Klyschorna som legitimerar mobbning

Mobbningen fortsätter i skolorna
Häromdagen kunde man i lokalpressen läsa att en stor andel av eleverna på högstadiet i Mönsterås har blivit utsatta för mobbning. Likaså kunde vi läsa om en flicka i grundskolan som uppenbarligen har blivit kränkt av en lärare, samtidigt som rektorn höll sin lärare om ryggen (se här). Jag har inte kvar den första artikeln, men så vill jag minnas att det var. Detta är förstås högst alarmerande och man kan undra om skolorna egentligen har blivit bättre på att ta itu med mobbning sedan min barndom, eller om gamla blinda fläckar och klyschor som underlättar för mobbarna finns kvar.

Mobbningen slutade när jag gav igen
I ett par tidigare artiklar har jag berättat om den mobbning jag till och från utsattes för under min skoltid, som väl var inte inom min egen klass. (se här, här och här). Mobbningen slutade inte förrän jag sista terminen i nian gav igen i ett slagsmål, men det var ju så dags. Dessförinnan hade jag flytt, låtit mig jagas och hunsas och tagit skiten tålmodigt. Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt om jag hade slagit tillbaka redan i tidigare år. Kanske hade det varit bättre att försöka sätta sig i respekt, även om jag hade fått stryk.

"Ungar är ju sådana"
Mitt undflyende tror jag alltså delvis kan förklara varför mobbarna orkade fortsätta. Grundorsaken var dock förstås att skolorna på den tiden inte var särskilt vaksamma. ”Ungar är ju sådana och det är inte ens fel om två träter” tror jag var attityden som fanns…och dessvärre finns.

"Lika goda kålsupare"
Låt mig utifrån ett par fraser i ett vanligt vardagssamtal få belysa ett par av de klyschor som jag tror fortfarande genomsyrar skolvardagen, och för all del även fritiden. Jag befann mig på lekplatsen eftersom kvarterets barn hade bråkat om något och sagt fula ord till varandra. Även en annan förälder hade ryckt ut. För att slippa peka ut någon särskild så slank följande ord ur mig: ”Ni är nog lika goda kålsupare allihop”. Just där och just då så var det säkert sant, men det var ändå idiotiskt sagt. Om jag hade yppat dessa ord i ett sammanhang med en mobbare, så hade betydelsen blivit att mobboffret beter sig lika illa som mobbaren. Alla ungar är lika taskiga. Alla är mobbare. Alla är offer. Ingen är värre än den andre.

Jag hatar den typen av generaliseringar som jag gjorde mig skyldig till. Tyvärr tror jag att den klyschan lever kvar i skolans värld.

"Om man är snäll, så är andra snälla tillbaka"
I sin välvilja att få barnen att vara snälla mot varandra sa den andre föräldern också en klyscha som jag tror genomsyrar mångas tänkande. ”Om man är snäll, så är andra snälla tillbaka”. Det är dessvärre inte sant. Jag vågar påstå att jag var ett snällt barn, blyg och tillbakadragen. Jag hade aldrig gjort mina mobbare något ont. Att vara snäll innebär inte alls att andra med automatik är snälla tillbaka. Tvärtom ibland. Med denna klyscha så skuldbelägger man mobboffret. ”De andra mobbar dig därför att du inte är snäll”. ”Du har jobbat ihop till det där”. ”Vad har du gjort för att de skall bete sig så emot dig?” Konsekvenserna av klyschan blir horribla. Inte för att mobboffer är änglar alla gånger, men ingen förtjänar att bli mobbad. Och att vara snäll hjälper inte ett skit.

Att säga ifrån själv
Så jag försöker lära min dotter att bli betydligt tuffare än vad jag var. Än så länge är hon ganska så undflyende i lekplatskonflikter, precis som jag var. Men jag försöker lära henne att säga ifrån själv när det behövs och att själv bemöta andra med respekt. Än så länge springer hon mest till mig när det osar hett, och det ska hon förstås göra. Jag är ju till för henne och försvarar henne när hon är drabbad, och fostrar henne när hon gör fel mot andra. Problemet är att i skolan kan jag inte lita på att lärarna ställer upp på samma sätt i de högre klasserna. Därför måste jag lära henne att även säga ifrån själv. I skolan finns ingen enögd pappa att fly till; däremot ganska många synskadade rektorer.

När hon blir större och kommer högre upp i klasserna tvekar jag inte att lära henne att det också är helt ok att rent fysiskt försvara sig mot eventuella mobbare. Skolans värld kan vara grym och, även om jag inte säger det till henne, så lär det komma en dag då dagens små lekplatsgnabb framstår som väldigt oskyldiga, jämfört med det klimat som verkar råda i Mönsterås skolor.