka på bilderna eller öppna i nytt fönster för att få dem i läsbar storlek. Alternativt kan man högerklicka och spara dokumenten för att sedan öppna dem i ett bildprogram.



Del 1 av brev från 7 kyrkopolitiker som kritiserar hur tjänstetillsättningen har skötts.

Del 2 av samma brev.

Sammanträdesprotokoll.

Sammanträdesprotokoll.

Sammanträdesprotokoll.

Brev från kyrkoherden.

Personalens synpunkter.



Sammanträdesprotokoll.

Åke Gustavsson avsäger sig sina förtroendeuppdrag.

 

Söndagsledaren v19 - Kostnadseffektivitet

Denna vecka nöjer jag mig med tre korta noteringar som säger något om vår tid och vår bygd.

1. Mönsterås Bostäder har fått en ny VD – Per Holm. En VD måste kunna kommunicera med hyresgästerna. Men i första nyhetsbrevet säger han att det viktigaste bolaget har att göra är att bli kostnadseffektiva. Inget bra ordval. Hur går tankarna när man hör ordet kostnadseffektiv? Ja, i bästa fall tänker man på att bostadsbolaget ska sluta slarva med hyresgästernas pengar och bli bättre på att hushålla med ekonomin. Men de flesta tänker nog i andra banor – att bli kostnadseffektiv innebär för de flesta besparingar som drabbar hyresgäster, nedlagda lekplatser, sämre service, fler kostnader som istället för att bäras solidariskt, läggs över på den enskilde hyresgästen etc. Om det viktigaste en ny VD har att förmedla till hyresgästerna är ordet kostnadseffektiv, så kan det bli problematiskt.

Och i lördagens Barometern/OT klagar hyresgästerna utanför tätorten att de nu bara ska få 7 kanaler istället för nuvarande 17, men utan att avgiften minskar. Sämre service – samma kostnad. Är detta första exemplet på den kostnadseffektivitet VD:n skrev om i månadsbrevet?

Apropå att kunna kommunicera så säger då VD:n följande, enligt Bar/OT: I stället kommer hyresgästerna att få bättre service vad gäller datatrafiken eftersom man får bättre möjligheter där vad gäller bredbandet och tv, data och ip-telefoni. Någon som begrep det där? Ska hyresgästerna istället få gratis bredband och ip-telefoni som kompensation för de 10 förlorade TV-kanalerna? Nä, knappast. Det fick vi ju inte i tätorten. Vad det förmodligen handlar om är att man har infört samma system som i tätorten. Vi förlorade också ett antal kanaler som vi betalade för via hyran, utan att avgiften minskade. Istället fick vi digital-TV där man själv väljer kanalpaket som man själv betalar för.

Min tolkning är alltså att han menar att Telia kommer att tillhandahålla den teknik som krävs för att få bredband, IP-telefoni och digital-TV-kanalpaket, men att det sedan kostar extra. Hyresgästerna får alltså betala för en teknik som de kanske inte ens kommer att använda. Är det så det menas? Bostadsbolaget lägger i så fall över en teknikinvestering på hyresgästerna. Precis som man gjorde i Mönsterås tätort.

2. Kommunen vill riva det gamla godsmagasinet i hamnen och uppföra en multihall av något slag. Multihallen är ju bra, men den behöver förstås inte uppföras på godsmagasinets bekostnad. Det är inte ok att förstöra kulturvärden för att bygga nytt. Sorry! Inte ens om det är kostnadseffektivt. Mönsterås säger en sak i sina fina kulturplaner, men agerar i verkligheten tvärtemot. Jag fortsätter därför att påminna kommunen om sina egna ord i den kommande kulturplanen:

Under rubriken ”Kulturarv” står det: Mönsterås kommun skall verka för bevarande och lämplig användning av byggnader och miljöer av kulturhistoriskt värde.

3. Statskyrkosystemet verkar leva kvar i Sverige, trots att Svenska Kyrkan numera är en fri kyrka. Och en kyrka brukar ju per definition bestå av troende och kanske sökare. Men i Sverige härskar den gamla förlegade folkkyrkoidén. Folk fortsätter betala sin kyrkoskatt vare sig de tror på Jesus eller inte och vare sig de engagerar sig i församlingslivet eller inte. Och så ställer de krav på att få nyttja kyrkan vid vigslar, dop, begravningar och skolavslutningar. Men att ta ansvar för kyrkans vardagsliv vill man inte. De syns ytterst sällan på söndagens gudstjänster. Och när så kyrkan inte lyder minsta lilla vink från hedningarna, så lämnar de kyrkan i protest. Utmärkt! Hedningar ska inte bestämma i de troendes boningar, även om de är varmt välkomna att ta del av kyrkans budskap och diakonala omsorg. Men än så länge är Kyrkan en serviceinstitution. Kostnadseffektivt.

Den kristna tron – för den som undrar

”Du anger att du är kristen. Varför redogör du aldrig för det?”

Den objektiva grunden skapar gemenskap i och utöver tiden
Förmodligen därför att den kristna tron inte är något som adderas till resten av livet som en liten hobbyverksamhet, utan är en integrerad del av livet. Men några rader kan jag skriva. Jag skulle förstås ha kunnat sätta rubriken ”min kristna tro”, men mitt ordval säger något om hur jag ser på saken. Trots alla kristna riktningar som finns, så hävdar jag att det finns en objektiv kristen grund som är given för alla tider. Det handlar om grundläggande frågor om skapelsen, syndafallet, Jesu försoningsverk och det eviga livet. Detta sammanfattas väl i de trosbekännelser som världskyrkorna har. Min kristna tro är alltså inte bara min, utan den gemensamma tro som generationer kristna har omfattat i snart 2000 år. Här finns en gemenskap i och utöver tiden.

Trons två delar - förtröstan och försanthållande
Den kristna tron är dock även personlig. Det handlar dels om en förtroendefull relation till Gud där man litar på Hans nåd och godhet (förtröstan), dels om ett intellektuellt försanthållande och ibland bearbetande av kristna trosfrågor. Det senare slarvas det med ibland nu för tiden. Allt har blivit subjektivt och flummigt. Man kan i princip tro vad som helst och ändå kalla sig kristen. Orsaken till detta är den politisering av den Svenska kyrkan som varit vid handen under årtionden. Människor som aldrig eller sällan visar sig i kyrkan när det är gudstjänst vill ändå vara med och bestämma om kyrkans inre liv. Då blir det förstås pyttipanna av alltihop.

Kristna traditioner
Sedan finns det förstås olika kristna traditioner som ofta visar mer på troslivets rikedom och djup, än på motsättningar. Personligen känner jag mig mest hemma i en gammel- och högkyrklig tradition, även om jag också har den största respekt för andra samfund, exempelvis Pingstkyrkan där jag växte upp. De senaste åren har jag även inspirerats av en rörelse inom Svenska kyrkan som heter Oasrörelsen. Jag har även läst grunderna i den Romerska och de Ortodoxa riktningarna.

Praktiska konsekvenser
Bör då inte den kristna tron få praktiska konsekvenser i livet? Jo, det kan man tycka. Har man själv blivit förlåten vill man förstås själv leva ett förlåtande liv. Inte så att man slätar över eller sopar under mattan. Annars kan livet förstås ta sig olika uttryck. Vi har alla olika gåvor och uppgifter som man vill förvalta på bästa sätt. Kärnan är att man vill leva sitt liv i tjänst för andra.

Hur är det nu egentligen...
Ibland hakar människor upp sig (vissa älskar att hitta fel på den som kallar sig kristen, precis som om den kristne hade gjort anspråk på att vara en bättre människa) på att jag ibland tar ett par glas vin och använder kraftuttryck. Kan man göra det som kristen? Ja, som kristen är jag fri att ta ett par glas vin, så länge jag inte blir slav under det. Det faller sig naturligt att man tackar Gud för det goda han ger i skapelsen. Bibeln varnar för dryckenskap, men har också många positiva passager om vinet i sitt rätta sammanhang. Vissa kristna traditioner har dock en striktare syn på alkohol än vad bibeln själv har. Personligen har jag lite svårt för när man gör sitt eget samvete till måttstock för andra i frågor där Bibeln talar om frihet och hänsyn. Kraftuttrycken då? Bibeln säger att man inte skall missbruka Herrens namn. Inte missbrukar jag väl Herrens namn om jag tycker att något är för djävligt. Djävulen är ju inte Herren. Tvärtom. Vissa saker i tillvaron är så hemska att de förtjänas att förknippas med den onde själv.

Nog om detta. Nu hoppas jag att jag har rett ut vad jag menar när jag kallar mig kristen.

Första gången

Dagens tidningsklipp visar min första ofrivilliga medverkan i tidningen. Artikeln bör vara från 1972 eller 1973 och uppmärksammar Kyrkans barntimmars avslutning vid Tallviken mellan Nynäs och Oknö. Kyrkans barntimmar var en verksamhet som lockade många av den tidens hemmafruar. Vad jag tyckte som barn minns jag inte riktigt, men av bilden att döma höll jag mig diskret i bakgrunden. Jag vill minnas att jag skydde sociala aktiviteter redan som barn och helst lekte ensam eller med bara en bästis.

Svenska kyrkan allt mer sektlik

Diskussion omöjlig
Att diskutera samkönade äktenskap är nästan omöjligt i Sverige. Den som tror på gammalt sätt blir genast anklagad för kärlekslöshet, intolerans och homofobi. Folk är i allmänhet så styrda av sina politiska agendor att de rent logiskt inte kan förstå att man kan tycka att alla människor har samma värde, att man är beredd att riskera sitt liv för att hjälpa en homosexuell människa som får stryk av nazister, men samtidigt kan vilja förvägra samma människor det kristna äktenskapet.

Olika paradigm
Grundorsaken till förbistringen är att vi argumenterar utifrån olika paradigm – jag tror att kyrkan kan urskilja Guds vilja i Bibeln och traditionen, andra anser att människor kan ha demokratiska omröstningar om vad som ska gälla i kyrkan. Därför kommer detta inlägg inte att handla om argument för och emot äktenskap mellan människor av samma kön. Det är meningslöst. Jag ska istället ge en introduktion till hur jag ser på kyrkans förhållande till samhället.

Bibeln och traditionen
Kristendomen har två grundpelare för sin tro och lära – Bibeln och traditionen. Ytterst sett tror kyrkan att Gud talar i Bibeln och att han genom sin Ande har verkat i traditionen. I den meningen kan kyrkan aldrig bli demokratisk. Tron är given en gång för alla av kyrkans herre Jesus Kristus. Den kan man inte rösta bort. Reformationen innebar inget nytt, utan var bara en återupptäckt av gamla kristna sanningar. I de protestantiska kyrkorna har man kanske lagt tonvikten mer vid Bibeln, i de katolska och ortodoxa har även traditionen spelat stor roll.

Olika spelregler
Därför blir det med automatik problem när kyrkan kommer under makthavares och politiska ideologiers inflytande. I samhällslivet gäller helt andra spelregler som passar där – olika ideologier som konkurrerar, folkstyre genom demokrati, utveckling, framsteg etc. Men det som är givet i den politiska sfären passar inte med automatik i kyrkan. Där råder helt andra förutsättningar och kyrkan har ingen skyldighet att ta efter samhällslivets spelregler.

I statens ledband
Svenska Kyrkan har gått i statens ledband sedan Gustav Vasas dagar. Men reformationen var nödvändig rent teologiskt och så länge kungarna var kristna kunde det kanske fungera hjälpligt, även om kyrkan ofta användes i kungamaktens propaganda. Problemen förvärrades när staten sekulariserades och partipolitiken tog över kyrkan.

Svenska kyrkan isoleras allt mer
Svenska kyrkan är genom sin bundenhet till staten och politiska partier ganska så unik i världen. Ytterst få kyrkor skulle acceptera att partipolitiska agendor får avgöra kyrkans lära i helt centrala frågor, ja inte ens i frågor som rör kyrkkaffet.

Svenska kyrkan har de senaste årtiondena fattat en rad beslut som strider mot både Bibeln och traditionen och som därmed bryter enigheten och försvårar samarbetet med de stora världskyrkorna.

Ännu ett steg mot att bli sekt
När nu Svenska Kyrkan har förändrat äktenskapet till att omfatta även samkönade par så tar man ännu ett steg mot att bli en sekt. Svenska Kyrkan har inte längre mycket gemensamt med de stora världskyrkorna. I ett uttalande idag säger företrädarna för Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i Sverige följande:

Med sorg tar vi del av beskedet att Svenska kyrkans kyrkomöte idag fattar beslut om att viga samkönade par och att det ska kallas äktenskap. Detta är ett avsteg, inte bara ifrån den kristna traditionen, utan från alla de stora världsreligionernas syn på vad ett äktenskap är.
Beslutet uttrycker en radikalt förändrad syn på hur kyrkan och kristna i alla tider har efterföljt den tro som 'gavs av Herren, förkunnades av apostlarna och bevarades av kyrkans fäder och mödrar', bl.a. tydligt uttryckt i bibeln, kyrkans viktigaste urkund, och trots att Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, så har här en tydlig politisk agenda tillåtits väga tyngre än Guds eget ord.

I våra kyrkor och samfund kommer vi inte att viga samkönade par, eftersom det står i tydlig motsättning till kyrkans tradition och hela vår syn på skapelsen; dess mening och harmoni, människan roll i den, liksom hela vår förståelse av vad ett äktenskap är. Inte heller kan vi betrakta 'äktenskap' mellan två personer av samma kön som ett äktenskap.

Då staten inte bör ha jurisdiktion över religiösa samfunds inre angelägenheter, har vi förespråkat en total åtskillnad mellan staten och de religiösa samfunden gällande äktenskapslagstiftningen. Detta innebär att vi föredrar att alla ingår ett civilt äktenskap, och att de som så önskar sedan kan gifta sig kyrkligt eller i enlighet med någon annan ritual.
Skulle situationen uppkomma att vi som har vigselrätt av staten åläggs att viga samkönade par, så återstår bara alternativet att avsäga oss vigselrätten.

Så långt Katolska Kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna.

Detta är mycket allvarligt. Förstår Svenska Kyrkans ledning detta kraftfulla diplomatiska språk?

Jag lämnar inte ett sjunkande skepp
För egen del kan jag bara konstatera att jag för första gången i mitt liv känner mig mer andligt hemma i den Katolska kyrkan än i den svenska, detta trots mitt lutherska arv. Men jag lämnar inte det sjunkande skeppet. Kyrkan i Sverige såg dagens ljus redan när vikingar återvände från medelhavsområdet och när missionärer som Ansgar och Sigfrid reste hit och riskerade sina liv för evangeliets skull. Kyrkan mildrade sederna, ersatte hämndens kultur med försoningens, gav kvinnor och barn ett värde, gav de fattiga ett nytt hopp, gav sjuka vård, visade fiender barmhärtighet. Där har mina förfäder döpts och levt sina liv i närmare tusen år.

Varför skulle jag lämna och överge mina kämpande trossyskon? Jag stannar och tar kampen mot de sekulariserade politiker som har ockuperat kyrkan i Sverige. Våra bröder och systrar i katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och många protestantiska kyrkor kommer säkert att ge oss sitt stöd. Kyrkan är universell och det är bara i Sverige vi är i minoritet. Men Svenska kyrkan anser kanske att historiens människor och folk i andra delar av världen är lite efterblivna. Vad vet jag.

Gamla församlingshemmet i Mönsterås

Församlingshemmet i Mönsterås stod färdigt 1936. Huvudentrén kändes länge felvänd eftersom den planerade vägen utanför entrén inte anlades som tänkt.

Datorkraschen och lånedatorn sätter sin prägel på inläggen. Ett par gamla vykort som visar gamla församlingshemmet i Mönsterås kan jag i alla fall visa.

Insamlingar för ett församlingshem
Det var komminister Nils Adler som på 1910-talet tog initiativ till ett församlingshem i Mönsterås, men som så ofta tar det lång tid innan idé blir verklighet. När han dog 1920 hade ännu inget hänt. Alders änka, Tyra, skänkte enligt makens önskan, 5000 kr som skulle bli en grundplåt till församlingshemmet. Med åren inkom allt fler gåvor, bland annat från syföreningen. 1928 påbörjades en stor insamling, men ännu skulle det dröja innan något hus kunde byggas.

Församlingshemmet invigs 1936
1935 var det dock äntligen dags. ”Stiftelsen Mönsterås Församlingshem” antog stadgar och Svenska Kyrkans Diakonistyrlse beviljade ett räntefritt lån på 8000 kr. De resterande 50 000 kronorna insamlades på olika sätt; en imponerande bedrift om man betänker att det var en mycket svår ekonomisk tid. Lördagen den 21 september 1935 lades grundstenen på plats av kontraktsprosten Richard Norlén i Ålem. Ett år senare, Alla Helgons dag 1936, invigdes församlingshemmet.

Huvudentréns underliga placering
När man byggde församlingshemmet fanns det planer på att dra en gata precis framför huvudentrén. Men det blev aldrig av, vilket förklarar huvudentréns något underliga placering, och känslan av att huset är felvänt. Först flera år efter hemmets färdigställande drog man en gata (Parkgatan) mellan prostgården och församlingshemmet, men då inte så nära entrén som man tänkt från början.

Hobbyrum i källaren
1961 inreddes hobbyrum för ungdomsarbetet i källarvåningen. Därifrån har jag själv minnen från min barndom eftersom jag deltog i Miniorernas och sedan Juniorernas verksamhet. Jag erinrar mig särskilt bordtennisbordet som väl ärligt talat var det som lockade oss dit. Särskilt fromma var vi nog inte och prästen hade det nog inte så lätt.

Festlokal och lägenhet
På övervåningen samlades vi bara när det var julfest (en rolig tillställning som förstördes av att man tvingades ha beigerosa gabardinbyxor. Man hör ju på namnet hur abnormt och hemskt det är -gabardin.) Allra längst upp bodde familjen Bruhn i en trevlig lägenhet.

När så Svenska Kyrkan fick ett nytt församlingshem för 10-15 år sedan så tog annan verksamhet vid i huset.


Församlingshemmets baksida, där man kan se nedgången till källaren som blev samlingslokal för barn- och ungdomsverksamheten 1961.


En bild från 1936 då församlingshemmet var helt nytt. Som synes fanns inte Parkgatan än.

Gemensam lista eller inte i kyrkovalet i Mönsterås?

Vad gäller? Gemensam lista eller inte?
"I Mönsterås samlas alla partier på en enda lista under namnet Din kyrka". Ja, så kunde vi läsa i Östran häromdagen i en artikel inför det stundande kyrkovalet. Samma besked gavs i Barometern/OT. (se min artikel på Mönsteråsbloggen här)

I "Mönsterås-Bladet" som kom med dagens post säger dock Socialdemokraterna i en annons - "Vi går ut med en egen lista". Därefter listas kandidaterna.

Som läsare blir man förstås förvirrad. Vad gäller? Gemensam lista för alla partier eller inte? En kontakt med S gav mig beskedet att det blivit helt fel i tidningen och att S verkligen skall ha en egen lista.

Socialdemokraterna glömmer också kyrkans huvudperson
Hur som helst så noterar jag att inte heller Socialdemokraterna nämner kyrkans huvudperson, Jesus, i sin annons. Man kan fråga vad som skiljer sossarnas kyrka från en vanlig humanitär förening. Bland punkterna nämns fina saker som alla människors lika värde, religionen som en del av kulturen, kyrkan som resurs i välfärdssamhället och kulturarvet. Bra, men inte ett ord om Jesus eller hur man vill att gudstjänstlivet skall utvecklas.

Lalle och hans vänner i Din kyrka tyckte ju att ateister skulle kunna vara medlemmar i kyrkan. Socialdemokraterna nöjer sig med att, utöver bekännare, välkomna sökare och tvivlare. Nu är det väl ändå så att även vi bekännare är sökare och tvivlare på samma gång. Man blir ju aldrig färdig som kristen. Det finns alltid nya prövningar och erfarenheter på korsets anti-egoväg. Men det får inte bli så att det är ett ädelt självändamål att vara sökare. Man söker ju för att finna något. Förhoppningsvis finner man det man söker i Svenska Kyrkan.

Flummigt inför kyrkovalet i Mönsterås

Vissa mornar vill man bara slå igen tidningen igen och hoppas att det man läste bara var en ond mardröm. Idag var en sådan morgon.

Gemensam lista och personval
I dagens Barometern/OT kan man läsa en artikel inför kyrkovalet i Mönsterås den 20 september. Vi får där veta att man går till val under en gemensam lista. Det är alltså personval som gäller och inte partipolitik. Så långt är det utmärkt. Partipolitik hör inte hemma inom kyrkan och har skadat kyrkan enormt under 1900-talet. (Östrans artikel är kortare och hann inte göra mig lika upprörd)

Var står ni teologiskt?
Men – Svenska kyrkan har en väldigt stor teologisk bredd och hur ska jag som väljare få kunskap om var kandidaterna hör hemma teologiskt. Det är helt avgörande för vem jag skall rösta på. En gemensam lista kan ju knappast betyda att man ser lika på allt, även om man får det intrycket i tidningen. Vilken teologi företräder exempelvis ”Lalle” i Svenska Kyrkan? Han är ju gammal Pingstvän och ingår i Pingstkyrkans ledarskap i Mönsterås. Pingstkyrkan står ju för en delvis helt annan teologi än vad den liberala Svenska Kyrkan gör i Mönsterås. Hur hanterar han det? Vad tycker Lalle om spädbarnsdop, när Pingstkyrkan endast står för troendedop och ibland har kritiserat egna medlemmar som har dristat sig till att döpa sina barn i SvK. Vad tycker Lalle om den liberala strömningen inom Svenska Kyrkan som jag anser att (den i och för sig trevliga) kyrkoherden i Mönsterås i mycket representerar? Jo, jag ska fråga Lalle personligen, men det är förstås frågor som många engagerade och teologiskt intresserade ställer sig?

Ytterligare några högst anmärkningsvärda rader i artikeln är svåra att inte kommentera:

Ska ateister vara medlemmar?
Både Lalle, Christina Lundqvist och Sivert Carlsson verkar tycka att kyrkan skall vara öppen ”även (för) ateister”. Menar de verkligen det, eller har journalisten missuppfattat något? Ateister skall förstås inte vara medlemmar i en kristen församling som per definition består av människor som tror på kristendomens huvudperson Jesus Kristus som sin Herre och frälsare.

Om en ateist är välkommen som medlem utan tro så har man ju helt urvattnat sitt medlemskap till något intet förpliktigande, mosigt och mesigt – en slags extreminkluderande populism. Om man däremot menar att ateister är välkomna till kyrkan, så håller jag förstås med. Alla är välkomna till Jesus. Men jag tror inte moderater är välkomna som medlemmar i Vänsterpartiet och tvärtom.

Varför nämner man inte kyrkans huvudperson Jesus och missionsbefallningen?
Vidare kan vi läsa att kandidaterna vill att kyrkan skall engagera sig för samhällets utsatta, kämpa emot orättvisor och för en bättre miljö. Jo, det är nog bra. Socialt arbete och diakoni har alltid varit kyrkans ena ben. Men nog är det lite underligt att kandidaterna inte med ett ord nämner kyrkans huvudperson som man tror är närvarande varje gudstjänst och i arbetet för sina medmänniskor – Jesus.

Vidare nämns inte med ett ord kyrkans viktigaste uppdrag enligt Jesus själv – nämligen att sprida evangeliet om människans frälsning tack vare Jesu försoningsverk på korset och hans uppståndelse. Är det så att kyrkan skäms för sitt viktigaste budskap eftersom det är ett budskap med sanningsanspråk? Skäms man eftersom frälsning blir meningslös om det inte finns någon synd, och synd vill ju kyrkan inte prata om längre. Folk kan ju bli stötta i kanten. Och om det inte finns någon synd, ja då blir ju Jesu lidande meningslös eftersom det inte finns något att rädda människorna ifrån.

Jag undrar också hur kyrkan rent pastoralt hanterar oss gammeltroende.

Ja, artikeln väckte fler frågor än den gav svar. Man får hoppas att kandidaterna presenterar sig bättre inför valet och ger tydliga svar på de frågor som kan finnas. Inför förra valet var det väldigt svårt att nå kandidaterna och framför allt att få riktiga svar. Hoppas det går bättre denna gång.

Barndomens läger gav minnen för livet

Många läger utspelade sig på Hornsögården som är en riktig spökgård.

Barndomens extraordinära upplevelser

Barndomens extraordinära upplevelser bortom vardagens nötande betydde förmodligen ganska mycket. I alla fall inbillar jag mig det eftersom jag har så tydliga minnen. Jag har tidigare nämnt mina Italienresor, och jag ska återkomma till dem vid tillfälle. Idag kom jag att tänka på kyrkläger. Eftersom jag alltid har varit dubbelansluten (Svenska Kyrkan och Pingströrelsen) så blev det ju några.

Pingstkyrkans sommarläger på Hornsögården
Pingstkyrkans sommarläger utspelade sig nästan alltid på Hornsögården och någon gång vid Helgesbo. Allt var ytterst välplanerat, vilket förstås var av nöden när man hade med busiga ungar att göra. Låt er inte luras av bilder på uppstyltade gudfruktiga barn med knäppta händer och Jesus i blick. Vi kunde vi också.

Jag föll från våningssängen
Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.

Trevliga läger
Annars var det ganska trevliga läger. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom, även om det kanske kunde bli lite väl allvarligt tonläge ibland. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om. Maten var fantastisk. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.

Lite utanför trots allt
Tyvärr kände jag mig ändå ganska utanför eftersom jag inte hade någon bästis i Pingstkyrkan. Dessutom fanns ett hurtigt frimodighetsideal som förstås blev ganska så pressande för mig som var blyg och tystlåten. Vi tänkare hamnade lite i skymundan. Vid ett par tillfällen förekom uppenbar mobbning. Även slagsmål kunde inträffa. Jag retade upp en äldre kille en gång. Varför vet jag inte, men han snetände och började puckla på mig. Jag slog inte tillbaka, så han bara slutade lite snopet snuvad på konfekten att få besegra en försynt liten benget.

Svenska Kyrkans läger passade mig lite bättre
Svenska Kyrkans läger passade mig något bättre. Där hade jag min bästa kompis Peo och det betydde väldigt mycket. Ingen satte sig på oss. Dessa läger var större och samlade barn från ett större upptagningsområde, vilket förstås var lite spännande av olika anledningar. Luften kändes också något lättare att andas eftersom det inte var så hurtfriskt och en större bredd av personlighetstyper.

EFS-gården
Här gick färden oftast till EFS-gården i Timmernabben och upplägget var ungefär detsamma som hos Pingst. Lite undervisning, mycket lek och bus. Vissa år fick vi dela rum med prästen Thure. Jag har inte svårt att förstå varför.

Kastlösa på Öland glömmer jag aldrig
Mitt sista läger gick till Kastlösa på Öland. Det blev också det bästa och det vemodigaste. Vi hade makalöst roligt hela tiden i den fina miljön. Undervisningen var perfekt anpassad för oss som befann oss i gränslandet mellan barn och ungdom. Kvällssamlingarna blev legendariska där till och med en blyg stackare som undertecknad spelade teater som om jag vore född för uppgiften. Fullständigt accepterad. Kristen gemenskap när den fungerar som bäst. Ja, det var ett läger att minnas. Det var ytterst vemodigt att behöva åka hem och lämna nya vänner bakom sig. Men jag glömmer aldrig.