Nedtrappning

Nedtrappning
Jag tänker trappa ner på mitt ideella engagemang i olika sammanhang. Känner mig helt enkelt trött både till kropp och själ och nå´n gång ska väl även jag ”lyssna på kroppen” som det brukar heta. Jag gillar egentligen inte uttrycket, som är lite flummigt, men jag kommer inte på något annat just nu.

Fokusera

Det här året har jag hittills varit mer sjuk än frisk med förkylning, influensa och nu bihåleinflammation. Lägg därtill allt annat som tynger i denna värld. Jag kommer därför inte att åta mig fler uppgifter, utan tvärtom skära bort en hel del. Allt för att kunna fokusera på det jag verkligen vill just nu – skriva min deckare färdigt och få tillbaka hälsan och krafterna.

...vilket betyder
I praktiken innebär det att blogginläggen kommer att bli färre och att engagemanget i föreningslivet kommer att begränsas till enbart det jag känner lust till, istället för det som förväntas.  

Jag kommer säkert att gå på så gott som alla fotbollsmatcher, men tänker fokusera mer på att njuta av matcherna än att anteckna allt som händer.  Jag älskar GIF och lokalfotboll, men har under dessa år också blivit desillusionerad av all spelaromsättning som finns. GIF klarade sig bra i år, men när man ser spelare som inte ens sörjer, utan till och med raljerar, för att de lämnar sin moderklubb, så känns det som att man inte vill vara med längre. Men som sagt, det gäller ju inte GIF i år, och självklart ska jag skriva om lagets framfart i fyran. Det kommer säkert att bli ett fantastiskt fotbollsår.

Vad gäller lokalhistoria, så kommer jag att begränsa engagemanget utanför jobbet en tid. Ska dock skriva färdigt artiklarna om Kråkerum och ge ut dem som särtryck, liksom hålla min kulturafton den 19 mars.

Men annars…jag tänker fokusera på familjen, min bok och på hälsan. Det kräver tid. Jag kan inte fortsätta skriva blogginlägg varje kväll, hålla föredrag eller engagera mig överallt om jag samtidigt ska gå långa promenader och skriva deckaren färdig. Nu ska jag försöka lära mig att prioritera, vilket tyvärr innebär att man inte kan vara alla till lags.

Jag är långt ifrån utslagen och hoppas vara tillbaka i form och med min deckare om några månader.

Välkommen till stresskolan! Hur förklarar man det för en sexåring som är van att vara normal?

Skolan formar för vuxenlivet
Den svenska skolan har alltid format barn och ungdomar och skall så göra. Skolan skall fostra och förbereda barnen för ett vuxenliv i samhället både vad gäller kunskaper och grundläggande värderingar på basnivå. Självklart har föräldrarna ändå alltid det största och det yttersta ansvaret.

Skolan kan inte lämna personligheterna ifred
Problemet är att skolan alltid har tuktat och kvävt vissa barn istället för att hjälpa dem att blomma ut. Skolan har aldrig kunnat låta bli personligheterna. Alla stöps i samma form, brukar det heta. Och visst är det så. Ibland sägs det att skolan idag tar mer hänsyn till de enskilda barnens individuella förutsättningar, förmågor och personligheter, men jag tror inte riktigt på det. Däremot har det skett en förskjutning av fokus. Jag ska förklara.

På mina föräldrars tid – kunskaper och ordning
När mina föräldrar växte upp hade vi en disciplinär kunskapsskola. Fokus låg på kunskap och ordning. Alla ungar skulle fostras till skötsamma folkhemsungar. Stökiga barn kunde bestraffas i betyget och med skolaga. Även om den lutherska enhetskyrkans kultur höll på att brytas ner, så levde idén om en enhetskultur kvar fast i nya former, först en småborgerlig, därefter som det socialdemokratiska folkhemmet. Därför var även den mest reaktionäre moderat lite gråsosse i Sverige. Ronald Reagan hade varit otänkbar i Sverige. Däremot går det bra med en sossemoderat som Reinfeldt.

Under min skoltid – lagom i allt
När jag gick i skolan hade skolagan försvunnit på pappret, men tillämpades ändå av vissa lärare. Att bekämpa stöket hade ännu hög prioritet. Men nu hade man även så sakteliga börjat bekämpa även en annan egenskap – blyghet. Inte nog med att man inte fick vara stökig. Man skulle inte heller vara blyg. Man skulle helt enkelt vara perfekt lagom. Det var grupparbetenas tidevarv. Ingen fick vara bäst, ingen sämst.

I generationen före mig betraktades blyghet som en eftersträvansvärd egenskap, ett tecken på eftertanke, djuphet och karaktär. På 1970-talet såg man det som en hämning, ett problem. Jag var blyg och fick därför under hela skoltiden höra att det inte var bra. Egentligen led jag aldrig av min blyghet, men i och med att skolan gjorde det till ett problem så blev det med tiden ett problem även för mig. Mina föräldrar kämpade dock tappert för min rätt att vara blyg och fick under skolåren anledning att vid flera tillfällen läxa upp mina lärare.

Kunskaperna stod dock ännu i centrum, vilket gjorde att jag ändå kunde hävda mig ganska bra då jag hade ganska lätt för mig i skolan, i alla fall från årskurs tre och uppåt. Mindre bra var att de som hade svårt för ett ämne stämplades och fick lomma iväg till en hjälpfröken vissa lektioner.

Därefter flumpedagogiska experiment
Kort efter att jag lämnade skolan på 1980-talet så fick flumpedagogiska experiment allt större inflytande i de svenska skolorna. Det skedde en tydlig förskjutning från kunskapsskola till något annat – ”social kompetens skola”, ”bra värderingar skola” eller vad? I den mån kunskaper ännu stod i centrum så skulle inte lärarna förmedla den, utan eleverna skulle själva hitta kunskaperna. Idén i sig är inte så dum så länge det sker med måtta. Men så blev det inte. Svaga elever som hade behövt lärarens förmedlande funktion drabbades hårt av den nya pedagogiken.

Samtidigt kom en reaktion på gamla tiders auktoritära skola varvid bekämpningen av stöket fick lägre prioritet.

I takt med att samhället började ställa allt högre krav på social kompetens så tilltog förföljelsen av de blyga i skolan. Det gick till och med så långt att man började ge dem diagnoser.

Dagens stresskola
Nu har min dotter börjat skolan (egentligen förskoleklass för sexåringar) och jag ser hur det börjas redan där med ”formgivningen”. Redan där tar man itu med dom som sticker ut. Kanske har man återigen börjat ta itu med stökiga elever som en reaktion på tidigare års tokflum. Blyghet är något som gör lärarna nervösa och oroliga.

Det nya som tillkommit är att stressen i samhället har smugit sig in i klassrummet och i matsalen. Elever som jobbar långsamt, klär på sig långsamt och äter långsamt betraktas som problematiska eftersom deras avsaknad av tempo gör att kamrater får vänta ibland. Långsamheten betraktas också som brist på initiativförmåga och effektivitet. I vårt samhälle är ju idealet en socialt kompetent, initiativkraftig och effektiv människa. Detta slår igenom redan i sexåringarnas skolverksamhet. Barnen får inte ens tid att äta långsamt förrän nästa skock kommer och kör bort dom. De barn som äter långsamt ska ha dåligt samvete för att andra barn får vänta! Sanslöst! Stresskolan! Hur ska man förklara det för en sexåring som är van att vara normal.

Ibland undrar jag varför Gud lät mig vara indierockare med punkarattityd några år. Idag inser jag att den attityden är livsnödvändig för att orka göra motstånd. Jag kommer att göra allt för att låta denna självständiga attityd gå i arv. Var så säkra!

The Smiths - The boy with the thorn in his side