Idag påbörjar jag en liten serie om mitt liv med Gud och kyrkan.
Vilka det kan tänkas intressera vet jag inte. Det känns mest bra att i några
korta avsnitt få summera den tid som varit fram till idag.
Mitt första möte med Gud kan jag av naturliga skäl inte
minnas. Men det måste ha varit redan före dopet, då Gud enligt skriften
sammanfogade mig redan i moderlivet. Det
finns ställen i skriften som tyder på att Gud redan i moderlivet, ja redan före
det, har en tanke med varje människa. Jag styrker mitt påstående med
skriftställen:
Så säger HERREN, han som skapade
dig, han som formade dig redan i moderlivet (Jes 44:2).
Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar
dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ
vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i
det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu
var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var
bestämda innan någon av dem hade kommit. (Ps 139:13).
Innan jag formade dig i
moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag
dig. Jag satte dig till en profet för folken (Jer 1:5).
Men han som utvalde mig redan i
moderlivet och som kallade mig genom sin nåd (Gal 1:15).
Tanken svindlar, men det är en
trygghet att bära med sig genom livet. Gud har skapat mig och gett mig
specifika egenskaper som ska förvaltas. Jag är tacksam att min mor gav
Guds tanke en chans och lät mig födas, något som inte är alla förunnat. Gud ville alltså mitt liv innan jag ens var född. Att jag
sedan många gånger har misslyckats med att förvalta livet, är en annan sak, och
det är där Guds nåd kommer in i bilden. Den kan vi få anledning att återkomma
till.
Inte heller nästa specifika Gudsmöte
har jag något minne av. Jag var förmodligen högst ett par månader när
jag döptes av prästen Hellborg i Mönsterås prästgård. Av någon anledning så
skedde inte dopet i kyrkan, vilket hade varit det mest naturliga. Jag är tacksam att mina föräldrar valde att låta Gud föra mig
in i den kristna församlingen. Jag har inga problem med att de vid det
tillfället valde åt mig. Det skulle komma tillfällen senare i livet då jag fick
chansen att bekräfta tron. Att troende föräldrar väljer att ge barnet dopet,
vilket är en mycket dyrbar och vacker gåva, är inte konstigt alls om man
försöker leva sig in i den troendes perspektiv. Jesus blev förargad på lärjungarna när de försökte mota bort
barnen från honom. Jesus tog barnen i famnen och välsignade dem. Nu var inte Jesu
uppdrag att döpa människor, vilket däremot är den kristna församlingens uppgift.
De första barnaåren hade jag annars ingen medveten relation
med Gud. Jag tvivlar inte på att Han uppehöll och skyddade mig. Bibeln talar om
att barnen har skyddsänglar. Men som barn var jag förstås upptagen med min egen
lilla värld av lek, mat och sömn.
Min mor var hemmafru och hade därför tid att sätta mig i
kyrkliga aktiviteter. Vid fyra års ålder fick jag vara med i Kyrkans barntimmar
med Sylvia Daneskog som ledare. Jag minns inte så mycket mer än att vi satt i
en ring. Kanske nämndes Jesus, men det var inget jag lade på minnet. Men mitt
första medvetna möte med kyrkans värld kändes bra och trygg. Avslutningen hölls
ute vid Tallviken. En gång var lokalpressen där och förevigade evenemanget och
det var första gången jag figurerade i pressen som en blyg fyraåring i mammas
knä.
När jag var sex år
skulle allt ta sig en förunderlig vändning. Det var då mina föräldrar blev
frälsta och gick med i Pingstkyrkan. Det
skulle få en avgörande betydelse för mitt liv som barn, min gudsbild och
relation med Gud – på gott och ont. Om detta kan man läsa i nästa avsnitt.
4 kommentarer:
Jag följer gärna din serie!
Tack! Roligt med läsare.
Hej!
Jo då, jag läste nyss med intresse del I, nu skall jag strax fortsätta med del II !
Hälsningar ! D,S Ernst.
Tack! Alltid roligt att läsa dina kommentarer!
Skicka en kommentar