Därför är jag inte längre aktiv i frikyrkan

"Här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster"

En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län - något som hade varit helt omöjligt i den frikyrka jag kom ifrån. Där hade han sannolikt betraktats som en avfälling från tron, mer än en ny broder i tron.  Cigaretten symboliserade främlingsskap inför Gud eller en i bästa fall sällsynt ohelgad karaktär. I alla fall var det så långt in på 1980-talet. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.” Schysst, tänkte jag och insåg att här skulle jag trivas förträffligt. Där någonstans påbörjade jag min resa till den Lutherska delen av kyrkan i Sverige.

Detta är bakgrunden till den fråga jag ska behandla idag. En person undrade varför jag inte är aktiv i den frikyrka jag växte upp i. Först tänkte jag att det är min privatsak, men kristen tro är ju faktiskt inte privat. Man relaterar alltid till andra i Kristi kropp.

Två kategorier

Skälen kan grovt delas in i två kategorier:

1.       Teologiska.

2.       Personliga.

Det går inte att sätta upp några staket mellan kategorierna, men för pedagogikens skull kan vi göra denna indelning. Låt mig bara inledningsvis på poängtera att jag inte har något emot människorna i Pingstkyrkan. De är seriösa kristna, trevliga och gör ett gott arbete. Jag anser inte heller att jag eller den teologi jag står för är finare eller nödvändigtvis bättre, bara delvis annorlunda. Jag står kvar som medlem i matrikeln, eftersom man som kristen inte kan välja sina syskon. Medlemskapet i Kristi kropp är egentligen organiskt, inte ett namn i en matrikel. Men man kan välja i vilket sammanhang man tjänar och får själavård. Låt oss betrakta det sakligt.

Teologiska skäl

Rent teologiskt har jag alltså vandrat mot de äldre kristna traditionerna, särskilt den lutherska. Låt mig ge några exempel.

Jag har idag en dopsyn mer i linje med den lutherska.

Min församlingssyn med betoning på hela Kristi kropp, även lokalt, är också mer i linje med den lutherska.

Enligt min erfarenhet finns också ett tydligare fokus på nåden och Jesu försoningsverk  i den lutherska traditionen. I frikyrkan fick jag mer en känsla av att man fokuserade på vissa perifera laster inom rök- och alkoholfacket, än människans synd som grundproblem. Ibland gick man på yttre tecken för att bedöma den inre hälsan. Och var man lägger fokus är som mitt inledande exempel visar inte alls oviktigt. Den kyrka som stöter bort en broder eller syster pga ytliga laster, riskerar att såra människor på djupet, samtidigt som man missar betydligt allvarligare problem. Det finns mycket som på skapelseplanet är tillåtet för en kristen, och det som för den ena är en last kan för den andre vara det som håller självrättfärdigheten på avstånd. Vissa saker som stämplats som synd är i själva verket en fråga för det personliga samvetet. Och vissa mindre synder har gjorts till dödssynder. För nog är rökning en betydligt mindre synd än exempelvis elaksinnat skvaller.

I den lutherska kyrkan tycker jag mig också finna ett större utrymme även för intellektuella gåvor, medan jag i frikyrkan hela tiden fick höra att mitt intellekt var i vägen för en sund andlighet. Det fanns mycket hjärta, känsla och utlevelse, men mindre reflektion.

Jag föredrar också den lutherska kyrkans hierarkiska uppbyggnad med kyrkoherde, biskop och ärkebiskop, framför det lokala självbestämmande som ofta betonas i frikyrkor. En sund hierarki kan, om den fungerar, skydda mot teologiska avarter och mot att personer med egna ambitioner tar över och manipulerar en församling. Jag har mött på tok för många egon i friförsamlingar som tycker om att framföra saker från scenen – ibland bra saker, ibland helt horribla. Om det finns en sund hierarki med ledare på olika nivåer som ansvarar för läran, så tänker jag mig att sådant som ”Knutby” lättare kan undvikas.

Avslutningsvis ser jag inte längre någon motsättning mellan den Helige Andes närvaro och liturgi. Jag har varit med på fria uppsluppna frikyrkogudstjänster där avsaknad av liturgi mer har banat väg för människor med en egen agenda än Jesus. Vidare har jag varit på stela liturgiska gudstjänster där människor inte bara tagit emot förlåtelse, vilket förstås är det största, utan också blivit helade och befriade. Gud står förstås över våra fördomar mot och naiva behov av liturgi.

Tyvärr har ju förfallet gått långt i den Svenska lutherska kyrkan, så jag känner mig inte hemma där heller. Så när jag skriver om den lutherska kyrkan menar jag den kyrka som bygger på skriften i Luthers anda. Som väl är finns det nätverk.

Personliga skäl
Jag tyckte aldrig att min personlighet passade in i Pingstkyrkans mer utlevande praxis. Jag var en blyg, tystlåten tänkare och jag upplevde att det betraktades som att man var mindre andlig. Om jag bara fick den Helige ande så skulle jag bli mer frigjord i mina uttryckssätt. Kanske resonerar man inte så idag, men jag får ändå känslan av underläge. Tyvärr.

De senare åren har jag bara vid enstaka tillfällen besökt Pingstkyrkan. Jag har också mött ett par som inte vill ta sig tid att prata, utan som snabbt skyndar vidare helt ovilliga att på djupet diskutera församlingen då och nu. Och om jag är så ointressant ur själavårdssynpunkt, så vill man ju inte störa.

Däremot tycker jag absolut inte illa om människorna där. Det är trevligt folk och jag rekommenderar varmt Pingstförsamlingen för den som är lite åt det hållet så att säga. Och de betoningar som fanns under min barndom och ungdomstid kanske inte alls betonas idag. Det jag har beskrivit är mina erfarenheter från barndomen. Där fanns också mycket gott och underbara förebilder som jag bär med mig. Jag är försonad med allt och alla, men vill inte riskera att fastna i gamla mönster igen.

Sedan bör förstås alla kyrkor fundera på om man blivit för bekväm och välanpassad och förlorat den profetiska udden, och ytterst sett kärleken till människor i nöd.