Hans ögon stirrade iskallt på mig...

- Snälla, slå mig inte! Du kan få min veckopeng.

-  Håll käften, sa Uffe och gav mig ännu en örfil.

Hans ögon stirrade iskallt på mig. Jag visste att han var där enbart för att förnedra mig och att inga pengar i världen hade kunnat få honom att avstå från den njutningen.

Jo, jag minns än den där händelsen. En ”kamrat” i utkanten av gänget hade lurat ner mig till tennisbanan under förevändning att han ville spela tennis. Men han var förstås köpt av Uffe. För så mycket tennis blev det inte förrän Uffe dök upp och min ”kamrat” sprang iväg och gömde sig i en buske. Uffe hade nämligen med sig Toya, en stor biff som agerade som en slags livvakt.

Detta är ett av de mest förnedrande minnena från barndomen. Varför lät jag mig hunsas? Varför gav jag mig utan strid? Uffe var visserligen oerhört stark, men för självkänslan hade det varit mycket bättre att slå tillbaka och få rejält med stryk, än att stå där med skräck i blick och ta emot örfilar. Det var ju skräcken han ville se.

Inget ont om Uffe. Han var förstås offer för en vuxenvärld som inte ville se.

Sedan dess har jag lärt mig att inte krypa och tigga. Men det var många år även som vuxen där jag oftast gled undan och lät andra ställa upp villkoren. De tiderna är tack och lov förbi. Sedan är världen förstås ändå orättvis. Vissa ser det dom vill se. Om jag ägnar 95% av mitt liv för att bistå andra med den jag är och kan, så ser de ändå bara de där 5% som jag ägnar åt att kritiskt granska den här världens orättvisor och djävulskap. Så är det. Dags för en vilohelg med människor som ger kärlek.

En parentes från minnets arkiv - biblioteksvåndor

Jag har vid ett par tidigare tillfällen berört min tid som bibliotekarie i Mönsterås i mycket positiva ordalag. Jag stortrivdes, det förekom inga konflikter och folk var schyssta. Men för att nu inte skönmåla, så kan jag ju dela ett par mindre roliga incidenter.

För det kunde ju förstås förekomma en och annan irritation. Har man kontakt med några hundra låntagare och ett tjog lärare som är vana att bestämma (och som inte var särskilt benägna att ta direktiv från en vikarierande barnbibliotekarie) så blir det självklart så. Men det var ytterst sällan.

Vid något enstaka tillfälle kunde det hända att en låntagare blev irriterad för att biblioteket hade skickat ut påminnelsebrev på en bok som låntagaren sade sig redan ha lämnat tillbaka. I regel hade låntagaren rätt, så irritationen var i högsta grad befogad. Men det kändes obehagligt att tillsammans med låntagaren hitta den "ej återlämnade" boken i hyllan. Jag hade inte med påminnelsen att göra, men fick förstås som representant för biblioteket ta på mig den förargliga fadäsen i alla fall.

Vidare hade jag när jag vikarierade som barnbibliotekarie med ett antal lärare att göra i samband med läsprojekt och bokprat. Det var fantastiskt roligt och lyckosamt. Men jag minns en lärare som lite kort i tonen deklarerade att hennes klass inte skulle vara med i det läsprojekt som kulturnämnden hade ålagt biblioteket att genomföra med skolorna. Då minns jag att jag formulerade mig lite beskt och dessutom råkade skicka mitt mejl till fel lärare. Shit happens!

Och så var det en lärare som inte ville att jag skulle ge boktips om Sune- och Bertböckerna eftersom de inte ansågs fina nog. Jag hade dock noterat att pojkar som annars inte ville låna böcker slukade just dessa, så självklart fortsatte jag att till lärarens förtret lyfta fram även dessa. Mitt uppdrag var att gynna läsintresset, inte anpassa mig efter lärarnas litterära smak. Ja, det var en liten parentes från minnets arkiv som får förgylla tisdagen.

Ungdomssynder – övernattning i Oskarshamns stadshus

Luciafest i Oskarshamn
Det var Lucia och jag skulle tro att året var 1986 eller 1987. Jag och en kamrat hade åkt in till Oskarshamn för att festa lite på ett diskotek som låg nedåt hamnen – där La Scala ligger idag. Kanske hette det något annat då.

Och festande blev det. Dels hade vi väl något med oss. Dels var det inga problem att köpa öl på danshaket. Så vi blev väl lite lagom i gasen, utan att för den skull gå överstyr.

Övernattningsproblem
Någon timme efter midnatt började det mesta bli lite avslaget eller dävet som man sa, och det var dags att börja fundera på övernattning. Det var ju lite sent påkommet. Varken jag eller min kamrat var särskilt framgångsrika i kontakterna med flickor, så någon sådan fick man förstås inte följa med hem, något som annars skulle ha löst övernattningsproblematiken, men kanske också gett upphov till andra bekymmer.

Men nu kände vi en person som råkade befinna sig på samma diskotek. Vi sökte upp den unge mannen som tyvärr inte kunde härbärgera oss i sin egen lya. Men han hade ett annat förslag som vi gladeligen tackade ja till.

I stadshuset
Så kom det sig att tre skuggor smög sig ner till stadshusets garageinfart. Ett kort och en kod och vips var vi inne i husets bottenplan. Vår vän, som hade ett tillfälligt jobb där, avlägsnade sig och lämnade mig och min kamrat åt vårt öde. Vi lyckades via trappor ta oss uppåt och hittade så småningom till en stor lokal som verkade vara ett café. Där slog vi oss ner i var sin soffa. Natten gick och framåt femtiden gick vi ut via huvudingången bort till ett hyreshus där vi smet ner i källaren för att invänta morgonens första buss.

Idag framstår det som ett synnerligen dumt tilltag och jag förmodar att vi hade åkt dit för olaga intrång om någon hade tagit oss. Men jag tänker alltid på denna episod när jag ser stadshuset i Oskarshamn.

Ett år i backspegeln

Eftersom jag sannolikt är indisponibel på Nyårsafton så kommer tillbakablicken redan idag. Gott nytt år hoppas jag dock hinna förmedla imorgon, men för säkerhets skull önskar jag läsekretsen ett Gott Nytt År redan nu! Tack för att ni har orkat komma hit! Kanske ses vi nästa år igen. Om Gud vill och vädret så tillåter.

Ett öga i nacken
Det sägs att judarna backar in i framtiden. Andra lever efter en diametralt motsatt princip och tycker att man bara ska se framåt och inte fastna i det förflutna. Det ligger förstås något i båda synsätten. Det förgångna kan i värsta fall bli något som hindrar och hämmar. Men jag tror ändå att chanserna för god livskvalitet och ett gott samhälle ökar om man går framåt med i alla fall ett öga i nacken, drar lärdomar och får perspektiv på samhället och sin stund på jorden. Att påstå att historielöshet och kollektiv glömska är ytterst farligt låter kanske som en klyscha, men i det här fallet är den tillförlitlig.

Globalt

2011 kan man minnas på många sätt. Det globala perspektivet brukar media redovisa utförligt, så det lämnar jag därhän, även om vissa internationella händelser förstås får återverkningar i det lokala. Jag noterar bara att världen synes vara mer galen än någonsin. Att man kan låta makthavarna i Iran och Nordkorea fortsätta på den inslagna nukleära vägen är för mig obegripligt. Demokratier borde inte ha kärnvapen heller, men särskilt inte diktaturer med oberäkneliga despoter. Lika obegripligt är att FN inte läxar upp särskilt USA och Kina för sina enorma utsläpp av växthusgaser och annan smörja. Jaha, och så har vi förstås den nyvunna friheten i Egypten, Tunisien och Libyien som av allt att döma ser ut att sluta med att befolkningarna helt frivilligt röstar för ökat religiöst förtryck. Och Sverige glider isär allt mer på alla plan. Därmed övergår jag till det lokala och personliga.

Mönsteråsåret

Mönsterås fortsätter ju att vara en väldigt speciell plats på jorden – högst älskvärd men samtidigt ett Kafkaland med en unik politisk kultur och mentalitet. Mönsterås lever ännu mycket på det som Viktor Lund och co byggde upp på 1950- och 1960-talen och man hade ju hoppats att Mönsterås kanske skulle börja ta några steg in i framtiden med nya företag och nya branscher, samtidigt som kommunen öppnade upp sitt politiska klimat. 2011 innebar i det avseendet inget trendbrott. När gamla etablerade butiker ersätts av ännu en frisörsalong, så kan man inte annat än bli lite dyster.

Det här minns jag från Mönsteråsåret:

- Eldsvådan vid Södra Cell.

- Kulturnämnden jävig när stipendiat utsågs.

- GIF:s damer går upp i division 3.

- GIF:s herrar klarar sig kvar i femman efter extrem dramatik.

- Centerpartiet går runt på Storgatan och frågar folk vilken storregion de vill tillhöra. Östergötland vinner överlägset. Några månader senare röstar de flesta partier, inklusive Centerpartiet, för Skåneregionen.

- En av Mönsterås mest unika industrilokaler hotas av rivning på Kuggås.

- Ett nytt bibliotek byggs i Mönsterås.

- Mönsterås har ett av de bästa företagsklimaten i Sverige men är sämst på nyföretagande.

- Busstrafiken in i Mönsterås är hotad.

- Mönsterås Bostäders hyresgäster får digital-TV.

- Mönsterås får en kommunchef. Visserligen har det funnits personer med snarlika funktioner periodvis, men i praktiken är det förste kommunchefen med befogenheter sedan Viktor Lunds dagar. Ett bra beslut, men förunderligt att det kunde införas utan debatt.

- Vindkraftverk med förhinder.

- John Pohlman spelar på hembygdsfesten.

Mitt år

På det personliga planet kan jag konstatera att det har varit ett ganska bra år arbetsmässigt, mentalt och intellektuellt, även om jag fortsätter att ha David Sylvians text som motto: "I wrestle with an outlook on life that shifts between darkness and shadowy light".

Arbetsåret var alltså bra. Tyvärr kan jag inte anslå samma positiva ton om kroppen där förfallet har fortsatt, och jag kan inte skylla på något annat än bristande karaktär. Det här vill jag lyfta fram på det personliga planet:

- Jag stukade foten riktigt illa i maj när jag med en redan stukad fot sparkade till en fotboll i den lilla kommunistbastionen Böda. Kanske var den av. I december var det dags för stortån. Småsaker kan tyckas, men inget för mig.

- Hösten innebar 5 förkylningar på raken.

- Jag gav ut en bok om Mönsterås historia som snart har sålt i 500 ex. Är mycket nöjd med utgivningen och responsen.

- Är i stort sett nöjd med min insats på jobbet och är glad att jag blir anställd ett år till på riktigt.

- Familjen hade en väldigt trevlig sommarsemester.

- Dottern växer, mår bra och trivs i skolan.

- Misslyckades med att gå ner i vikt.

- Är lite trött på Mönsteråsbloggen, men året avslutas med nytt besöksrekord på bortåt 6 400 besökare under december som annars brukar vara en svag månad.

- Har fortsatt följa GIF:s representationslag.

- Gav ut en skrift om Cedergrenska huset på Storgatan.

- Kom igång med föreläsningar igen.

- Familjen bytte bil. Kan vara bra att byta ibland så att man inte alltid blir igenkänd när man är ute.

- Årets musikaliska upplevelse.

Det viktigaste på det personliga planet 2012 blir att stoppa det kroppsliga förfallet och att bli färdig med nästa bokprojekt. Hoppas på ett lugnt år där jag känner att jag redan har utmaningar så det räcker.

Minnen från när jag tog studenten 1986

Studenten = separationsångest

Häromdagen var jag i Växjö när dotternskusin tog studenten. Det var mycket trevligt och festligt. Det som slog mig var att alla verkade vara så glada över att få lämna skolan. Jag minns tydligt när jag själv skulle ta studenten 1986. Jag hade gått tre år på Södertornsskolan (Oscarsgymnasiet) och skolan hade blivit min trygghet. Att lämna studier och kamrater var inte alls roligt utan innebar en hemsk separationsångest. De sista veckorna med alla fester blev en sorgeprocess. Ja, redan 1983 hade jag känt en påtaglig tomhet när jag lämnade Parkskolan. Just försommaren har alltid varit min svagaste period på året eftersom den är så intimt förknippad med skolavslutningar och sämre öppettider på biblioteken.

Ingen bal
Och så var det en sju tusan till hysteri kring alltihopa, och vad jag har förstått är det så i än högre grad idag. Men balen på Kalmar slott lyckades jag komma undan. Och vi var flera killar som aldrig skulle komma på tanken att gå på balen. Det kändes lite disneyfierat och tramsigt rent ut sagt. Däremot minns jag att vi åkte in till Kalmar och drev omkring på slottsområdet likt rövare och banditer.

Andra festligheter

Men det blev ju ett antal andra festligheter med klassen av mer avslappnad karaktär, och de var trevliga. Alkohol förekom, men inte i sådana mängder att någon skämde ut sig. Det fanns vid denna tid ett pärlande vin på 7% som jag tror hette Perlette. En flaska av den sorten räckte gott och väl. Vi var välartade.  Jag minns att jag vid en av festligheterna för hela skolan hade övertalats att framföra ett par låtar med gitarr, vilket också gjordes.

Försommaren 1986 var inte min bästa tid
Hur som helst var man ju tvungen att införskaffa en vit kostym. Jo, alla killar hade mjölnarkostymer på 1980-talet. Idag verkar det vara lite mer varierade färger som väl är. Jag var på den tiden smal och benig som en undernärd, så jag fick låta klädaffären specialsy kostymen. Lägg därtill en studiesvacka sista terminen, en olycklig kärlek, mina föräldrars skilsmässa – nä försommaren 1986 var inte min bästa tid.

Busstur och kalas

Efter att man rusat ut från skolan och mött släkten, så väntade en promenad ner till Oskarshamns kyrkpark. Där väntade en sketen grön-vit buss som körde hem oss till Mönsterås. Inga flak eller lastbilar med skrik och skrän. Bussen körde till torget i Mönsterås där övrig släkt väntade med blommor och presenter. Därefter följde ett litet kalas hemma där man till och med fick ett litet glas med champagne. Enligt min mor var det första gången jag överhuvudtaget smakade något med alkohol i, men så var det förstås inte.

Nå, jag överlevde skilsmässan från skolan och lärde mig med tiden även att hantera tillvaron i övrigt. Till hösten väntade min vapenfria tjänst. Så var det i alla fall tänkt. Hur det blev är en annan historia.

Man ser ju att jag inte kände mig bekväm i den här situationen. Blommor, ballonger och en hemsk kostym på min beniga figur - längtade säkert till släktforskarrummet på biblioteket. Det enda roliga med det här kortet är att man ser lite av min morfar till höger.

Fotot taget i hemmet. Jag gjorde mitt bästa för att gömma mig bakom blommorna.

Noterat i övrigt

Noterar i övrigt att kommunen vill låta öppna en privat förskola i gamla biblioteket som man anser vara en bra lokal för detta. Tycker kommunen kan börja med att ta reda på verkligheten. För det första är huset K-märkt och ytterst olämpligt för just barnverksamhet. För det andra är huset undermåligt ur arbetsmiljösynpunkt. Vad ska man göra på vintern när personalen kommer kvart i sex och det är 13 grader i huset. Och hur ska det gå på sommaren när det ibland är över 30 grader inomhus. Ogenomtänkt är bara förnamnet.

Ungdomsåren och åldrandets glädje

I'm so glad to grow older
To move away from those younger years
I'm in love for the first time
And I don't feel bad (Morrissey i Break up the family)

Ungdomen - en modern skapelse
Ungdomen som en särskild fas i livet mellan barndomen och vuxenlivet skapades egentligen inte förrän sekelskiftet 1900 och blommade ut först på 1950-talet då en särskild kultur för ungdomar fick fäste. Den västerländska kulturen har av olika skäl valt att idyllisera ungdomsåren som en period av frihet, upplevelser, förälskelser och festyra. I själva verket är det en bisarr ambivalent övergångsperiod präglad av begränsat ansvarstagande, hårt utsatt för kommersialismens värsta avarter och ofta destruktiv genom alla de subkulturer som skapats och som i mycket har avskärmat ungdomarna från djupare kontakter med vuxenvärlden. Förvisso har man ibland lyft fram de sk tonårsproblemen, men oftast från den oreflekterade utgångspunkten att det är något normalt som hör åren till och som kan lösas i samråd med en skolkurator. Men vem har bestämt att det är normalt att må dåligt i tonåren? I ett annat samhälle med andra värderingar skulle det inte alls vara nödvändigt.

Myten om den ljuvliga ungdomen
Men myten om den ljuvliga ungdomen lever och frodas. Och visst finns det ungdomar som lever efter mallen och som trivs med det. Men för mig och många andra var ungdomsåren en period av utanförskap och ångest – ett tillstånd som paradoxalt nog formade gemenskap.

3 kvalifikationer
För att kunna njuta av ungdomsåren måste man förstås ha vissa kvalifikationer - pengar, bra utseende och tillgång till alkohol. Jag saknade detta och kände mig därmed förhindrad att röra mig i de kretsar som festade och träffade flickor. Jag hade vid 18 års ålder ännu aldrig varit berusad och än mindre haft någon flickvän. Idag ser jag det som en merit – men på den tiden skapade det en känsla av utanförskap och ett extremt dåligt självförtroende.

Utanförskapet formade en ny gemenskap
Det som ändå gjorde livet uthärdligt var att jag hade några vänner som var i ungefär samma sits. Utanförskapet formade en ny gemenskap. På den tiden användes inte ordet nördar, men det är väl den beteckning som man idag skulle ha använt om oss. Begagnar man håltimmar och raster till att diskutera vem som dödade Karl XII eller livligt debattera olika teorier om hur Sverige enades så finns det kanske inget annat epitet. När vi inte diskuterade historiska spörsmål så släktforskade vi och lyssnade på indiemusik innan den hade blivit mainstream. På söndagskvällarna satt man klistrad vid radion och lyssnade på Lars Aldmans program Lilla Bommen (senare Bommen). Idag är det ju inget särskilt med att vara ”indie”. Det har ju mest blivit en trend med yttre attribut, men på 1980-talet var det ännu genuint. Musiken släpptes på små oberoende skivbolag och det fanns en slags stolthet i hela livsstilen utanför mallarna, så långt borta från Trackslistan som möjligt där Morrissey, sångaren i The Smiths, var husgud. Med låtar som There is a light that never goes out, The Boy with the thorn in his side och How soon is now formulerade han med träffsäker poesi upplevelsen av tillvaron. I någon mån odlade man en slags förakt för alla hippa som levde festarlivet.

Men det är först som vuxen som jag så sakteliga har kunnat bygga upp ett självförtroende och nå den trygghet där man helt sonika struntar i omgivningens tyckanden. Med andra ord – det är, krämpor till trots, skönt att bli äldre, “to move away from those younger years, to move away from those darker years, to move away from those awful times”.

Tillägg fred em: Som av en händelse fick jag just veta att Morrissey kommer till Hultsfred i sommar. Tala om lyckosam bokning!

Jag är döpt två gånger

Hör står vi barn i Pingstkyrkan innan dopet. Jag var nio år och är nummer två från höger. Notera att flickorna knäpper händerna, medan vi grabbar inte verkar lika fromma.

Första dopet
Jag döptes första gången när jag var några månader. Prästen tror jag hette Hellborg.

Andra dopet
När mina föräldrar sedermera gick med i Pingstkyrkan så räknades inte mitt barndop eftersom Pingstkyrkan endast godkänner s.k. troendedop, dvs man skall ha en medveten tro innan man får döpas. När jag var i nioårsåldern så bedömde man väl att jag hade en medveten tro, för då var det dags för mig att döpas genom nedsänkning i Pingstkyrkans dopgrav. Jag minns att jag fick prata med församlingens pastor innan och svara på några enkla frågor om Jesus. Innerst inne var jag inte så villig att döpas, men det blev lite press att passa på eftersom flera andra barn skulle döpas på just den dagen. Dopdagen så fick vi barn ställa oss på rad i vita dräkter framme vid scenen. Sedan fick vi en och en gå ned i dopgraven med Pastor Sven i en mycket fin ceremoni. Efteråt kände jag mig glad. Någon genomtänkt tro kan man förstås inte påstå att jag hade, men nu var jag döpt två gånger.

Vilket dop är det giltiga?
Som vuxen är det lätt att bli förvirrad. Vilket dop är det nu som är det giltiga? I Bibeln är det förstås så att den vuxna tron föregår dopet eftersom den beskriver kristendomens början. Med tiden omtalas hela familjer som kristna och mycket tyder på att barnen döptes mycket tidigt i kyrkans historia. Och vem kan mäta småbarnens tro? Jag tycker det är lite förmätet att påstå att småbarn inte kan tro på ett instinktivt plan.

Det avgörande är dock frågan huruvida Gud gör något i dopet eller om dopet endast är ett uttryck för människans vilja att vara kristen. Jag tillhör ju dem som tror att Gud handlar i dopet. Därför är jag alltså benägen att godkänna mitt första barndop. Det andra vet jag inte hur jag skall betrakta. Kanske som en vacker bekräftelse.

Var hör man hemma?
Idag talas det mycket i kristna sammanhang att man skall respektera varandras olika kristna traditioner, och så verkar man ta för givet att alla står stadigt i bara en tradition. Personligen känner jag mig hemma lite överallt och samtidigt ingenstans. Jag har aldrig förstått varför man ska begränsa sig till just sitt lilla sammanhang när den kristna församlingen är både global och tidlös. Jag har alltid umgåtts i olika kristna sammanhang. Mina rötter har jag huvudsakligen i den gammellutherska myllan, men självklart betyder mina barndomsår i Pingstkyrkan en hel del. Som vuxen har jag tagit del av all den rikedom som finns i den kristna traditionen genom historien. Jag vägrar konsekvent att bli bara lutheran, bara pingstvän, bara katolik etc. Eftersom en viktig aspekt av den kristna tron handlar om relationer (till Gud och människor) så kan man ju inte välja bort vissa bara för att de tolkar skriften lite annorlunda än vad jag gör. Vi är alla begränsade i vår förståelse.

Jag såg en söndagsmatiné - nu väntade helvetet

Idag blir det ett inlägg som bryter muren mellan det personliga och det privata. Sluta läs här om du är noga med sådana gränsdragningar eller om du har svårt för att man skriver om sina föräldrar på ett öppet sätt.

Jag kastades ut från Eden
Jag var sex år och älskade att sitta vid min fars rullbandspelare och lyssna på gamla inspelningar av Svensktoppen. Min kärlek till musiken föddes där. Jag hade barnets oskyldiga glädje i mig. Men så en dag kom min mor och stängde av bandspelaren. Hädanefter skulle det inte bli mer svensktoppsmusik. All musik som inte handlade om Jesus var synd. Jesus tyckte inte om världslig musik. Mina föräldrar hade blivit frälsta och gått med i Pingstkyrkan. Och jag hade kastats ut från Eden.

Förbud, förbud och förbud
Plötsligt blev väldigt mycket förbjudet. Biobesök var inte att tänka på, endast överträffat av dans i syndfullhet. Musik, bio och dans. Det var den oheliga treenigheten som jag skulle räddas ifrån. Och så var det ju det här med flickvänner. Man fick bara sällskapa med kristna flickor och helst skulle hon tillhöra samma församling eftersom flickorna inte var riktigt lika frälsta i de andra kyrkorna. Detta begränsade dramatiskt utsikterna att en dag bli gift eftersom jag inte stod särskilt högt i kurs i församlingen där det var oerhört viktigt att gifta in sig i rätt familj. Men eftersom man sa att Gud hade utvalt livskamraten så slapp jag ju ägna mig åt dylika sociologiska analyser.

Jesus var inte alls snäll
Min i övrigt så idylliska barndom fick en mörk nyans på grund av detta. Som barn kunde jag förstås inte skilja på församlingens regler och Jesus. Detta vållade mig bekymmer. Om nu Jesus var så snäll som både mamma och farbrorn i söndagskolan sa, varför tog han då ifrån mig det jag tyckte om mest. Jesus var inte särskilt snäll i mina ögon. Den känslan var förstås också förbjuden.

Jag såg en söndagsmatiné - nu väntade helvetet
Visst hände det att jag smet iväg på bio trots förbudet. Men något riktigt nöje blev det ju inte eftersom jag var säker på att jag nu skulle hamna i helvetet. På nätterna drömde jag mardrömmar om att Jesus kom tillbaka och genomförde dom på Torget. Jag stod i kön och skakade av skräck eftersom jag ju hade smitit iväg på den där Kalle Anka matinén på Roxy.

Logiska kullerbyttor
Dessutom fanns det ingen logik. Om nu bio var så farligt så borde väl TV-n också ha kastats ut. Men icke. Jag fick se barnprogram som förmodligen var mycket värre än de Disneyfilmer som visades på Roxy och Mönsteråsbiografen, exempelvis Vilse i pannkakan. Och mina föräldrar såg ju själva deckare med våldsinslag. Dessutom fanns det församlingsmedlemmar som skvallrade, levde i ekonomiskt överflöd och som var hårda domare i småsaker. Barn har stor känsla för rättvisa. Borde inte Jesus vara mer arg på vuxna som skadade andra, än på en unge som såg en rolig film?

Jag talade inte i tungor
Nästan värre än alla förbud var kanske församlingens policy att man skulle vara frimodig och vittna om Jesus i alla sammanhang vare sig det passade eller inte. Men jag pratade aldrig om Jesus i skolan, vilket gav mig dåligt samvete. Dessutom skulle man tala i tungor. Annars var det något fel på ens andlighet. Jag talade inte i tungor. Jag var lugn, blyg och hade båda fötterna på jorden. Jag passade helt enkelt inte in.

Mycket var bra
Ändå fanns det mycket i den här världen som var bra. Paradoxalt nog fanns det många varma och snälla människor i församlingen. Jag mins pastorn med bara positiva känslor. Det var inte han som drev de här frågorna. Alla läger man fick åka på var också överlag trevliga.

Familjekomplikationer
I min familj var mamma ideologen, även om hon på ett sätt var ett offer för den församlingskultur som då rådde. Hon var ingen elak människa. Min far var också troende, men han var aldrig drivande i förbudsfrågorna. Men han hittade sin musik i den kristna countryn och kunde därmed fortsätta odla sitt musikintresse. Det som på sikt skulle bli det svåra för min far var att församlingen faktiskt tog ifrån honom hans fru. Min mor fick via församlingen flera väninnor som umgicks nästan jämt. Min far fick inte motsvarande manliga vänner. På sikt skapade det ett utanförskap och slitningar som fick äktenskapet att knaka.

Drömmen om ett normalt liv
Drygt tio år efter att de blivit frälsta så var skilsmässan ett faktum. Min far fick bära hela skulden och det är väl den bilden som ännu cirkulerar. Jag drogs som barn in i konflikten och tvingades mer eller mindre ta ställning för min mor som var skicklig på att förmedla sin version. Min far teg. Jag har under åren fått anledning att ompröva allt. Sedan flera år köper jag inte längre den bild som så ensidigt förmedlades. Jag påstår inte att min far var oskyldig. Men han var långt ifrån den onda människa som vissa ville ha det till. Visst var det min far som skrek högst under bråken och män får nästan alltid med automatik skulden. Men ytan ger ofta en förljugen bild. Min far hade sina sidor, men han bevarade drömmen om ett normalt liv. Det skall han ha all heder av.

Ingen må förundras
Att min mor och jag inte har en helt komplikationsfri relation må ingen förundras över. Jag är tacksam för att hon var en närvarande mor som gav min barndom trygghet och stadga. Men tyvärr smög det sig in mycket som har komplicerat allt.
Ingen må heller förundras över att jag allt för sällan går till Pingstkyrkan. Nog vet jag att man idag har ändrat sig och har en sundare teologi, men likväl får jag alltid den där känslan av mindervärde och förbud när jag kliver in där. Känslan av att folk har åsikter om ens liv, att vara granskad och bedömd utifrån helt andra kriterier än vad Bibeln anger.

Hur gick det med Jesus?
Hur gick det då med Jesus? Jo, jag har haft förmånen att som vuxen få möta honom bortom förbuden. Jesus verkar tycka det är helt ok att jag lyssnar på musik och ser en film ibland. Ja, han har inte ens några invändningar att jag tar ett glas vin ibland. (”Mitt första under var ju att förvandla vatten till vin”, tyckte jag att han sa en gång). Och så är han så schysst att han reser mig upp igen när jag faller. Och så brukar han alltid påminna mig om att alla relationer blir komplikationsfria i himlen. Det tackar jag allra ödmjukast för.

Min sommar inom hemtjänsten

En sommar inom hemtjänsten
En sommar i min ungdom jobbade jag inom hemtjänsten i Mönsterås kommun. Arbetsmarknaden hade ännu inte blivit så fackligt idiotstrikt, utan man kunde få jobba med en hel del utan adekvat utbildning. Man gick bredvid ett tag och fick sedan förtroende.

Gå bredvid ett par dagar
Så var det för mig. Jag saknade utbildning för något av det jag skulle göra – enkel hygien, städ, matlagning, handling. Man ansåg väl att det skulle kunna gå bra ändå. Det var viktigare att vara en medmänniska än att vara expert på teknikaliteterna.
Efter att ha gått bredvid ett par tre dagar var det så dags. Första veckan skulle jag vara lite vid Ekåsa i Fliseryd. De andra veckorna skulle jag åka en bestämd runda till gamla människor ute i bygderna som skulle få städat och mat på bordet. Hemlagad mat.

Ekåsa - kaffe och skvaller
Ekåsaveckan var ingen höjdare. Det är svårt att snabbt komma in på en arbetsplats med bara kvinnor. De hade sina samtalsämnen (virkning, skilsmässor och recept) och som ung kille kände jag mig lite utanför. Dessutom fanns det fördomar mot män inom hemtjänsten som jag märkte av tydligt. Det som förvånade mig mest var att de hade tid att sitta i kafferummet så mycket. Jag talar om timmar. Det var där de tillbringade i princip all tid utom när det var fråga om de nödvändiga procedurerna på morgonen och före maten. Det här var vid 1980-talets slut, och jag får anta att det inte fungerar så idag. Timmarna som gick till kaffepimplande och skvaller hade man ju kunnat använda för att gå ut med de gamla. Min morfar fanns på Ekåsa då, och jag minns att varken jag eller någon annan hittade på något för honom. Han fick ligga i sin säng hela dagarna, även om jag smet in ibland och hälsade.

Veckorna bland de gamla i skogarna
De andra veckorna körde jag min runda, och det var på många sätt fantastiska veckor, låt vara även ångestladdade. Jag fick ett visst antal timmar hos varje person och skulle då laga mat, städa och ibland handla. Någon hade bara järnspis och då fick man fyra timmar för att hinna laga maten. Spisen hade en otäck spricka och ibland slog eldslågor upp mot taket. Nå, mannen var snäll och när allt var färdigt bjöd han mig alltid på sill, potatis och en lättölspilsner.

Männen tyckte om mina gräddsåser
Männen var mycket tacksamma eftersom jag gjorde extra goda gräddsåser, något som den ordinarie personalen uppenbarligen snålade med. Däremot tyckte dom inte att jag behövde vara så noga med städningen. Egentligen kunde jag inte laga mat. Men jag hade med mig min hemkunskapsbok från skoltiden. Där framgick hur man kokade potatis, stekte fläskkotletter och gjorde såser. Det var bara att följa manualen… och så lite extra grädde då.

Kvinnorna ville ha välstädat
Kvinnorna däremot tyckte städningen var viktigast. Några låg på knä och inspekterade när jag kammade mattfransarna. De var för gulliga. Kvinnorna bjöd också gärna på kaffe och kakor och tyckte det var väldigt roligt att få en kille i huset. Trots en ganska så slitsam sommar, så gick jag upp i vikt.

Man tog sig tid
Överhuvudtaget så hade tjänsten en viktig social funktion. Eftersom man i regel stannade några timmar på samma ställe så hann man prata och fika. Det var mycket man anförtroddes denna sommar. Ibland öppnade sig tragiska bråddjup. Det hände också att jag gjorde sockerkaka, bakade bullar och rullade köttbullar, vilket skulle vara helt otänkbart inom dagens hemtjänst. Förmodligen låg det lite utanför redan vid den tiden, men det var sånt man ändå gjorde ibland. Det var ju det där med att vara medmänniska också.

Det hände att unga tjejvikarier inte kunde hantera vissa av de äldre männen som kunde bli lite vresiga ibland. Då ringde chefen till mig och så fick jag ta över. Inga problem alls.

Bortrationaliserat
Idag är det mesta av det jag gjorde bortrationaliserat. Maten lagas inte längre ute hos de äldre, utan personalen rusar in och ställer en inplastad portion på köksbordet. Några sockerkakor och fikastunder finns givetvis inte kvar. Jag vet inte varför samhället inte anser sig ha råd att ge de äldre det där som de fick förr. Andra får skriva den historiken.

En fönsterruta och en gallerport

En liten promenad väckte minnen till liv. Under barndomen var varje tak en utmaning, så även detta vid Mölstadskolans gamla gymnastiksal där det fanns ett för ändamålet lämpligt stuprör. Nu ville det sig inte bättre än att jag satte ena foten genom rutan till vänster om stupröret. Därpå följde löpning i 100-meterstempo förbi småvillorna, över Riksan och ut på Elljusspåret.


Den här gallerporten vid Parkskolan har man ändrat en del på sedan min barndom. Då fanns nämligen bara de vertikala stängerna. Var man tillräckligt smal, vilket jag var, så kunde man tränga sig igenom och ta sig in på den lilla inre skolgård som låg i anslutning till slöjdsalarna och hemkunskapsköken. Idag har man som synes svetsat dit ett antal andra stänger och nät för att stoppa inkräktare.

Efter 8 bokhyllor blev det ett schackspel
Slöjd var förresten ingen höjdare. I syslöjd hade man förstås Margareta Ador och nåja…sy var ju inte så svårt. Värre var det med träslöjd där vi hade en man som jag tror hette Wallentin i efternamn. Förnamnet har fallit bort. Eventuellt var det ett dubbelnamn. Jag var oerhört tafatt och ägnade mig åt att göra samma bokhylla gång på gång på gång. Det fanns ingen medveten pedagogik om utveckling för den som var oteknisk och bodde i lägenhet (och således inte livnärde sig på borrar och svarvar). När jag hade gjort åtta likadana hyllor, anpassade för min samling av B. Wahlströms ungdomsböcker, antydde Wallentin att det nog bara kunde bli fråga om en tvåa i betyget för mig. Då gjorde jag ett schackspel istället. Likt förbaskat blev det en tvåa.

- Stanna, jag ska inte slå dig. Om barndomens farliga killar.

De farliga killarna
Även om jag i många avseenden betraktar min barndom som ett enda stort äventyr, så fanns det förstås faror som lurade. Dagens inlägg tillägnas de sk ”farliga killarna” som gjorde kryssningarna mellan kvarteren i Mönsterås till svårplanerade logistiska manövrar.

När min bästa kompis Peo flyttade så blev det förstås en hel del turer mellan hans nya bostad på Älgerumsvägen och mina kvarter kring torget och Pionjärgatan. Var som helst kunde de ”farliga killarna” dyka upp; de som skulle ha tag på oss och slå oss. "Farlig kille!", var varningsordet som fick oss att springa så rasande snabbt att gympaläraren av ren häpenhet skulle skrivit in en femma i betyget istället för den sedvanliga tvåan om han hade sett oss.

Uffe och Helling
Farligast och otäckast var ”Uffe och Helling”, två vilsna och förvirrade smågangstrar från Industrigatan. De hade valt ut mig och Peo och jagade oss varhelst de kom åt. Helling var ju inte särskilt stark, men såg otäck ut. Uffe var både stark och oberäknelig. Ibland hade Uffe pilbåge med sig och sköt pilar in i Peos trädgård. Jag begrep aldrig varför de var ute efter just oss. Minns bara att de en dag kom inrusandes i Peos trädgård och kastade stenar. Rädslan för dessa grabbar var högst påtaglig och jag kan ännu minnas skräcken de gånger jag var jagad. Idag frågar jag mig förstås varför vi lät oss jagas.

Örfilar vid tennisbanan
Förunderligt nog lyckades de aldrig fånga mig. Med några undantag. På högstadiet kom de åt mig ibland, så några strypgrepp från Uffe blev det på de lärarfria och obevakade lektionerna ”Fritt valt arbete” (Pingis på Fritidsgården). Likaså blev jag en gång iväglurad ner till tennisbanorna vid IP av en kompis kompis för att spela tennis. Allt visade sig dock vara ett trix. För plötsligt kommer Uffe för att ta hand om mig, vilket han också gjorde. Jag kom undan med några örfilar. Att ge igen var inte att tänka på eftersom Uffe hade med sig sin livvakt ”Tojja”. Min kompis kompis stod och tryckte i en buske medan örfilarna utdelades.

Det lugnade ner sig
Senare i nian klådde jag upp Helling, varvid även Uffe lugnade ner sig. Ett par tre år senare fick jag en trevlig pratstund med Helling och vi hade definitivt lagt det gamla bakom oss. Helling hade blivit en riktigt trevlig grabb. Även Uffe gick det att snacka med, även om han var omöjlig att komma inpå livet. Jag tror aldrig någon begrep hur han tänkte och kände. Tyvärr är båda döda idag genom tragiska omständigheter.

-Stanna, jag ska inte slå dig
Andra farliga killar som man passade sig för var ”Prickiga ansiktet” och ”Salongen”. Varför vet jag inte. Vi hade aldrig gjort dem något och jag har inget klart minne av att de jagade oss. Jo, Salongen, som fått sitt namn av att han var son till hårfrisörskan mitt emot brandstationen, fick mig en gång att stanna upp genom att skrika ”stanna, jag ska inte slå dig”. Det gjorde han inte heller. Han nöjde sig med att säga. ”Jag ska inte slå dig, men gör inte om det”. Göra om vad? Jag fattade ingenting, men höll god min för att slippa få stryk. Helt sanslöst vad undfallande jag var.

Man kan förstås fundera på huruvida den dagliga oron påverkade mitt sätt att hantera tillvaron framöver. Jag vet inte. Möjligtvis har det bidragit till att jag inte är pascifist.

Toppade skytteligan

Blir på gott humör. Minns när jag toppade skytteligan...eller...

Diverse familjebilder 1960- och 1970-tal

Foto från 1972. Vi bodde då på Torget 8:as övervåning. Jag var här 5 år och iklädd en anskrämlig blå väst som dessutom var utsmyckad med ett skärp. Det mest förvånande är att jag syntes vara på gott humör, då jag bar det jag fasade mest av allt - de beiga gabardinbyxorna. I bakgrunden syns familjens stolthet - den gamla 60-talstv-n. Bakom den syns de gröna tidstypiska gardinerna. Under TV-n ligger kartongen till den fantastiska Märklinbilbanan som skymtar längst nere till vänster. Längst till höger skymtar en fåtölj som numera återfinns i mitt bibliotek.


Samma lägenhet drygt ett år senare. TV-n har bytt plats och blivit uppdaterad till en mer modern 1970-talsmodell av märket Blaupunkt. Min egen klädsel och utstyrsel får tala för sig själv.


Här ser vi mig tillsammans med kusinen Kjell. Av någon förunderlig anledning har Kjell samma tröja som jag hade på fotot ovan. Annars är det ju Kjell som är oslagbart tuffast här. Den minen tillsammans med gula solglasögon och svart hatt kräver viss talang. Själv lyckas jag sikta med pistol samtidigt som jag håller en liten krukväxt av kartong/plast i andra handen.


Min mor håller ordning på den nya bokhyllan. 1960-talets mitt eller slut.




















Min far vid samma bokhylla några år senare. Det har nu blivit ytterligare några böcker. Rittavlan antyder att även jag har anlänt till familjen.


Min mormor och morfar.


Diskstök i mormors kök i Mjölerum. Till vänster, min mor. I mitten, min morbror Kjell. Till höger moster Lisa.

Bevis - arbetsintyg och vitsord

Sedan jag för några dagar sedan skrev om mina äventyr vid Växjö Universitet på 1990-talet, så var det någon som ifrågasatte att jag verkligen hade undervisat där. Därför avser jag att redovisa bevis. Först en lista på gjorda arbeten. OBS att varje undervisningstimme motsvarar ett antal förberedelsetimmar. 50 undervisningstimmar skulle jag tro mostsvarade omkring 300-500 verkliga arbetstimmar.

Jag har också de senaste åren ibland fått höra att jag nog har fått sluta vissa jobb eftersom jag skulle vara en besvärlig person att ha att göra med. Det stämmer inte alls. Jag redovisar därför ytterligare tre papper med vitsord som styrker det jag redan har skrivit om. Klicka på dokumenten för att läsa dem. Ibland krävs det sedan ett extra klick för att förstora dokumentet.


Arbetsintyg från Växjö Universitet.




















Vitsord från 1998 och framåt för undervisning vid Växjö universitet. Åren 1995-1997 hade jag en annan studierektor.

















Vitsord från min tid som vikarierande barnbibliotekarie i Mönsterås.






































Vitsord från min tid på Gymnasiebiblioteket i Mönsterås.

Antikvariatextremisten som blev historiker men inte professor - minnen från min tid vid Högskolan i Växjö

Därför klättrade jag upp ur den akademiska ankdammen
Någon fann det högst märkligt att jag hade avbrutit mina akademiska studier och aldrig blivit professor i historia. Ja, det kan man förstås tycka. Nu anser jag förvisso att min person saknar allmänintresse, men om någon till äventyrs hyser den nyfikenhet vi så ofta finner hos människosläktet, så ska jag i all anspråkslöshet berätta om den märklighet som ledde fram till mitt beslut att klättra upp ur den akademiska ankdammen och bosätta mig på fast mark. Vi tar det väl från början. Den som är känslig för skryt avrådes från vidare läsning. Nedanstående är en mycket förkortad och för bloggen i hast anpassad variant av det som i memoarerna utgör flera kapitel. Originaltexten är mer detaljerad och har fler sidospår och resonemang av olika slag. OBS: detta är min förenklade och idylliserande berättelse, en 50 sidors historia nedkortad till 3. Det finns flera andra berättelser med andra vinklar. Å andra sidan tycker jag att memoarer inte alltid behöver vara så nyanserade.

Dyster boksvärmare och antikvariatextremist
Jag flyttade till Växjö 1988 för att läsa Kulturvetarlinjen vid Högskolan i Växjö. Om mitt första läsår ”Intellektuell revolution och känslomässig regression" kan man läsa här. Det andra året skulle man så förkovra sig (ett idag tragiskt bortglömt uttryck) i ett humanistiskt ämne, och som den dystre boksvärmare och antikvariatextremist jag var, föll valet på litteraturvetenskap.

Anders och Elisabeth
Anders Ringblom och Elisabeth Stenborg höll i föreläsningarna. Anders var en något bister herre som trots en påtaglig knarrighet ändå fångade oss när han öppnade dörrarna till världslitteraturens giganter. Elisabeth, nja någon av naturen given föreläsare kan man inte med all god vilja i världen påstå att hon var, ehuru mycket beläst och sympatisk.

En uppsats i motvind
Den obligatoriska uppsatsen som avslutade läsåret blev till att skriva i motvind eftersom mitt ämne, Morrisseys rockpoesi, inte föll den konservative Anders i smaken. Morrissey ingick vid denna tid ännu inte i kurslitteraturen som exempel på modern engelsk lyrik. Nå, jag klarade mig utan större trångmål.

Historia blev min lidnerska knäpp
Frågan var nu om jag det tredje året skulle fortsätta med litteraturvetenskap eller byta ämne. Det blev både ock. Jag fortsatte att läsa litteraturvetenskap på halvtid, samtidigt som jag började läsa historia på heltid. Per Lagerkvist och August Strindberg i all ära, det var härliga kurser, men det var historia som blev min Lidnerska knäpp.

Lars-Olofs hövdingadöme
Föreläsningar och andra sessioner utspann sig i den mytomspunna sal 18. Där var Professor Lars-Olof Larsson obestridlig hövding och härskare, ja en god despot kan man nog sanningsenligt säga. Under flera års tid hade han byggt upp ämnet tillsammans med Rolf Johansson. Det sades att de inte kom överens, men Rolf kompletterade med sin gemytlighet och intellektuella spänst utmärkt Lars-Olofs något mer strama och kontrollerade framtoning. Låt vara att även Lars-Olof hade nära till skratt när han fann det lämpligt. Lars-Olof omgav sig med en kreativ stab av unga historiker som egentligen var inskrivna i Lund som doktorander, men som arbetade för Högskolan i Växjö – bland andra Peter Aronsson och Lennart Johansson.


Lars-Olof Larsson













En unik kreativ miljö
Ämnet historia vid den lilla högskolan hade vid denna tid ett mycket gott anseende och utgjorde en erkänt kreativ miljö. Lars-Olof Larsson räknades som en av Sveriges främsta medeltids- och agrarhistoriker och hade med sitt fokus på lokalhistoria och sin generösa attityd gentemot nästa generations historiker skapat en unik miljö. Jag hade den stora förmånen att få komma dit under den expansiva fasen då allt var möjligt.

Lars-Olof ringer arla morgonstund
Alla hade förstås stor respekt för Lars-Olof. När Lars-Olof talade lyssnade man. Han hade onekligen en naturlig auktoritet. Jag minns när telefonen ringde hemma hos mig klockan 7.30 en onsdagsmorgon när jag ännu låg kvar i sängen efter att ha inmundigat något olämpligt kvällen innan. - ”Hej, det är Lars-Olof! Jag tänkte att vi skulle diskutera din uppsats på mitt kontor klockan 8.00”. Aldrig, varken förr eller senare, har jag blivit så snabbt kurerad från min olustiga sjuka.

Muntlig tentamen på Lars-Olofs kontor
Lars-Olofs föreläsningar höll absolut toppklass och var genialt upplagda. Även Peter Aronsson och Lennart Johansson var inspirerande, skolade av Lars-Olof, men ändå med nya fräscha infallsvinklar. Vårterminens uppsatsskrivande blev en stor personlig framgång för mig. Lars-Olof var mycket nöjd och lät mig förstå att han gärna ville se en fortsättning nästa läsår. Jag hade dock kvar en liten kurs om Erik XIV som jag hade skjutit framför mig. Den 20 augusti klev jag något darrig i benen in på Lars-Olofs kontor för en muntlig tentamen. Solen sken in från sydväst och belyste mitt ansikte likt en KGB-strålkastare mot en dissident. Svetten lackade i pannan, men allt gick väl. Det låter kanske fånigt, men Lars-Olofs gunst var viktig. Och jag hade fått den utan det minsta fjäsk. Jag tror Lars-Olof uppskattade det. Andra människor har andra erfarenheter av honom.

I Vadstena
Hela läsåret hade varit fantastiskt givande och även innefattat en resa till landsarkivet i Vadstena. På kvällen skulle vi lämna vandrarhemmet och besöka en restaurang vid Nunnornas, men till Lars-Olofs stora förtret hade de stängt. ”De skulle ju inte stänga förrän klockan 2”, sa en Lars-Olof i upplösningstillstånd. Klockan 2 på dagen, visade det sig. Nå, vi hittade en annan restaurang och alla fick en trevlig stund i sällskap av vår läromästare. När det började bli dags att gå tillbaka till vandrarhemmet ville Johan ändå ha en öl till, varvid Lars-Olof yttrade de bevingade orden: ”Om Johan tar en öl till, så får Johan skylla sig själv imorgon”. Johan tog ingen mer öl.

C-kurs och ny uppsats
Nu var det ingen tvekan om att det var historia jag ville ägna mig åt. Följande år läste jag in C-kursen i ämnet, vilket bland annat innebar en tjock uppsats. Även denna blev en framgång och trycktes i högskolans speciella serie för utvalda vetenskapliga arbeten – Scripta Minora.

Jag avbryter D-kursen i Lund
Sedan var det dags att läsa D-kursen, men någon sådan fanns dessvärre inte i Växjö det året. Således påbörjade jag den i Lund. Men resorna blev för betungande och efter någon månad avbröt jag Lundastudierna för att istället invänta nästa D-kurs i Växjö. Under tiden läste jag några andra småkurser i Växjö, bland annat vetenskapsfilosofi.

D-uppsatsen blir färdig
1993-1994 kom så äntligen en ny D-kurs i Växjö. Man kan väl säga att det är den enskilt viktigaste kursen om man sedan vill söka in på forskarutbildningen. När den så i många avseenden avgörande D-uppsatsen var färdig blev jag den förste som tog den nyinrättade magisterexamen från institutionen för humaniora i Växjö. Jag har ännu kvar de små champagneglasen med högskolans emblem som jag fick.

Jag kommer in på forskarutbildningen
Därefter sökte jag in till forskarutbildningen i Lund och kom in. De tittar på hur studierna har gått, de två senaste uppsatserna, pratar med de lärare man har haft (jag förmodar att både Peter Aronsson och Lars-Olof Larsson lade ett gott ord för mig) och gör sedan en samlad bedömning om man kan förväntas klara doktorandstudier.

Min handledare Bengt Ankarloo - spontan ilska transformerades till utstuderade justitiemord
Min handledare i Lund blev professor Bengt Ankarloo. En liten man, oftast trevlig, men också lynnig och oberäknelig. Om Bengt hade en dålig kväll eller funnit anledning att reta upp sig på något kunde ett seminarium bli ett pinsamt spektakel. Bengt var expert på att med största elegans dräpa någon verbalt. Hans initiala känsla av ilska var måhända spontan och en del av hans personlighet som han inte kunde göra så mycket åt. Men när denna ilska sedermera transformerades till utstuderade planerade justitiemord i seminarierummet mot utsatta doktorander i beroendeställning, ja då var det inte roligt längre. Jag råkade själv ut för detta vid ett tillfälle. Jag hade i några mejl framfört synpunkter till Bengt om hur jag ville utveckla avhandlingens inriktning. Bengt svarade aldrig på mejlen, och jag anade att han istället tänkte dräpa mig på nästa seminarium då jag skulle lägga fram min uppsats. Så blev det också. Jag hade dock mentalt hunnit förbereda mig och klarade situationen ganska bra. Andra lämnade seminariesalen för alltid. Man såg dem aldrig mer. Men jag minns också när Bengt bjöd hem hela gruppen till sin lägenhet och bjöd på ett riktigt festbord. Efter ett par år valde jag att byta handledare till den mer lyssnande och resonerande professor Eva Österberg som passade bättre ihop med min forskningsprofil och mitt lynne, även om jag alltid kände mig som en främmande fågel i Lund.

Efter något år i Lund hade jag förmånen att få en doktorandtjänst, vilket gjorde mig till en av de lyckligt lottade. Det innebar att jag utan ekonomiska bekymmer kunde ägna mig åt min forskning.

Växjö och Lund i samarbete
Historieämnet i Växjö hade tack vare Lars-Olofs goda kontakter ett unikt samarbete med historiska institutionen i Lund, ett förhållande som Peter Aronsson övertog. Vi som var doktorander i Lund fick fortsätta verka i Växjömiljön. Således åkte jag ner till Lund med jämna mellanrum för att läsa in kurser och gå på seminarier, samtidigt som jag fick ett kontor vid Växjö högskola. Lars-Olof, Peter och Lennart var mycket måna om att utveckla den kreativa forskarmiljö som fanns i Växjö. Vi doktorander gavs både plats och förtroenden.

Undervisning
Redan efter något år som doktorand fick jag börja undervisa vid Högskolan i Växjö. Två eller möjligtvis tre år höll jag och Peter Danielsson i en av de största kurserna som behandlade medeltiden fram till 1800. Historieämnet i Växjö hade vid denna tid nått sådan status i landet att elever medvetet valde bort de stora universitetsstäderna bara för att få läsa historia i Växjö. Årsklasserna blev större för varje år.

Kultförklarade lärare
Peter och jag jobbade dag och natt med kursen. Jag var ytterst sällan hemma och skötte det mesta av livet från kontoret. Allt förbereddes minutiöst noga. Och det tog inte länge förrän vi blev kultförklarade. Ja, jag kan utan minsta antydan till skryt sanningsenligt hävda att vi var älskade av studenterna. Vissa lärare gav intryck av att se undervisning som ett nödvändigt ont och rev av sina föreläsningar lite halvhjärtat. Peter och jag (och ytterligare ett par av doktoranderna) gav allt och bjöd på oss själva. Detta märkte förstås studenterna. Allt var bättre förberett än en partikongress i Moskva. Seriöst och faderligt. Samtidigt upphöjde vi föreläsningarna till en konstform – Peter med sin fantastiska berättarkonst och jag med min lite torra beska humor. När vi sedan dessutom gjorde ett besök på studenternas pub så kände studenterna att vi var på deras sida, även om vi alltid var måna om att behålla en viss professionell distans.

De bästa utvärderingarna
Trots att både Peter och jag bara var doktorander så fick vi de bästa kursutvärderingarna av alla lärarna vid denna tid. Vissa av de mer erfarna blev lite gröna av avund och muttrade något om att vi lade ner för mycket tid på studenterna, men vi visste i all ödmjukhet att studentberömmet var jäkligt välförtjänt. Peter och jag var exempel på hur två helt olika personligheter kan komplettera varandra till något bra (jmfr Lars-Olof/Rolf och Peter A/Lennart).

Häxkurs på egen hand
Utöver detta hade jag en egen kurs om häxprocesserna. Det var nog den roligaste kursen jag gjorde, även om samarbetet med Peter var det mest kreativa. Jag minns att jag var lite orolig för om jag skulle klara en kurs på egen hand utan Peter. Men kemin mellan mig och studenterna var på topp och när kursutvärderingen kom hade jag ett totalomdöme på 4,9 av 5.

De bästa åren
Detta var de bästa åren i Växjö. Vi var ett härligt kamratgäng som även umgicks en hel del på fritiden, även om det inte alltid fanns någon tydlig gräns mellan arbetstid och fritid. Vi var i mycket idealister. Visst förekom det konflikter ibland. Många utav oss var ganska egensinniga och andra hade humör. Men det mesta blåste över snabbt. På det stora hela har jag bara positiva minnen.

Unik miljö slås sönder
Men inget varar för evigt och den unika miljö som växt fram i Växjö skulle komma att slås sönder. Man kan om man vill säga att historia hade blivit för framgångsrikt. Ämnet glänste mer än de andra på Institutionen för humaniora. Och genom att gömma sig bakom formella meritförteckningar och diffusa tolkningar av dessa kunde institutionen sätta stopp för den expansiva utvecklingen.

När två tjänster, i mycket avgörande för ämnets utveckling, skulle tillsättas så gick dom inte till Peter Aronsson eller Lennart Johansson. Andra personer med annan inriktning tog över och ämnets särprägel började vittra sönder. Det som hade kunnat bli ett komplement blev huvudspår. De nya härskarna tog förstås med sig sina specialkompetenser och satte sin prägel på utvecklingen. Personligen kom jag bra överens även med dem och gjorde ett försök att medla som inte slog väl ut (mer om detta i de riktiga memoarerna).

Professionalisering och förlorad attraktionskraft
Samtidigt hade den process påbörjats där högskolan skulle bli universitet. Då blev det plötsligt viktigt för skolan att kunna visa att de som undervisade var färdiga doktorer. Därmed påbörjades en utslussning av oss doktorander som lärare på grundkurserna. En slags professionalisering genomfördes kan man säga. Att sedan sådana som Peter och jag var älskade av studenterna och fick de bästa kursutvärderingarna spelade då mindre roll. Vi knuffades ut i periferin, även om alla var tacksamma för de insatser vi hade gjort. Tyvärr var många av de lärare som tog över inte särskilt framstående föreläsare. När sedan den så tidigare kreativa miljön stelnade och förändrades så försvann också ämnets attraktionskraft. Det som tidigare hade lockat studenterna fanns inte kvar. Vad jag har hört lockar historia idag ytterst få studenter i Växjö jämfört med min tid.

Läget försvåras
När så högskolan blev universitet och historia fick egen forskarutbildning, så blev läget förstås än mer besvärligt för oss som var inskrivna i Lund. Vi som tidigare hade varit en tillgång i utvecklingsskedet och en förutsättning för framgångarna, blev plötsligt några som stal utrymme.

Flytten till Mönsterås
Plötsligt behövdes nämligen kontorsutrymme för Växjös egna doktorander. Jag och ytterligare några fick visserligen löfte om att få sitta kvar i någon vrå, men när så min fru fick fast jobb i Oskarshamn så var beslutet inte svårt att fatta. Vi flyttade till Mönsterås. Och jag var inte ensam om att lämna historieämnet i Växjö. Flera av dem som var med under de mest kreativa åren är idag utspridda och gör insatser på andra områden. Kompetensen och engagemanget lever kvar, men kommer andra till del. Några jobbar på museer och arkiv, andra är lärare, andra skriver populärvetenskapliga böcker, ytterligare några är vid andra universitet.

På ett sätt innebar flytten till Mönsterås att jag avbröt mina akademiska studier. Att sitta i Mönsterås och skriva en avhandling är inte optimalt. Mönsterås har inget forskningsbibliotek och dessutom betyder den akademiska miljön mer än man kan tro.

Allt har sin tid
Jag är fortfarande inskriven i Lund och har väl inte helt släppt tanken på att en dag skriva färdigt min avhandling. Men Mönsteråsflytten innebar att jag fick ett delvis nytt liv. Jag ångrar ingenting. Allt har sin tid och Växjöåren kommer jag alltid att bära med mig eftersom de formade mig och mitt sätt att tänka. Jag gör mitt bästa för att förvalta de erfarenheterna i Mönsterås.

Vikten av att inte tänka på samma sätt
Lars-Olof lärde mig vikten av att förmedla forskningsresultat till en vidare krets än akademien. Jag formades också till att omfatta en historiesyn som inte i första hand fokuserar på kungar och nationer, utan på lokalsamhällets människor. Sist men inte minst lärde jag mig att en kreativ miljö inte består av människor som tänker på samma sätt. Intellektuellt högt i tak, olikheter, möten och diskussioner som leder framåt är definitivt att föredra, framför en unken instängd miljö med jasägare. Hur mycket jag än trivs i Mönsterås, så är orten just i det avseendet tyvärr en besvikelse.

Min öländska resa

Carl von Linné gjorde en gång sin öländska resa. Idag har jag och familjen gjort sin. Jag lämnar ju i regel bara Mönsterås när GIF har bortamatch, men ibland är det bra att vidga sina vyer.


- Här är tråkigt, bara en stor ful stenmur, sa dottern när vi kom till Gråborg. Gråborg, förr Backaborg, är Ölands största fornborg med rötterna ända till 500-talet, men tillbyggd under medeltiden.


Dottern går i pappas fotspår för att studera Gråborgs murar lite närmare.


Gråborg.
























Murarna fick man inte beträda, något som det svarta fåret däruppe inte brydde sig om.


Här ett annat får som höll sig på marken.


Vid Gråborg ligger också Sankt Knuts kapell, sannolikt från 1100-talet.


I ett obevakat ögonblick hade dottern hunnit klättra upp på en mur.


Fyrar är romantiska och spännande platser. Här Långe Jan, byggd 1785. 197 trappsteg leder till toppen. Skulle jag klara det?


Halvvägs upp tog mjölksyran ut sin rätt och benen lydde inte hjärnan längre. Om de andra besökarna hörde någon med andnöd i trappan, så var det inte den 75-årige mannen med krycka.


Men upp kom jag till slut.


Liksom dottern som envisades med att stå framme vid räcket.


Vy ut mot Kalmar sund.


En kvarn som lockade mig.


Dottern kunde inte låta bli att öppna den lilla dörren.


Jag tog mig en titt inne i kvarnen.


Inte helt enkelt att fota inne i en kvarn.


Karl X Gustavs stenmur.


Kastlösa stiftsgård blev ett kärt återseende. Här var jag på kyrkligt läger omkring 1980.


I det här huset sov vi.


Matsalshuset var sig likt.


På den här innegården samlades vi alltid på kvällarna. Nostaligiminnen!


Kastlösa kyrka.


Tyvärr fick jag inga bra bilder från östra Öland som annars var oerhört vacker.

Min far och jag

Letade fram några foton från barndomen där min far och jag är tillsammans. På den tiden var det inte givet att fäder lekte med sina barn, men min far gjorde det. Idag är min far gammal och sjuk och vi umgås på ett annorlunda sätt. Det var väl därför det kändes lite vemodigt.


Vi leker med Märklintågbanan. En favorit.


I trädgården hos mormor och morfar i Mjölerum.


Matdags i köket i Älgerum.


Vid ett historiskt minnesmärke.


På Torget 8. Notera min fars bruna byxor som matchar soffan.


I mormors och morfars trädgård.