Bodil Malmsten berättar om konsten att skriva

Jag har läst Bodil Malmstens bok ”Så gör jag. Konsten att skriva”. Den är läsvärd på ett annorlunda sätt. Bodil har en egen stil. Men så visar det sig att hon är elitistisk och finkulturell. Hon skiljer på masslitteratur (deckare, misärmemoarer etc) och ”riktig litteratur”. Och där förlorar hon en del av min respekt. Visst kan jag förstå henne. Så fort det uppstår en boktrend, så kommer också mycket skräp. Bodil Malmsten är ingen hejsansvejsan. Hon tar litteraturen på allvar. Malmsten är ett proffs som kämpar för att få uppmärksamhet och volym på försäljningen, samtidigt som hon får se amatörer som Läckberg och andra spekulativa stereotypförfattare sälja i miljonupplagor utan att skämmas en millimeter. Även jag ser att det inte håller hög kvalitet. Men man ska inte se ner på att folk väljer att läsa det. Många som läser Läckberg och co kanske aldrig skulle läsa Bodils ”riktiga litteratur”, och hellre Läckberg än inget alls. Dessutom läser inte alla för att få en djup livsinsikt. Ibland vill man bara ha spänning och avkoppling.

När jag var barn gjorde biblioteken allt för att slippa köpa in det vi barn verkligen ville läsa – Femböckerna, Tvillingdetektiverna, Kitty och Biggles. Allt som väckte läslusten skulle bort. Och effektiviteten var imponerande därför att höger- och vänsterkrafter hade samma målsättning, men olika motiv. Borgerligheten värnade om den goda smaken. Den var finkulturell kan man säga. Vänstern menade å andra sidan att böckerna var stereotypa och förstärkte klassamhället. God litteratur skulle bidra till klasskampen.

Och Bodil Malmsten berättar om sina förfäder som både var borgerliga och kommunister. Och det är väl det som blandas i hennes litteratursyn. Men det är fascinerande att det ännu finns människor som kan ägna sig åt att skriva på heltid och som ser det som sitt liv.

Hur som helst. Om man orkar med elitismen, så är boken ett intressant udda inslag i bokutbudet. Det personliga anslaget när hon beskriver skrivprocessen är mycket tilltalande. Min lust att skriva kom emellertid inte tillbaka. Men Bodil Malmsten har i alla fall gett mig en god förklaring till varför så är fallet.

Tintin och andra klassiker som skulle rensas ut

Tintin kastades ut

Dagens snackis är förstås att en mellanchef på Kulturhuset i Stockholm beslutade sig för att ta bort alla Tintinalbum från bokhyllorna pga albumens stereotypa beskrivning av afrikaner, turkar och araber. Efter några timmars kompakt kritik från både experter och allmänhet så tog Kulturhuset tillbaka sitt minst sagt korkade beslut. Gott så, men hur kunde någon överhuvudtaget ta beslutet att kasta ut Tintin? Oerhört många svenskar har vuxit upp med Tintin och jag har själv en ganska stor Tintinsamling med alla seriealbum och vinylskivor. Som barn kunde jag i princip alla album utantill.

Censur är inget nytt
Men ingen ska tro att censur är något nytt påfund. På 1970-talet rasade hela kulturvänstern mot alla ungdomsböcker som ansågs innehålla förlegade köns- och klasstereotyper eller ”rasistiska” inslag. Plötsligt började Biggles, Kitty, Tvillingdetektiverna och Blytons Femböcker försvinna från bibliotekens bokhyllor. Det mer borgerligt sinnade kulturfolket som slog vakt om den "goda smaken" såg inte heller med blida ögon på de allt för simpla ungdomsböckerna.

Men vänsterns kritik var mer aggressiv. Deras huvudkritik gick ut på att långserieböcker genom sin avsaknad av socialrealism inte gynnade ett progressivt klassmedvetande. Böckerna ansågs snarare förstärka gamla klassmönster och könsroller. Klasskampens allvarsamhet medförde också att det ansågs fult med underhållning.

En kritiker som utifrån en ganska extrem vänsterståndpunkt attackerade långserier på 1970-talet var Kerstin Stjärne som menade att böckerna från B. Wahlströms förlag med sin ”schablonartade grundkonstruktion (…) förstärker en människosyn som underlättar förtryck och utsugning, rasism och diskriminering”. Hon menade också att ”kull efter kull av barn och ungdomar massivt indoktrineras till klassmoral, könsfördomar och reaktionära värderingar, samtidigt som de skolas in till en förkrympt bokvärld full av rasism och våld och kvinnoförakt och politiska lögner."

Det som förenade de konservativa och de vänsterradikala var en gemensam strävan att upprätthålla en skiljelinje mellan ”seriös” barnlitteratur och ”skräplitteratur”. För de konservativa kritikerna skulle böckerna fostra till goda samhällsmedborgare med god smak. För vänsterns kritiker blev det viktigare att fostra till klasskamp och social medvetenhet. Att sådana utgångspunkter många gånger ledde till förhastade och orättvisa domar gentemot många ungdomsböcker är inte underligt, men likväl sorgligt. I och med att kritiken kom från kultureliterna inom så gott som alla politiska läger, drabbades särskilt biblioteken hårt av utrensningar.

Mannen som ville rensa ut Tintin kom inte med något nytt påfund utan fortsatte bara en gammal tradition av censur i Sverige.

PS: Kritiken mot Tvillingdetektiverna var sällsynt missriktad, då den i princip saknade allt det som kritiserades. Minns särskilt Hubert som var god vän med Ali Mustafa i Dubbeldäckarmysteriet 1966.

---

 

Skrivandets omak

Författarskapets myter
Är det svårt att skriva? ”Riktiga” författare har ofta sina myter och skrönor om skrivandets mödor; för det är ju sällan man hör en författare tala om skrivandets glädje. Det ligger i författarskapets natur att skapa myter både om sig själv och yrket - eller ska vi kanske kalla det ”skrivarkallet”. Den som vill kan ju fördjupa sig i historiens bild av författaren – en udda gestalt i gränslandet mellan geni, galning och bohem. I bästa fall har författaren en särskild förmåga spegla människans villkor här på jorden.

Disciplin - inspiration

Några målar upp en bild av skrivandets process som en smärtsam förlossning. Andra talar om inspiration. Några tillämpar stenhård disciplin där man skriver vissa bestämda tider och ibland även räknar antalet ord per dag. Andra beskriver ett dagdrivarliv där man skriver när andan faller på – kanske i en liten skrivarlya vid en öde kust eller på ett anrikt stamcafé. Problemet är att det oftast är författare som försörjer sig på sitt skrivande som uttalar sig. De flesta som skriver torde inte ha den tid som den avlönade författaren har. Man får försöka klämma in lite skrivtid när luckorna dyker upp, vare sig man har inspiration eller inte.

Tekniken ger fler författare
De senaste årens tekniska landvinningar när det gäller datorer, IT, skrivare och ordbehandlings- och redigerarprogram har gjort att i princip vem som helst kan bli författare idag. Detta är förstås på både gott och ont. På gott därför att fler kommer till tals. Skrivandet tillhör inte längre en liten exklusiv elit. På ont eftersom det har gått inflation i bokutgivningar nu när man kan publicera sig utan att ta sig igenom det nålsöga som småpåvarna på förlagen utgjorde. Kvalitén har ibland blivit lidande, samtidigt som en del riktigt bra författare som annars inte skulle ha fått chansen har fått läsare. Men nog blir man bedrövad när man tar sig igenom en vanlig svensk deckare och hittar 50 helt onödiga korrekturfel.

En välskriven text kräver
Det är först när man verkligen redigerar en text noga eller låter en korrekturläsare ta hand om texten som man inser hur slarvigt man vanligtvis skriver. Att snickra ihop en välskriven text kräver nämligen oftast ett mödosamt tankearbete och ett vändande och vridande på ord och meningar. Både helheten och delarna skall fungera. Innehållet skall vara både lättläst och stringent. Det skall vara förankrat, fördjupande och ändå lättflytande.

Debattartiklar och referat är lättast
Lättast att skriva är debattartiklar och fotbollsreferat. De skrivs ofta under någon slags inspiration. Där vet man i regel vad man vill få fram och lustigt nog kommer ofta orden som från ovan, även de där ordvalen som förmedlar den där lilla överdriften och provokationshooken som får folk att reagera. Denna sorts artiklar är här och nu.

Vetenskapliga artiklar svårast
Värre är det med de populärvetenskapliga artiklarna. Dels kräver de i regel mycket efterforskningar. Dels är det svårt att skriva en vetenskaplig text med behaglig läsrytm. Ibland omöjligt. Det kan ta flera timmar att bli nöjd med bara ett par meningar. Här infinner sig dessvärre sällan någon spontan inspiration, utan det är ett slit och en vånda som ibland håller en vaken på nätterna och som gör en helt otillgänglig vissa dagar.

Skönlitteratur
Skönlitteratur har jag aldrig försökt skriva. Men jag har en idé om en deckare i Mönsteråsmiljö. Återstår att se om det lyckas. Men efter att i sommar ha läst några nya svenska deckare, så drar jag slutsatsen att det nog inte är så svårt.

Fynda på biblioteket

När regnet öser ner passar det bra med en tur till biblioteket. Nog för att jag visste att man brukar ha utförsäljning av gallrade böcker, men inte kunde jag ana att jag skulle hitta så fina titlar som jag gjorde.

Här ser vi dagens fynd för min del - KG Jan Gustafsons "Den snubblande lyktbäraren" (obegripligt att man kan gallra bort den), en bok om arbetarna vid Oskarshamnsvarvet vid sekelskiftet, en hembygdsbok om Kristdala och så Göran Schildts bok "Upptäcktsfärd i Sverige" som skildrar en husvagnssemester i södra Sverige vid 1960-talets början. Men det fanns fler för den som vill fynda, även en hel del relativt nya böcker av olika slag. 5 kr styck. Det nya biblioteket lär inte ge utrymme för fler böcker än idag, så jag förmodar att man måste fortsätta gallra och sälja även framöver.

B. Wahlströms firar 100 år

B. Wahlströms fyller 100 år. Här ser vi en av mina favoritböcker - Mysteriet med silverkulan av Sivar Ahlrud (Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) från 1950. Det fina omslaget gjordes av legendaren Bertil Hegland.









Det anrika bokförlaget B. Wahlströms firar 100-årsjubileum i år. Och om det var några böcker som betydde något i barndomen så var det de rysligt spännande böckerna med röda och gröna ryggar. Sedan länge samlar jag på B. Wahlströms Ungdomsböcker och har en av de största samlingarna i Sverige av Tvillingdetektiverna, Bröderna Hardy, Tre Deckare, Knatten, Dante, Mary & Lou och Kitty, för att nu småskryta lite.

Sedan drygt 10 år har jag också haft några hemsidor om bokserier från barndomen, de flesta utgivna på B. Wahlströms. Jag hade hoppats att förlaget skulle belöna lång och trogen tjänst genom att skicka mig de jubileumstablettaskar som tagits fram till i år. Vi får väl se. Men B. Wahlströms är sig tyvärr inte riktigt likt sedan Wahlströms sålde familjeföretaget till ett större bolag. Hur som helst - ta er gärna en titt på min boksida.

Tjuvkiken – Mönsteråspolitiker läser och lyssnar – Del III: Eva-Karin Holgersson (MP)

I artikelserien om vad politikerna har i sina bokhyllor och skivsamlingar, har turen idag kommit till Miljöpartiets förstanamn i Mönsterås Kommun, Eva-Karin Holgersson. Varsågod Eva-Karin!

Bästa skivan/bästa skivorna?
Lyssnar på olika sorters musik utifrån vilket humör jag är på; "radiopopmusik" till städning och inomhuspyssel och gärna klassisk musik när jag behöver koppla av och varva ner. Uppskattar Vivaldi och Pettersson-Bergers Frösöblomster, men även Pavarotti, rockmusik från 1970-talet, popmusik från 1960-talet, Elvis, disco- och syntmusik från 1970-/1980-talet och ja, det mesta! Har ingen direkt favoritskiva.

Sämsta skivköpet?
En LP-skiva från Kupan i Kalmar som inte innehöll vad konvolutet uttryckte. Hade lite för bråttom att handla, så istället för att få tag i en klassisk julskiva blev det någon konsert med Frälsningsarmén eller liknande. Intressant, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Skiva/skivor som betytt mest?
Har alltid köpt mycket skivor, hade svårt att uppskatta CD-skivor när de först började introduceras. Minns när man var yngre och botaniserade bland de nyinkomna LP-skivorna. En alldeles speciell känsla! En av de allra första skivorna jag köpte var med ABBA, en dubbel samlingsvolym med lite silvrigt omslag som jag tyckte var lyxig!.... Uppskattade även min mammas gamla singlar som jag spelade om och om igen. Hennes skivsamling innehöll inslag av Elvis, Robert Broberg, Sven-Ingvars, Anita Lindblom, Cliff Richard m.fl.

Mest överskattade artisten/artisterna generellt sett?
Oj! Vem eller vilka kan det vara! Tycker det är svårt att spekulera i detta. Minns under 1980-talet att det poppade upp en del artister som inte sjöng själva på sina skivor såsom Milli Vanilli. En grupp som bestod av två fotomodeller som mimade till förinspelade låtar.

Mest underskattade artisten/artisterna generellt sett?
Många artister knutna till Motown. Och lokala förmågor som kanske sjunger i kör eller spelar i band.

Bästa boken/böckerna?
Har många favoritböcker. Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga var min dörr in till litteraturskatten. Via henne fortsatta jag att läsa August Strindberg, Fjodor Dostojevskij, Moa Martinsson, Pär Lagerkvist, Gustaf Fröding, Eyvind Johnsson, Emile Zola´, Maxim Gorkij, Toni Morrison med flera. Och svenska folksagor och Grimbergs svenska historia måste jag också omnämna! Uppskattar svensk historia, litteratur inom religionsvetenskap och statsvetenskap och ja, det mesta. Läser även mycket tidskrifter såsom Historisk tidskrift, Populär historia, dagstidningar, bloggar och ”lite av varje”.

Sämsta bokköpet?
Minns inte riktigt, tror att det var en faktabok av något slag, som jag trodde skulle vara användbar men som jag aldrig öppnat

Bok/böcker som betytt mest?
Oj! Emile Zolá och Hallarna, Damernas paradis av samma författare och ja, allt av honom! Och så August Strindbergs Röda rummet och Fjodor Dostojevskij Brott och Straff, Pär Lagerkvists dikter, den svenska psalmboken, Kitty-böckerna, Anne på Grönkulla, folksagor från Sverige och från andra länder, böckerna om Vicke Viking och sist, men absolut inte minst; Elsa Beskows alla böcker! Och jag borde nog även nämna Bibeln. Kommer fortfarande ihåg vilken glädje det var att kunna läsa själv och den speciella känsla det innebar när man sedan själv lånade böcker i samband med besöken i skolbiblioteket och på biblioteket i Ålem. Vilken lycka!


Tidigare delar
Del I: J Nilsson (MDT)

Del II: Robert Rapakko (S)

Tjuvkiken – Mönsteråspolitiker läser och lyssnar – Del II: Robert Rapakko (S)

I min artikelserie om vad politikerna har i sina bokhyllor och skivsamlingar, har turen idag kommit till Socialdemokraternas förstanamn i Mönsterås Kommun Robert Rapakko. Varsågod Robert!

Bästa skivan/bästa skivorna?
Mina LP-skivor med Roxette. De fungerar som min tidsmaskin.

Sämsta skivköpet?
Jag har en skiva med 14 versioner av Amazing Grace på säckpipa. Den spelas inte särskilt ofta.

Skiva/skivor som betytt mest?
Enya, min ständiga vän när det är dags att varva ner. Favoritskivan heter Shepherd Moons

Mest överskattade artisten/artisterna generellt sett?
Orup har jag svårt att förstå men han fick/får mycket utrymme.

Mest underskattade artisten/artisterna generellt sett?
Laleh, har en enorm musikalitet.

Bästa boken/böckerna?
Edvin Nilssons böcker om Sarek. De är äkta men kan ändå få mig att lämna ”min värld” i tanken en stund.

Sämsta bokköpet?
Tror att det flesta böcker har något att erbjuda, men alla kanske inte är så bra att de betingar inköpspriset. Min sämsta är ”Somliga linor brister” av Varg Gyllander, den hade jag hellre lånat på biblioteket. Annars är ett bra sätt att hålla ner bokköpen att ha en boksamlande svärfar.

Bok/böcker som betytt mest?
Bernhard Nordhs serie om nybyggarna i norr, det är väl kanske inga succéböcker. Men det var dem som tände en riktig läsglädje hos mig under högstadietiden. Utan dem hade jag säkerligen läst mycket mindre.


Del I: J Nilsson (MDT)

Tjuvkiken – Mönsteråspolitiker läser och lyssnar – Del I: J Nilsson (MDT)

Ny artikelserie
Jag fick ett brev från en person i läskretsen som tyckte jag skulle göra en lite annorlunda artikelserie inför valet, där de ledande politikerna får chans att redovisa sina favoritböcker, favoritskivor etc. Jag nappade på idén. Valet handlar förstås om sakfrågor, men man skall inte glömma bort att det är människor som bär upp idéerna, människor som vi ger förtroende. Så en liten tjuvkik i bokhyllan och skivsamlingen kan säkert vara av intresse som ett komplement. I väntan på svar från de andra partitopparna så börjar jag.

Bästa skivan/skivorna?
Smiths – The Queen is dead, Lloyd Cole – Rattlesnakes, Talking Heads – Stop making sense, Jackson Browne – Late for the sky, Garmarna – Vedergällningen, Elvis Costello – King of America, Everything but the girl – Idlewild, David Sylvian – Secrets of the beehive, Van Morrison – No guru, no method, no teacher, The Triffids – Born, sandy, devotional, The Pogues – Rum, sodomy and the lash, Ulf Lundell – Den vassa eggen. (Jag lovar att inte sitta och smyglyssna på detta under kommunfullmäktiges sammanträden)

Sämsta skivköpet?
Genesis – Trespass i stark konkurrens med Eddie Meduza – Gasen i botten.

Skiva/skivor som betytt mest?
The Smiths – The Queen is dead. Räddade väl livet på många unga människor, även undertecknad. Eldkvarn - Utanför lagen (och de följande skivorna) levde jag verkligen med.

Mest överskattade artisten/artisterna generellt sett?
Håkan Hellström, Kent, Jan Malmsjö. De två förstnämnda kan inte sjunga och Jan...ja han gör sig bättre som skådis.

Mest underskattade artisten/artisterna generellt sett?
Emma Härdelin, Lloyd Cole, The Go-Betweens

Bästa boken/böckerna?
Sivar Ahlrud – bokserien om Tvillingdetektiverna, Vilhelm Moberg - Rid i natt, Arto Paasilinna – Den ylande mjölnaren, Johan Theorin – Skumtimmen, Bibeln, Lars-Olof Larsson - Gustav Vasa-Landsfader eller tyrann?, Joseph Conrad – Mörkrets hjärta, August Strindberg – Röda rummet, Joseph Heller – Moment 22, Hjalmar Söderberg – Doktor Glas, Conan Doyle – Baskervilles hund, Franz Kafka – Processen, Stig Dagerman – Bränt barn, Michael Nordberg – Den dynamiska medeltiden, Georg Henrik von Wright – Myten om framsteget.

Sämsta bokköpet?
Björn Ranelid – Kvinnan är första könet. (Jag försökte verkligen)

Bok/böcker som betytt mest?
Vilhelm Moberg – Rid i natt, Georg Henrik von Wright – Myten om framsteget.

Boksamlingen II

Boksamlingen

En hobby som jag ibland ägnar uppmärk-samhet är samlandet av B. Wahlströms ungdoms-böcker, ni minns kanske dem med gröna och röda ryggar. Särskilt förtjust är jag i Tvillingdetektiverna, Bröderna Hardy, Tre Deckare, Biggles, Kitty, Mary & Lou, Dante och Knatten. Jag samlar även på Enid Blyton oavsett förlag. Jag funderar på att ha en utställning någon gång. Vi får se. Jag visar i alla fall några bilder från bokrummet.