Det blir ingen historieförfalskning - om responsen på min nya artikelserie

Respons
Igår publicerade jag första delen av en artikelserie som skildrar vad som hände i Mönsterås under 1950- och 1960-talen, särskilt det som i riksmedia kallades för "Mönsteråsaffären". Jag har redan fått fem mejl angående första bakgrundsartikeln (artikeln finns efter detta inlägg). Fyra ger uttryck för stor uppskattning att jag vill skriva om detta. En person tycker däremot inte jag skall gräva i det negativa, utan låta det vara. Alla valde att mejla, istället för att kommentera på bloggen.

Jag tänker inte ägna mig åt historieförfalskning
Roligt att många verkar gilla artikelserien så här långt! Tack!

Till dom som tycker att man inte skall skriva "negativt", så måste jag tyvärr meddela att jag aldrig kommer att svika mitt yrkes hederskodex. Historieförfalskning är man duktig på i gamla diktaturer. Ibland även i fd diktaturer.

Som historiker strävar jag alltid efter att redovisa och tolka allt väsentligt i ett händelseförlopp och att sätta in det i sitt sammanhang. Jag skulle aldrig få för mig att tysta ner vissa känsliga delar, även om det ännu drygt 40 år efter det inträffade finns intressen som inte vill se mina artiklar i tryck. Men destu mer ivrig är jag att publicera dom. Del två i artikelserien publiceras sannolikt i morgon, torsdag.

Den som vill läsa mer trevliga och positiva artiklar hittar säkert alternativ.

Historia skapas överallt där människor lever

Tant Sigrid i Krokstorp är lika intressant som herr Bielke på Kråkerum.

Museer försummar ofta den lokala historien om den inte har turismpotential
I en intressant artikel i dagens Barometern/OT berättar min gamle filosofimagister Anders Berg om sitt stora intresse för Figeholm och sjöfartens historia. I artikeln framför han en kritik mot Kalmar Läns Museum för att de mest fokuserar på skeppet Kronan och försummar den lokala sjöfartshistorien.

Anders Berg gör en helt korrekt iakttagelse. De centrala museerna satsar mest på uppseendeväckande inkomstbringande turistattraktiva projekt. Resten får hembygdsföreningar och andra ideella krafter försöka dokumentera så gott de kan. Det gör de i och för sig ofta bra, men ett aktivt stöd och resurser från myndigheten skulle givetvis underlätta forskningsprojekt och publiceringar.

Mönsterås historia – bara Kronobäcks klosterruin?
Samma tendens finner man i Mönsterås. Människor som kommer utifrån kan lätt få för sig att Mönsterås historia enbart handlar om Kronobäcks gamla klosterruin som ju har stått i fokus för uppmärksamheten de senaste åren i ett samarbete mellan Mönsterås Kommun och Kalmar läns Museum. Projektet har varit lyckat, men det är förstås olyckligt när Mönsterås historia så helt förknippas med en ruin där folk var verksamma under ett par tre hundra år. Även här har man tveklöst styrts av ruinens potentiellt inkomstbringande läge och tjusarkraft. Just nu pågår diskussioner om hur företagen skall kunna nyttja ruinen för sina syften. Så gör man en del av Mönsterås historia till bostadsgäst i kapitalismens fångtorn.

Historia skapas överallt där människor lever
Jag har en annan syn på historia, vilket jag hoppas återspeglar sig i Mönsteråsbloggens fokus. För mig skapas historia överallt där människor lever och jag låter mig inte styras av ämnets turistpotential. Därför är en torpare från Krokstorp eller en fiskare på Vållö lika intressanta som en munk vid Kronobäck eller en adelsman på Kråkerum. En backstuga lika intressant som en herrgård, en kiosk lika spännande som Mönsterås bruk, en varggrop lika viktig som en klosterruin.

Samarbete med hembygdsföreningen
Därför samarbetar jag med Stranda Hembygdsförening som jag tycker gör ett bra jobb. Även där fanns förr en viss fokusering på Mönsterås centrala delar – Storgatan, torget och Sjögatan. Men föreningen har föredömligt breddat perspektiven de senaste åren och framstår idag som ett spännande dynamiskt sammanhang för lokalhistoria.

Ny bok om det bortglömda Mönsterås
Därför kommer jag också snart att ge ut en bok – en essäsamling som handlar om det bortglömda Mönsterås och om de människor som aldrig hamnar i de officiella historieböckerna.


Ett hyreshuskvarter i Elgerum är lika spännande som Kronobäcks klosterruin, enligt min mening.

Svar från Andreas Wejderstam angående objektiv historieskrivning

Häromdagen kommenterade jag en ledare i Barometern/OT, skriven av Andreas Wejderstam, vik. pol. red. Jag försökte analysera möjligheterna till objektiv historieskrivning. Andreas Wejderstam var vänlig att förtydliga sin ståndpunkt i ett mejl till mig, som jag efter förfrågan fick tillåtelse att publicera på bloggen. Som så ofta visar det sig att en fördjupad diskussion kan leda till större samsyn. Jag har egentliga inga stora invändningar mot Wejderstams resonemang nedan. Här följer hans utläggning i sin helhet bortsett från inledande och avslutande hälsningar:

Du tar upp flera intressanta saker. Jag vill först bara peka på att jag ingenstans i ledaren har skrivit att historieskrivningen egentligen kan vara objektiv. Och det är inte heller det jag menar. Jag vill här passa på att ge en kort kommentar, utan större anspråk. Historieskrivning har flera uppgifter, som kan ske i två steg.

1. För det första finns det alltså en historia, av det enkla skälet ytterst att - relativ eller inte, illusion eller inte - vi som människor har ett tidsbegrepp, ett före och ett efter. Det gäller alltså först ett ATT. I detta steg gäller det att bedöma källor. Olika modeller finns för detta, exempelvis genom de gamla principerna om beroende, närhet och tendens. (Kan påståendet i brevet verifieras? Är anteckningen skriven samma dag som händelsen? Är dagbokens påstående beroende av någon annan källa för att förstås, d v s kan det finnas ett glapp här?)

2. Därefter kommer frågan om HUR. Den frågan kan delas upp i att
a) sätta in källorna i ett sammanhang
b) att analysera och dra slutsatser, men i det sista steget gäller det inte objektet utan sammanhanget. Detta gör, förstås, att olika utgångspunkter ger olika resultat. Olika frågor ger olika svar.

Analysen måste, så klart, stå i samklang med materialet som används. I den aktuella diskussionen kring ”Historieboken”, är det här den brister, menar jag. Det är väl enkelt och möjligen rent av oförnuftigt att koka ned hela historien till att handla om förtryckande och förtryckare. Det är att göra anspråk på en objektiv historieskrivning.

Dessutom är det en skillnad i perspektiv, utifrån vilka analysen tillämpas. Det finns inte två diken, det totalsubjektiva eller det superobjektiva. Båda dessa ståndpunkter är meningslösa för att försöka skildra det förflutna. Det ena leder till ett ”historien är min upplevelse” och den andra till ”jag kan nå den verkliga sanningen om denna händelse”. Två ståndpunkter som inte är hållbara.

Med hjälp av en genomtänkt metod och analys kan emellertid de historiska kunskaperna, fakta, sättas samman, ges perspektiv och förståelsen om studieobjektet fördjupas.

Det kan också finnas en poäng att försöka hålla sig kallsinnig till historiska händelser, eftersom vi inte bör läsa historiska dokument med framtidens facit för ögonen. Hur frestande det än är att se vad som händer några timmar, dagar, veckor, år eller sekler senare är det fortfarande av betydelse att inte koppla på det, förrän möjligen i analysen. Annars finns det en risk att resonemanget vänds, d v s att vi förklarar en händelse genom att använda en senare händelse som jämförelsematerial.

Här är ingenting sagt om att historisk kunskap inte bör omtolkas med andra perspektiv. Ett bra exempel är Gustav Eriksson Vasa. Medan 1800-talets historiker i sitt arbete underförstått ställde frågan ”hur grundlade den store Gustav Vasa riket?” så skulle en historiematerialistiskt anstruken historiker på 1970-talet ha kunnat ställa den ledande frågan ”hur förtryckte diktatorn Gustav Vasa de stackars bönderna?”. Däremot problematiserar Larsson avsevärt i sin välskrivna biografi och försöker ge en nyanserad bild, genom att inte ställa en ledande fråga som grund för studien.

Historievetenskapen, menar jag, är därför en balans mellan bedömning av material och analys av detsamma.

Det finns ingen objektiv historieskrivning

Leopold von Ranke. Hans källkritiska principer kan man följa, men i övrigt är han idag något förlegad.

Barometern/OT och Ranke

Barometern/OT´s ledarskribent, Andreas Wejderstam, har åsikter om hur historia skall skrivas. Tyvärr håller han fast vid 1800-talets ideal från Leopold von Ranke om att historikern objektivt skall reda ut vad som verkligen hänt, utan att värdera historien, utan att jämföra med nutiden, utan att se mot framtiden.

Ranke är förlegad
Även om Ranke har betytt mycket för källkritikens utveckling, så är det förhållningssättet minst sagt förlegat sedan minst 50 år och av de flesta betraktat som oärligt. Det har nämligen aldrig funnits någon objektiv historieskrivning.

Olika glasögon leder till olika bedömningar
Alla människor har en verklighetsuppfattning som filtrerar sanningen. Vi har olika glasögon. Detta märks tydligt redan i ämnesvalet – det är förstås värderingar som avgör om man skriver om kungar, folkgrupper, politik, ekonomi, byar eller nationer. Det märks även i hur man bedömer epoker och personer. Gustav Vasa betraktades länge i den nationalistiska patriotiska historieskrivningen som en ädel landsfader. Lars-Olof Larsson däremot betraktar honom som en tyrann utifrån sina humanistiska kristna värderingar.

Ett annat exempel är värderingen av den svenska stormaktstiden. Förr var den något som historiker skrev om med stolthet. Idag skäms de snarast för den epoken.

Att öppet redovisa
Nej, ingen är objektiv. Då är det bättre att öppet redovisa sina värderingar och sina perspektivval. Mångfalden av perspektiv och debatterna gör historia mer levande och spännande än den torra tråkiga superobjektiva variant som Ranke och Wejderstam förespråkar.

Kritisk historieskrivning utmanar och väcker till eftertanke
Lars-Olof Larssons omvärdering av Gustav Vasa i boken Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? hade aldrig blivit skriven om han skulle ha följt Rankes ideal. Ja, merparten av all kritisk historieskrivning efter 1960 hade varit ogjord. Hela den gamla Växjöskolan med fokus på landsbygdens människor och lokal demokrati hade varit betydligt blekare. Och bara tanken på att en historiker skulle förhålla sig objektiv till nazistiska och kommunistiska förtryckarregimer genom historien är ju absurd. I själva verket spelade kritiska historiker en ganska stor roll i det gamla Sovjetunionen i kampen för frihet. Bra historia är inte objektiv i första hand. Den sätter in samtiden i ett sammanhang och väcker till eftertanke.

Nej, modern historieskrivning har ofta en civilisationskritisk udd och är en självklar del av samhällsdebatten. Den dynamiken vill inte jag förlora i alla fall.

Läs gärna en artikel som jag skrev ihop med Kenneth Strömberg för några år sedan och fortfarande står för till 100%.

Kronobäcks klosterruin är kidnappad

Jag har i tidigare inlägg vänt mig mot tendensen att endast för turistnäringen kommersiellt intressanta historiska platser uppmärksammas. När det gäller Kronobäcks klosterruin är det tveklöst så att Mönsterås Kommuns intresse bottnar i en önskan att marknadsföra orten, även om de människor som jobbat med projektet säkert är genuint historiskt intresserade.

Likväl finns det etiska betänkligheter när det gäller att värdera historien utifrån sådana kriterier. Historia handlar om människor och det kan inte anses rimligt att endast dem som kan locka nutida turister skall få träda fram i ljuset. Även människor som saknar kommersiellt värde, de som kanske levde år ut och år in på samma gård under årstidernas växlingar, är värda att lyftas fram.

I dagens Östran kan vi läsa att arbetet kring klosterruinen får 800 000 kr. I artikeln står att "Genom att göra ruinen till ett besöksmål och en evenemangsplats vill boende, företagare och kommunen skapa en motor för turism och näringslivsutveckling".

Man har således kidnappat ruinen och dess historia för sina egna syften.