Mönsterås vackraste industrilokal ska rivas – unikt kulturarv försvinner

Den här unika industribyggnaden på Kuggås från 1918 skall enligt säkra uppgifter rivas och ge plats för villabebyggelse.

Unikt kulturarv från industriepoken får ge vika för villor
Jag har länge hört ryktet att Mönsterås vackraste industribyggnad skall rivas, och nu har jag fått det bekräftat. Det handlar om industrilokalen längst ut på Kuggåsvägen där skylten med Granaths Plåtslageri hänger. Enligt min källa har de som hyr där idag fått direktiv att vara ute senast i oktober, varpå huset ska rivas och 6 villor smällas upp på området.

Rivningen ger obehagliga vibbar från 1960-talets rivningshysteri då flera unika kulturmiljöer offrades på moderniseringens altare. Den här gången kan det inte vara annat än profit som ligger bakom – kommunens ständiga strävan att låta byggföretag slå upp hus i attraktiva lägen som skall locka hit rika skattebetalare.

Ingen känsla för 1900-talets kulturarv

Tyvärr finns det ingen känsla för 1900-talets industriella kulturarv. Det är bara hus från 1800-talet och äldre epoker som värderas. Faktum är att framtidens generationer kommer att ha ytterst få minnen kvar från 1900-talets industriella epok. Mot den bakgrunden framstår rivningen av huset på Kuggås som skandalös.

Mönsterås Mekaniska verkstad

Industrilokalen byggdes 1918 och fram till 1922 drev Emanuel Gustavsson mekanisk verkstad där. Verkstaden övertogs sedan av familjen Abrahamsson som drev Mönsterås mekaniska verkstad där under lång tid. Så sent som vid 1960-talets början drev Valdemar Abrahamsson verkstaden. Under en tid tillverkades båtmotorn Pärlan i huset.

Kommunen köper huset
Kommunen köpte huset 1964 och har använt det som kommunalt förråd, även om en del av byggnaden verkar ha hyrts ut. I samma hus har nämligen BE-GE bilverkstad varit och därefter Kuggås bilservice och Granaths plåtslageri.

Jag återkommer i frågan när jag vet mer.

På det här fotot från 1930 ser man tydligt industribyggnaden som då inhyste Mönsterås Mekaniska verkstad.

Mönsterås har förlorat timingen - lever farligt på gamla meriter

Mönsterås arbetsmarknad gör mig orolig
Både Barometern/OT (sidan försvann plötsligt från nätupplagan på eftermiddagen) och Östran/Nyheterna rapporterar idag att det går bra för Be-Ge Stece igen. Det är förstås väldigt roligt. Samtidigt finns det något med arbetsmarknaden i Mönsterås som gör mig orolig. Jag ska förklara hur jag tänker.

Perfekt timing
Ser man bakåt i historien så ser man att det som har kännetecknat Mönsterås under framgångsperioder är den perfekta timingen. När Mönsterås blev stad 1604 så hade Sverige en kung som var positivt inställd, samtidigt som vi i Svante Bielke hade ett riksråd som stod kungen nära. Rätt person vid rätt tillfälle. På 1800-talet blev Mönsterås egen köping under en tid då framgångar baserades på trävaror och skeppsrederier. Detta gav Mönsterås några framgångsrika decennier.

De första årtiondena av 1900-talet präglades dock av stagnation. Mönsterås lyckades inte fånga upp industrialiseringen (även om vi förstås hade några industrier) och blev ett sovsamhälle. Efter andra världskriget lyckades dock Mönsterås ännu en gång fånga tiden. Vi var med skapandet av Oknö camping och stugby ledande i landet med att utveckla den moderna inhemska turismen som satte fart efter andra världskriget när familjerna fick mer pengar i plånboken. Vidare fick vi flera industrier att etablera sig just här när Sverige var som mest expansivt, bland andra Stece och Mönsterås bruk.

Mönsterås framgångar bygger på gammalt koncept
Problemet idag är att Mönsterås framgångar ännu bygger på ett industrikoncept som såg sin glans dagar mellan 1950 och 1975. Genom en kombination av tur och skicklighet har vi ännu kvar Stece och bruket som dominerande arbetsgivare, men det varar förstås inte för evigt. Det räcker med att se hur det har gått i Fliseryd.

Förlorad timing
Mönsterås ställning idag bygger alltså i mycket på en industriell epok som är på väg att försvinna. Bruksmentaliteten skapar en förrädisk trygghet som minskar behovet av kreativitet och innovationer. Därför är det allvarligt att Mönsterås har förlorat den där känslan för rätt timing. Mönsterås har de senaste årtiondena inte lyckats haka på utvecklingen inom IT, tjänstesektor och turism (med något undantag), samtidigt som nyföretagsamheten är långt under riksgenomsnittet. Detta är MYCKET allvarligt. Inom miljösektorn har man kanske ambitioner, men frågan är hur det lyckas och hur många jobb det kan ge.

Akut behov av nytänkande
Hur länge kan Mönsterås leva på det borttynande industrisamhällets grund? Desperata fantasier och utspel om häxparker ger ingen mat på bordet. Idén med en ny industri- och företagspark vid Kronobäck var också ett barn av industrisamhället och vi ser ju alla hur det har gått. Mönsterås kommun är i akut behov av realistiskt nytänkande. Vågar man så finns det kanske ännu en chans.

Krutholmarna blev Jungnerholmarna I

Vid Jungnerholmarna bedrevs miljöfarlig industriell verksamhet mellan 1907 och 1974. För den som vill fördjupa sig rekommenderas varmt skriften ovan.

Krutbruket
Sedan några år är Jungnerholmarna i Fliseryd ett vackert strövområde. En gång var det annorlunda. Mellan 1741 och 1890 fanns där ett av kronans sex krutbruk. Idag finns bara några husgrunder och ett krutmagasin kvar från den tiden. Jag lovar att återkomma till detta krutbruk vid tillfälle.

Jungnerfabriken
Jungnerholmarna har annars fått sitt namn efter uppfinnaren Waldemar Jungner (1869-1924) som uppfann ett nickel- och kadmiumbaserat batteri 1899. En industriell anläggning förlades vid Emån i Fliseryd 1907. Förmodligen hade Fliseryds kände godsägare Gustav Johansson (patron Gustav) ett finger med i spelet för att locka Jungner till Fliseryd. Under 1940-talet utökades produktionen till flera öar i området och 1942 tillkom ett blyverk. Produktionen pågick sedan fram till 1974. Min morfar jobbade på anläggningen under många år och han var helt övertygad om att den svåra huvudvärk som plågade honom på äldre dar berodde på de gifter han fick i sig på fabriken. Anläggningen var tveklöst en av de giftigaste som Sverige har skådat.


Jungnerområdet är inringat med rött.

Saneringen
Förutom att tungmetaller läckte ut i Emån och förorenade både ån och Östersjön så blev hela området kraftigt förgiftat av kadmium, nickel, bly och asbest. Mönsterås Kommun köpte sedermera området och åren 1999 till 2002 genomfördes en omfattande sanering av området till en kostnad av 82 miljoner kronor. Tyvärr tvingades man av miljöskäl riva i princip alla industribyggnader.

Fritidsområde
Därefter fanns det stora planer på hur området skulle kunna användas för turistnäringen. Det mesta av detta verkar dock ha runnit ut i sanden, även om området är trevligt att promenera i.

För den som vill fördjupa sig i fabriksområdets historia rekommenderas skriften ”Jungnerholmarna – En industriepok vid Emån” (1999). Nedan och i ytterligare ett inlägg följer några bilder som jag tog i området vintern 1999 innan husen revs och saneringsarbetet tog vid.

Krutholmarna blev Jungnerholmarna II