Let´s face it-metoden

Sedan jag påbörjade mitt hälsoprojekt för snart tre veckor sedan så har jag noterat en sak: det gäller att hålla stenhårt på sin egen linje när man ska gå ner i vikt. Hela branschen är ett enda stort hie med fanatiker som försöker sälja just sin metod, med strikta förbud mot än det ena, än det andra. Då får man veta att man är för simpel när man som jag hävdar sundare kost och mer motion. Givetvis gillar dom inte den metoden, för då skulle dom ju inte kunna sälja sin skit. Varje diet har sina predikanter som drar in stålar. Varje diet är en sekt.

Jag tycker media har ett stort ansvar som helt okritiskt skriver om varenda ny diet. I själva verket borde man göra en grundlig kritisk granskning av hela branschen.

Givetvis finns det människor som är överviktiga av andra orsaker och där det handlar om något mer än kost och motion, men det är min bestämda övertygelse att det för den stora majoriteten handlar om dessa två faktorer. När jag började blev jag inspirerad av Kim Ahlqvists metod, även om jag modifierat den något. Men den är sund. Eftersom den i mycket handlar just om enkel logik i kosthållningen, gärna kombinerad med motion, så kan man lika bra kalla den ”Let´s face it”-metoden eller ”sunt förnuft-metoden”. 

För de flesta torde det inte finnas någon som helst anledning att köpa hem dyra böcker eller gå med i klubbar (läs religiösa sekter). Lägg bort det mesta av sötsakerna och snackset, minska på portionerna, ändra något på portionernas sammansättning, motionera. Gör man det så går de flesta ner i vikt. Jag har precis börjat och kan efter snart tre veckor notera att jag blivit 4-5 kilo lättare, att midjemåttet minskat med 3-4 centimeter, att sockersuget försvunnit och att tankeverksamheten fungerar bättre. Jag har en lång resa framför mig, men jag är på väg.

Let´s face it.

3 kilo på 4 dagar

För fyra dagar sedan påbörjade jag mitt hälsoprojekt. Ingångsvikten var 120.3 kg. Idag är vikten nere på 117.0 kg. Och detta utan tokbantning. I stort sett äter jag bara lite mindre portioner och avstår godis och snacks. En gång i veckan unnar jag mig dietpopcorn och två glas vin. Känns bra att ha fått en bra start. Känslan av att övervinna suget efter godsaker är fin.

Nu är det dags igen! Vikt och kroppsvolym ska förminskas

Nu är det dags! Igen, kanske någon tänker. Jo, jag är medveten om att jag förbrukat allt förtroendekapital när det gäller min förmåga att gå ner i vikt. Det stör mig förstås att jag på just det här området inte har lyckats genomföra det jag har föresatt mig att göra. Jag är van att sätta upp ett mål och nå fram.

Men hösten är en bra tid att göra ett nytt försök och jag vet ju varför jag inte har lyckats. Jag har ju inga problem med alkohol eller andra droger, men lider av både sötsug och framför allt chipssug. Det kräver en oerhörd disciplin för att stå emot och lyckas. Tror man måste definiera sig som missbrukare av godsaker innan man gör de förberedelser som saken kräver.

Några extrema dieter hit eller dit har aldrig lockat mig. Det mesta är dumheter. För mig har det alltid handlat om att äta normalt istället för överdrivet mycket och att drastiskt skära bort godis. Detta kombinerat med promenader ska räcka för att gå ner i vikt. Det handlar kort och gott om att förbränna mer än man stoppar i sig. Men eftersom vår dotter som är smal behöver äta riktig rejäl mat så får jag väl helt enkelt göra en egen matvariant vissa dagar.

Men nu är det dags att lyckas. Min huvudsakliga strategi är att ersätta godsakerna med frukt. Det gäller att alltid ha frukt hemma helt enkelt. Jo, men frukt innehåller socker, säger somliga. Ja, men vad är alternativet? Frukt är alltid bättre än en chipspåse eller en chokladkaka. 

Jag blev inspirerad till min nystart när jag läste Kim Ahlqvists blogg där han mycket klokt resonerar kring hur han gör. Kommer att modifiera den något så att den passar mig, men det blir helt klart åt det hållet. 

Jag är väldigt motiverad att lida. Jag ger ingenting för de där ”gå ner i vikt och ät som vanligt”-dieterna. Man måste helt enkelt ställa in sig på att lida när hungern kommer för tidigt, att avstå mycket av det goda som min hjärna har vant sig vid. 

Utgångsläget

Vikt: 120,3 kg

Längd: 194 cm

BMI: 31, 9 (=fetma)

Midjemått: 127

Målsättning: 90 kg.

Nu får det vara nog! Stödstrumpan var droppen! Hunger, promenader och skrivande väntar

Flåsade som en stressad valross
Redan för 15 år sedan noterade jag att flyttgubbar i 60-årsåldern sprang med möbler i trappor utan att bli nämnvärt berörda. Själv flåsade jag som en stressad valross, trots att jag då bara var omkring 30 år. Redan i min ungdom var jag med nöd och näppe snabbare på långa distanser än mina otränade kamrater. Redan då slog hjärtat snabbt längre tid efter en 5 km runda än andras. Varför vet jag inte. Jag gjorde ett EKG för 15 år sedan men de hittade inget fel.

Stödstrumpor

Men på den vägen är det. Ytliga åderbråck och missfärgningar på högerbenets vad, vrist och fot, och nu svullna fötter och ben, särskilt på höger sida. Så nu har jag inhandlat mina första par stödstrumpor som jag, efter ca en kvarts motion och en vokabulär som inte lämpar sig i skrift,  lyckades få på mig. Huruvida jag har hjärtsvikt eller bara har taskiga vener efter flera års stillasittande vet jag inte och jag tänker inte ta reda på det heller. Stödstrumporna har efter några timmars användning hjälpt. Tror jag. Vaden verkar mindre svullen.

Bullshit
Hur reagerar jag då på alla dessa trista tecken? Tja, först blir man ju lite orolig, men efter ett tag infinner sig vreden. Hur hamnade jag här? Taskiga vener kan jag inte reparera, men konditionen och vikten måste ju kunna bli bättre. Det går inte att skylla på någon att det blivit så här. Det har jag ätit och suttit mig till. Men så fort man börjar motionera (läs promenera) så kommer snart förkylningarna rullande. Den ena efter den andra. Det blir i regel inte många veckor man kan promenera under vinterhalvåret. Och viktminskningsprojekten faller varje gång pga att jag helt enkelt har för dålig karaktär för att vara hungrig. Alla klyschor om att man kan gå ner i vikt utan att vara hungrig är för att fatta mig kort bullshit! Visst kan man vräka i sig frukt, men det ger inte alls någon mättnadskänsla.

Abstinens och hunger

Men men….svullna fötter och vader innebär skarpt läge. Stödstrumporna var droppen. Dags att dra en gräns här. Men nu vet ni varför jag riskerar att göra ett sällsynt surt intryck framöver innan kroppen har vant sig vid att inte äta godis och snacks. För jag kan lova att det handlar om genuin abstinens. Samtidigt som man då ska klara av hungern. Två glas vin då och då kommer jag dock att unna mig som belöning för att jag inte varit riktigt berusad på 15 år, med undantag av någon enstaka pratgladsafton på Vållö.

Bokprojekten
Ska jag klara av denna omställning så krävs det att jag går upp i något annat tillräckligt mycket. Något som för tankarna bort från hungern till något som kan gripa mig. Och det får bli mina bokprojekt. Jag har flera böcker på gång och jag måste lära mig att prioritera dom, annars blir ingen färdig. Det är min Mönsteråsdeckare, en lokalhistorisk bok som i mycket bygger på helt ny forskning om brott och straff i vår bygd på 1600- och 1700-talen, en byhistorik, en bok om tvillingdetektiverna och Sivar Ahlrud, en bok om min mormor och morfar.

Det mest troliga är att deckaren kommer först. En deckare har ju inga bilder och blir därmed mycket billigare att ge ut. Jag behöver inte ens ta något lån. Troligen kan jag ta ut en mindre vinst på boken, vilket i sin tur kan finansiera nästa bok som blir mycket dyrare då den har bilder.

Sponsring värdigt en deckare
Den här gången kommer jag inte aktivt att söka sponsorer, även om jag är mycket tacksam för de kulturbefrämjare som hjälpte mig förra gången.

Eller….om Häradssparbanken sponsrar min lokalhistoriska bok ”Brott och straff i Stranda härad”, så kan jag ju tänka mig att döpa om den till ”Brott och straff i Stranda Häradssparbank”.

Även deckaren kan vid närmare eftertanke lämpa sig för sponsring. Och varför inte välja en metod värdig en deckare. Alla butiker på Storgatan som vill sponsra min kommande deckare kommer att omnämnas i boken. De andra också. Så nu är frågan...när bokens hjälte går in på Nelssons...kommer kaffet att smaka gott? Och när han ska köpa sin favoritdeo...hur långt är då personalen på Walls beredd att gå för att vara honom behjälplig? Kommer hans favoritkalsonger att finnas i lager hos Patrics herrmode? Och har Apoteket hans receptmedicin inne? Ja, det kan bli ytterst spännande på alla sätt och vis.

Eller? Kanske inte.

Nedtrappning

Nedtrappning
Jag tänker trappa ner på mitt ideella engagemang i olika sammanhang. Känner mig helt enkelt trött både till kropp och själ och nå´n gång ska väl även jag ”lyssna på kroppen” som det brukar heta. Jag gillar egentligen inte uttrycket, som är lite flummigt, men jag kommer inte på något annat just nu.

Fokusera

Det här året har jag hittills varit mer sjuk än frisk med förkylning, influensa och nu bihåleinflammation. Lägg därtill allt annat som tynger i denna värld. Jag kommer därför inte att åta mig fler uppgifter, utan tvärtom skära bort en hel del. Allt för att kunna fokusera på det jag verkligen vill just nu – skriva min deckare färdigt och få tillbaka hälsan och krafterna.

...vilket betyder
I praktiken innebär det att blogginläggen kommer att bli färre och att engagemanget i föreningslivet kommer att begränsas till enbart det jag känner lust till, istället för det som förväntas.  

Jag kommer säkert att gå på så gott som alla fotbollsmatcher, men tänker fokusera mer på att njuta av matcherna än att anteckna allt som händer.  Jag älskar GIF och lokalfotboll, men har under dessa år också blivit desillusionerad av all spelaromsättning som finns. GIF klarade sig bra i år, men när man ser spelare som inte ens sörjer, utan till och med raljerar, för att de lämnar sin moderklubb, så känns det som att man inte vill vara med längre. Men som sagt, det gäller ju inte GIF i år, och självklart ska jag skriva om lagets framfart i fyran. Det kommer säkert att bli ett fantastiskt fotbollsår.

Vad gäller lokalhistoria, så kommer jag att begränsa engagemanget utanför jobbet en tid. Ska dock skriva färdigt artiklarna om Kråkerum och ge ut dem som särtryck, liksom hålla min kulturafton den 19 mars.

Men annars…jag tänker fokusera på familjen, min bok och på hälsan. Det kräver tid. Jag kan inte fortsätta skriva blogginlägg varje kväll, hålla föredrag eller engagera mig överallt om jag samtidigt ska gå långa promenader och skriva deckaren färdig. Nu ska jag försöka lära mig att prioritera, vilket tyvärr innebär att man inte kan vara alla till lags.

Jag är långt ifrån utslagen och hoppas vara tillbaka i form och med min deckare om några månader.

Kroppens kommersialisering och hälsan som klassmarkör

I min nyårskrönika deklarerade jag att jag avsåg att gå ner i vikt genom att gå promenader och ändra i kosten. Betyder det att jag har blivit en del av tidens absurda och överdrivna fokusering på vikt, utseende och personlig hälsa? Knappast, och jag ska förklara varför man rent analytiskt bör skilja på två aspekter av temat.

Fördubblad vikt

1992 vägde jag 65 kg. 2012 vägde jag 120 kg. På 20 år har jag alltså nästan fördubblat min vikt och lagt mig till med bukfetma. Lägg därtill att jag har ytterst smal benstomme. Min kropp mår helt enkelt inte bra av övervikten. Jag är 194 cm lång, så jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg. Detta är fakta, och om jag vill gå ner i vikt så är det ingenting annat än sunt. Man får inte bli så gnostisk eller antikroppsfixerad att man föraktar kroppshyddan.

Välfärdsövervikt
Det leder fram till de två aspekter av ämnet som jag tror man bör skilja på. Min övervikt är ett exempel på den välfärdsövervikt som vårt samhälle genererar. En majoritet utav oss går inte längre bakom plogen och utför inte fysiskt ansträngande arbeten av något slag. Vi har istället stillasittande jobb, vilket kräver att man kompenserar kroppen med motion. Vårt välstånd gör också att vi har möjlighet att äta betydligt mer än vad vi borde i förhållande till hur vi rör oss. TV och Internet har dessutom förändrat våra fritidsvanor. Detta märks allt mer även i den yngre generationen. När jag var barn fanns det kanske någon i varje klass som rent genetiskt var lite kraftig, men nu lär det vara fler. Det här är ett samhällsproblem som man självklart måste våga diskutera och ha strategier för.

Kroppens kommersialisering

Men så har vi en annan aspekt som avser den sjuka fixering vid utseende och hälsa som dagens egosamhälle genomsyras av. Kroppens och hälsans kommersialisering.  Inte minst populärkulturen och reklamen ställer upp kroppsliga ideal som bortser från de naturliga variationer som finns. Särskilt allvarligt är det när idealet för unga tjejer är att vara trådsmal. Det finns säkert en liten del tjejer som rent genetiskt är trådsmala och då ska de ju vara det. Men för de flesta torde det vara mer runda former med stora variationer som gäller. Och pojkarna har nog sitt. Jag minns när jag var ung och såg ut som ett benrangel när idealet var att vara bredaxlad och muskulös. Det skapade stora komplex.

Klassmarkörer
I denna trend finns också en egocentrisk hälsofixering (även den mentala hälsan har kommersialiserats genom diverse New Agemetoder) där man faktiskt har börjat värdera människor efter hur bra de lyckas se ut som idealen. Arbetsgivare anställer hellre en smal än en tjock, visar undersökningar. I en mening har det blivit en av vår tids nya klassmarkörer. I äldre tider visade du klass genom huset eller bilen. Idag visar du klass genom gymkortet, udda kostvanor och rätt meditationsteknik. På 1700-talet var det status att vara vit och överviktig, eftersom det visade att du var så förnäm att du slapp jobba utomhus och kunde äta gott. Idag är det tvärtom.

Tyvärr är det nog så att välfärdssjukan, som måste diskuteras, kan spä på den osunda hälsofixeringen. Den ena extremen stärker den andra, vilket förstås blir ett dilemma. Vi har hemma hos oss kunnat se ett tydligt samband på så sätt att vår genetiskt mycket smala dotter, som mår väl av att äta mer, ändå äter mindre hemma efter att skolan har haft hälsotema med fokus på kost.

Bort från extremerna
Nå, de senaste rönen är visst att de med lite övervikt lever längre än trådsmala. Det kan måhända vara en tröst som nyanserar diskussionen. Men det lär inte kunna bli en ursäkt för att negligera de välfärdssjukdomar som vi dras med.

Det bästa vore om samhället kunde komma bort från extremerna. Dels behöver vi hitta tillbaka till en sund människosyn där man kan känna sig trygg och ha en normal självkänsla. Dels tror jag man tydligare skulle lyfta fram den gamla hederliga kostcirkeln. Rör man på sig i lagom dos och äter efter nämnda cirkel så tror jag de flesta skulle må ganska bra.

Men en sak gör mig lite dyster. När jag var ung gjorde vi uppror mot vuxenvärldens sätt att leva inrutade trista lagomliv. Idag skulle det behövas ett uppror mot kroppens kommersialisering. Men jag ser inga tendenser till det.

Hur går det då med mitt viktprojekt? Tja, jag har börjat gå långa promenader. Efter en kvarts promenerande får jag så ont i korsryggen att jag skulle kunna skrika av smärta. Men jag fortsätter att gå även om jag staplar fram som Ringaren i Notre Dame. Lägg därtill ont i revben och hälar. Tur att man har hög smärttröskel. Förhoppningsvis minskar smärtan när kroppen har vant sig, om jag nu inte hinner få hälsporre först.

Viktrapport vecka 39 - ingen brådska

En person i läsekretsen undrade hur det hade gått med mitt viktminskningsprojekt som jag drog igång vecka 31. Det var ett tag sedan jag redovisade viktkurvan, något som jag egentligen skulle ha gjort varje vecka. Dessvärre glömde jag en vecka och sedan tillstötte komplikationer i form av förkylning och datorkrasch. Men här kommer aktuell status. Jag är förvånad att kurvan överhuvudtaget går nedåt, med tanke på att jag inte har bytt livsstil. Det är det jag måste jobba mer med.

Viktrapport vecka 33 - långsamt nedåt

Gud skapade som bekant ingen brådska. Det har nu gått två veckor sedan jag påbörjade projekt viktminskning. Och nog minskar vikten, men lite för långsamt för att jag ska vara helt nöjd. Framför allt är det promenaderna som måste bli mer regelbundna. Idag blir det som sagt många inlägg. Ytterligare två nyskrivna finns under detta.


Viktminskningen fortsätter, men även denna vecka blev det bara 0,6 kilo.


Midjemåttet minskade även denna vecka med 2 cm.

Viktrapport vecka 32 – frukt har ersatt de fenomenalt goda kvällskakorna

Förra onsdagen påbörjade jag projekt viktnedgång. Tanken är att utan ”experthjälp” och utan diverse mer eller mindre extrema metoder minska min vikt. Metoden är enklast tänkbara – en viss justering av kosten, samt promenader. Första veckan kan nu summeras enligt följande:

Vikt
Startvikt v31: 114,8 kg.
V32: 114,2 kg.


Viktnedgången mellan vecka 31 och 32 syns här tydligt.

Midjemått
Startomkrets v 31: 121 cm.
V32: 119 cm.


Minskningen av midjemåttet från vecka 31 till 32.

Som synes har vikten gått nedåt, men bara 0,6 kg. Men eftersom jag har ätit en drottningpaj och lite gott på Ölandsresan och inte hunnit med så många promenader, så är jag nöjd. Jag är igång och snart sitter rutinerna för promenader bättre. Midjemåttet är jag mer nöjd med. 2 cm på en vecka tycker jag är helt ok. En förklaring kan vara att jag har ersatt kvällskakorna med frukt, en relativt jobbig åtgärd eftersom kakor är mycket godare än frukt.

"Han blev med tiden tämligen fet"

"Han blev med tiden tämligen fet"
”Han blev med tiden tämligen fet”, brukar det sägas om en av våra svenska kungar från 1600-talet, Gustav II Adolf. Samma omdöme kan dessvärre fällas även om en nutida undersåte. Från att ha varit ett benrangel i min ungdom har jag gått via lönnfet till tjock. Men nu får det vara definitivt slut på detta kroppsliga sönderfall.

Inga konstiga metoder
Ett par tidigare misslyckanden skall nu omvandlas till succé– och detta utan underliga metoder hit eller dit. Förändrade kostvanor och motion (nåja promenader) räcker gott och väl. Jag får alltid ont i fötter och ljumske av promenader, men det kan inte hjälpas. Här finns inga genvägar – viktminskning handlar om äcklig mat och värkande muskler (eller vad det nu är som gör ont).

Skammen och långsiktiga motivationsfaktorer
Nu tror jag i och för sig inte att bloggens läsare är särskilt intresserade av min vikt. Likväl kommer jag en gång i veckan att presentera vikt och midjemått. Offentlighetens onåd ska hjälpa mig. Jag vill inte stå där med skammen att ha misslyckats. Denna faktor skall inte underskattas även om den förstås kombineras med mer positiva och långsiktiga motivationsfaktorer som bättre hälsa och mer ork.

Så här kommer mina startpositioner. Om en vecka redovisar jag nästa mätning.

Vikt: 114,8 kg
Midjemått: 121 cm


Före.

Offensiva Norge och passiva Sverige

Försening igen
Nu står det klart att det blir ännu en försening av vaccin till Sverige. Nästa vecka får Sverige knappt en halv miljon doser jämfört med den miljon vi hade blivit lovade. Sverige sitter som bekant i knäet på en utländsk vaccintillverkare. Hur kunde det bli så? Jo det är resultatet av en liberal, kraftlös och passiv statsmakt.

Passiva Sverige - offensiva Norge
Man kan inte undgå att notera en intressant skillnad mellan Sveriges och Norges smittskyddsenheter. I Sverige agerar man passivt och försöker tona ner hotet från exempelvis det muterade influensaviruset, samtidigt som man i princip bara delar ut Tamiflu till sjuka inom riskgrupperna. I Norge däremot har man en mer offensiv linje för att skydda sin befolkning. Man säger rakt ut att det muterade viruset är farligare eftersom det kan gå djupare ner i lungorna. Man uppmanar också alla sjuka att ta Tamiflu, som där är receptfritt.

Vill man spetsa till det lite kan man säga att myndigheterna i Norge är mer måna om sina medborgares liv. I Sverige är det mer hysch hysch och prioritering på att undvika panik och upprätta samhällsfunktionerna.

Olika mentaliteter och erfarenheter
Ytterst sett tror jag det handlar om olika mentaliteter. I Sverige lever vi fortfarande efter devisen att ”det händer inte här”. Trots några katastrofer de senaste årtiondena så har 200 år av fred skapat en känsla av att leva skyddat. Svenskarna har helt enkelt ingen vana att hantera svåra situationer. Klanterierna efter Palmemordet, misslyckandet efter Estoniakatastrofen och schabblet efter Tsunamin visar detta alldeles för tydligt.

De svenska myndigheterna tror helt enkelt inte att svenskarna är psykiskt starka nog att höra sanningen. I Norge, däremot, lever fortfarande minnet av andra världskriget kvar. De norska myndigheterna behandlar därför sitt folk som myndiga medborgare betrodda att agera förnuftigt även i krissituationer.

De svenska myndigheternas strategi gynnar kvällspressens sensationsjournalistik och mindre lustiga konspirationsteoretiker. Varför teg den svenska myndigheten om det muterade viruset, trots att man har känt till det redan sedan i somras?

Ingen vaccinfabrik
Vad gäller vaccineringen så är det förstås ändå en bedrift att vaccinera en hel befolkning. Ändå är det en skandal att Sverige aldrig beslutade om den där vaccinfabriken som diskuterades för några år sedan. 2010 skulle Sverige ha en egen vaccinfabrik, sades det. Men 2006 ändrade sig plötsligt alla partier.

En egen fabrik hade kanske inte gjort någon större skillnad just i år, men inför kommande år hade den onekligen varit utomordentlig bra att ha. Ska samma cirkus som i år med ideliga förseningar behöva upprepas år efter år? Konkurrensen om vaccin lär inte minska. Och att i det läget vara beroende av ett utländskt privat företag känns inte bra. Driftskostnaden för en svensk fabrik hade stannat på 40 miljoner kr om året. Ingen stor del av statsfinanserna direkt. Kan jämföras med försvaret som varje år kostar bortåt 40 MILJARDER.

Nyliberalismens seger
Men både socialdemokraterna och alliansen har motsatt sig en vaccinfabrik och satt sig i knät på privata utländska företag. Detta är minst sagt förunderligt då både socialdemokrater och konservativa alltid har ansett att en av statens uppgifter är att så långt möjligt beskydda medborgarnas liv. I själva verket är det nyliberalismens seger vi nu ser praktiseras. Svenska staten har överlåtit svenska folkets väl och ve till utländska privata intressen och marknadens cynism. Till detta bär alla partier skuld, även om folkhälsoministern har ett särskilt ansvar.
En av statens viktigaste uppgifter är att skydda sin befolkning från inre och yttre hot. Den svenska staten har lämnat ut den uppgiften på entreprenad till legoknektar. Sanslöst!

Drömmen om en snacksfri vardag

Sug efter ostbågar botas inte med morötter dippade i avokado och vitlökssjox. (Fritt foto från Fotoakuten)



Ibland är det skönt att lämna Mönsterås bakom sig och skriva om något annat. Som suget efter chips och ostbågar, till exempel.

Stackars Stefan hade problem med snacks och skrev till Svenska Dagbladet för att få råd om hur kan kunde dämpa suget. Expertisen Frida var inte nödbedd. För att göra en lång historia kort gick svaret ut på att 1. Äta regelbundet utan för lång tid mellan måltiderna. 2. Ersätta chips och ostbågar med annat gotti gotti. För visst tycker hon att stackars Stefan kan festa till det ibland med lite snacks. Hon föreslår Edamamebönor med skal (=Sojabönor), eller varför inte morötter dippade i avokado- och vitlökssörja. Mums…eller? Nä!

Frida kan rimligtvis inte själv tro på dessa idéer. Alla som någon gång har känt suget efter knastriga oljeimpregnerade chips eller gulspröda ostpulverbeströdda ostbågar låter sig inte luras av sojabönor eller morötter i vitlöksjox. Det är så nära förolämpning man kan komma.

Men det finns ett rätt, låt vara något kärvare, svar som Stefan borde ha fått – suget dämpas inte med mindre än att du äter chips eller ostbågar. Vill du inte det får du lida eller skaffa dig karaktär. Det ska jag göra.

Flathet och inkompetens när Mönsteråsborna skall vaccineras mot svininfluensan

Det kan dröja onödigt länge innan Mönsteråsborna får sin vaccinationsspruta.




En del av ansvaret läggs över på föräldrarna
- Det kommer också att ta tid att få in alla underskrifter av föräldrar, säger vaccinationsansvarig skolsköterska Ethel Boman i dagens Barometern/OT med anledning av att vaccineringen av skolbarnen kan bli försenad i Mönsterås. Ett högst anmärkningsvärt uttalande, där ansvaret för att hinna vaccinera i tid delvis läggs över på föräldrarna.

Man har haft god tid att planera
Svininfluensan börjar närma sig Mönsterås, eller vaccineringen rättare sagt. Det mest intressanta är om Mönsterås och Landstinget klarar av att organisera det här. Jag menar - man har ju haft mycket god tid på sig att förbereda allt.

Brist på sköterskor och långsamma föräldrar?
Plötsligt, ett par tre veckor innan vaccineringen av riskgrupper påbörjas, så upptäcks att Mönsterås bara har 7 sköterskor av totalt 25 som har behörighet att ge vaccinationsspruta. Dessutom har man bara två skolsköterskor som ska vaccinera 1700 elever. Och ännu har man inte delat ut de lappar som föräldrarna måste skriva under för att eleverna skall kunna vaccineras. Och det enda ansvarig säger är att allt kan försenas så att ungarna inte får sin spruta förrän långt in i december – i bästa fall. Och så skyller man på att föräldrar kommer att vara slöa med att lämna in underskrifterna.

Varför har man inte planerat bort problemen?
Här har vi alltså två huvudsakliga problem – brist på behöriga sköterskor + papper som inte skickats ut till föräldrarna. Frågan som varje Mönsteråsare bör ställa är varför man inte har lyckats planera bort dessa problem när man har haft ett halvår på sig? Varför konstaterar man bara smått apatiskt att allt lär försenas. Problem brukar man ju göra allt för att lösa.

Om man bara hade velat så hade det knappast varit några problem att under några veckor förstärka sköterskekåren med ytterligare några som får ge sprutor. Ännu bättre hade förstås varit att utbilda de andra 18 sköterskorna så att även de får vaccinera. Det kan ju inte kräva allt för mycket och hade säkert hunnits med på sex månader. Och varför har man inte redan vid terminsstart börjat skicka ut handlingarna till föräldrarna?

Flathet och inkompetens
Nä, som vanligt uppvisas remarkabel flathet och inkompetens. Men vem är ansvarig? Landstinget, någon chef på Hälsocentralen, Kommunen?