3 januari 2013

Del I - Oskyldiga barnaår i Guds famn


Idag påbörjar jag en liten serie om mitt liv med Gud och kyrkan. Vilka det kan tänkas intressera vet jag inte. Det känns mest bra att i några korta avsnitt få summera den tid som varit fram till idag.
Mitt första möte med Gud kan jag av naturliga skäl inte minnas. Men det måste ha varit redan före dopet, då Gud enligt skriften sammanfogade mig redan i moderlivet.  Det finns ställen i skriften som tyder på att Gud redan i moderlivet, ja redan före det, har en tanke med varje människa. Jag styrker mitt påstående med skriftställen:

Så säger HERREN, han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet (Jes 44:2).
Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit. (Ps 139:13).

Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken (Jer 1:5).
Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd (Gal 1:15).

Tanken svindlar, men det är en trygghet att bära med sig genom livet. Gud har skapat mig och gett mig specifika egenskaper som ska förvaltas. Jag är tacksam att min mor gav Guds tanke en chans och lät mig födas, något som inte är alla förunnat. Gud ville alltså mitt liv innan jag ens var född. Att jag sedan många gånger har misslyckats med att förvalta livet, är en annan sak, och det är där Guds nåd kommer in i bilden. Den kan vi få anledning att återkomma till.
Inte heller nästa specifika Gudsmöte har jag något minne av. Jag var förmodligen högst ett par månader när jag döptes av prästen Hellborg i Mönsterås prästgård. Av någon anledning så skedde inte dopet i kyrkan, vilket hade varit det mest naturliga. Jag är tacksam att mina föräldrar valde att låta Gud föra mig in i den kristna församlingen. Jag har inga problem med att de vid det tillfället valde åt mig. Det skulle komma tillfällen senare i livet då jag fick chansen att bekräfta tron. Att troende föräldrar väljer att ge barnet dopet, vilket är en mycket dyrbar och vacker gåva, är inte konstigt alls om man försöker leva sig in i den troendes perspektiv. Jesus blev förargad på lärjungarna när de försökte mota bort barnen från honom. Jesus tog barnen i famnen och välsignade dem. Nu var inte Jesu uppdrag att döpa människor, vilket däremot är den kristna församlingens uppgift.

De första barnaåren hade jag annars ingen medveten relation med Gud. Jag tvivlar inte på att Han uppehöll och skyddade mig. Bibeln talar om att barnen har skyddsänglar. Men som barn var jag förstås upptagen med min egen lilla värld av lek, mat och sömn.
Min mor var hemmafru och hade därför tid att sätta mig i kyrkliga aktiviteter. Vid fyra års ålder fick jag vara med i Kyrkans barntimmar med Sylvia Daneskog som ledare. Jag minns inte så mycket mer än att vi satt i en ring. Kanske nämndes Jesus, men det var inget jag lade på minnet. Men mitt första medvetna möte med kyrkans värld kändes bra och trygg. Avslutningen hölls ute vid Tallviken. En gång var lokalpressen där och förevigade evenemanget och det var första gången jag figurerade i pressen som en blyg fyraåring i mammas knä.

När jag var sex år skulle allt ta sig en förunderlig vändning. Det var då mina föräldrar blev frälsta och gick med i Pingstkyrkan.  Det skulle få en avgörande betydelse för mitt liv som barn, min gudsbild och relation med Gud – på gott och ont. Om detta kan man läsa i nästa avsnitt.

4 kommentarer:

kyrksyster sa...

Jag följer gärna din serie!

Jonny sa...

Tack! Roligt med läsare.

D S Ernst. sa...

Hej!
Jo då, jag läste nyss med intresse del I, nu skall jag strax fortsätta med del II !
Hälsningar ! D,S Ernst.

Jonny sa...

Tack! Alltid roligt att läsa dina kommentarer!